Precis som alltid så kommer min längtan i extra stark kraft när hormoner svallar i kroppen. Särskilt när jag närmar mig behandling och allt blir mycket mer verkligt än de långa tiderna däremellan. Tanken på att inte få ett spädbarn känns olidlig, och att inte få vara gravid likaså. Idag känns det verkligen så olidligt att jag till och med surfat runt på nätet och läst om tygblöjor, och tittat på 16&pregnant eftersom jag bara vill se små bebisar. (Bör väl tillägga att programmet egentligen inte är mycket att ha och att det känns mer än lagom orättvist att se omogna barn i 14-17års ålder få barn som de inte ens önskat eller kan ta hand om).
Självplågeri sysslar vi nog alla med ibland. Till viss del är det kanske ett sätt att skapa hopp. Ett sätt att bearbeta sorgen, eller att trycka ner sig själv lite lägre så att man sedan kan lyfta på huvudet och ta sig upp igen. Oavsett så gör vi det. Idag gör jag det, och har gjort i några dagar. Ända sedan jag rensade ut lägenheten på alla barntyger och kläder jag sytt.
Idag är längtan alldeles olidlig...jag saknar barnet som jag ännu inte fått...
Följ vår resa mot ett barn genom ADOPTION!! En resa som började för 6 år sedan och mynnade ut i en lång och tuff tid av infertilitetens skakiga toppar och dalar. I mars 2015 sa vi stopp, punkt, finito. Vi hade då genomgått 9 ICSI-behandlingar (varav en äggdonation och en handfull spermadonationer), 5 missfall och en immunologisk behandling i Aten. Nu längtar vi ihjäl oss efter vårt blivande barn som finns i en annan del av världen! Följ vår jakt efter den totala lyckan.
Känner igen den saknaden..Du är inte ensam om att titta på sådana program ibland. Slutar alltid med att jag blir irriterad över att det är så omogna och oansvariga. Här sitter jag, vuxen och varit redo i många år..men inget barn :/
SvaraRaderaKram!!!
Känner igen det där. Brukar och titta på sådana program, läsa gravidbloggar, läsa på om graviditet. Men de senaste veckorna har jag försökt låta bli då jag känner att det gör betydligt mer skada än nytta. Mår bara ännu sämre då..
SvaraRaderaHej, har följt din blogg i över ett år. Du sätter så bra ord på saker. Lider med dig. Även om din resa är sju resor värre än min så känner jag igen mig så mycket i sådant du beskriver. Helvete vad orättvist det är. Stora styrkekramar!
SvaraRadera