Efter julen

God fortsättning!! Jag har haft två fantastiska julaftnar, en med sambons familj och juldagen med min familj och släkt! Det har faktiskt varit en underbar decembermånad och mycket roliga saker har hänt. Men än är det inte slut. Varje dag fram till den 3e januari är i princip planerad in i minsta detalj, vi bara flänger och far mellan olika vänner och familjer. Jag har haft stora sömnsvårigheter och är därför trött och har huvudvärk och ont i magen, men utöver det mår jag rätt bra. Tankarna på nästa ivf (icsi) skjuter jag ifrån mig just nu.. Jag behöver liksom leva lite! Strunta i att hålla mig strikt ifrån alkohol, strunta i att ta hand om kroppen på alla sätt jag kan, och sluta ha ångest och känna mig ledsen för att jag är barnlös. Det sistnämnda är ju verkligen lättare sagt än gjort, men till viss del har jag lyckats trycka bort tankarna som kommer.

Jag är inte så aktiv med att skriva just nu, men det blir bättre. Jag lovar!

God fortsättning och sköt om er! :)

Ivf och sexliv

Okej, sexlivet är en privat fråga som många av oss vill hålla för oss själva, men jag känner ändå att jag måste fråga er läsare om ni kan vara modiga nog att besvara min fråga. Kan ni ha sex när ni är i en ivf-behandling, eller emellan behandlingarna?

Mitt sexliv har mer eller mindre lyst med sin frånvaro sedan vi började med ivf den 30e augusti. Antalet gånger vi försökt få till det sedan hösten kan jag räkna på min ena hand. Under hela behandlingen mår jag illa, är svullen som en ballong, är trött och känner mig allt utom attraktiv och lustfylld. Efter behandlingarna har jag blivit överstimulerad och därför haft otroligt ont och mått som en disktrasa. Där finns inte en tanke på sex. Vi har försökt när det gått några veckor, men det har bara slutat i en natt av gråt eftersom äggstockarna varit så stora och ömma. Att ha sex medan man tar progesteronpluppar i sig är ju inte heller fräscht, och själv har jag faktiskt funderat på om det ens är speciellt bra om de hormonerna går in i killens kropp.

Just nu, mår jag rätt bra rent kroppsligt (alltså jag är inte överstimulerad längre), men nu är det slemhinnorna som trilskas.. För en vecka sedan försökte vi ha sex efter ett lååååångt uppehåll, men det sved så extremt mycket och slutade med att jag småblödde i tre dagar. Det har aldrig hänt förut!! Att slemhinnorna är känsliga, det vet jag, och det har jag lidit av mycket tidigare. Men efter alla hormoner är det nu extremt och helt ohållbart. Nog kan vi ha annat sex än rent och skärt samlag, men herregud ibland vill man ju inget annat än just deeet!

Så, hur har ni det? Har ni som jag, eller är era sexliv blomstrande? ;)

Helgen

Hela helgen har spenderats med sambons släkt och familj i Gbg och handling av julklappar. Ett besök på en mysig brittisk pub och bio i Haga hanns också med på lördagskvällen, och för en gångs skull drack jag vin och lät mig själv bli sådär mysigt salongsberusad. Tänk va lättpåverkad man blir av att inte dricka alkohol på lång tid. Det senaste året har jag mer eller mindre varit nykterist (med ett fåtal undantag) eftersom jag inte vill minska chanserna att bli gravid. Jag har varit på riktigt bra humör och njutit av tiden som passerat, även fast jag varit vrålförkyld. En bra helg var det!!

Idag har jag spenderat hela dagen åt bakning, och även fast hälften av bakverken hamnade i soporna så är jag nöjd över att jag lyckas njuta av tillvaron här och nu istället för den ständiga önskan att livet vore annorlunda. Det är tröttsamt att längta efter något man inte har, något man inte kan få.. Därför är de där stunderna av sinnesnärvaro så viktiga för mig. De ger mig liksom en "nytändning på livet".

På tal om nytändning- Jag är så vansinnigt förälskad i min fästman. Alltså jag kan bli helt pirrig av att tänka på honom, och längta så jag blir tokig när han är och jobbar. Jag fnissar lite när jag skriver detta, för jag inser att jag låter som en nyförälskad tonåring.
Min teori är att man först blir förälskad i en människa, kärleken den kommer senare när man börjar känna trygghet och styrka i relationen och partnern. Förälskelsen kan dock stanna kvar länge, eller så kan den försvinna för att sedan dyka upp igen efter en tid när man börjar se sin partner på nya sätt. Jag tror att den kan komma och gå i cykler och att den kan bero på vad man som par måste gå igenom tillsammans. Jag har märkt att vår barnlöshet fört mig och sambon så nära varandra att vi inte bara nått en ny nivå av kärlek och trygghet i relationen, utan vi har även blivit "nyförälskade" i varandra.. (Eller där kan jag ju bara tala för mig själv i och för sig). Om man ska se något gott i barnlösheten så skulle det vara den stärkta kärleken.. :)

Oj vilket babbel, jag hoppas ni inte tycker att jag tråkar ut er.

Det har äntligen löst sig med sjukskrivning nu!!! :) det var tydligen inga problem när läkaren väl kom tillbaka från sin semester, så nu är jag sjukskriven terminen ut. Skönt är bara förnamnet!

Avslutar med en bild på vår fina gran. Här är det julmysigt värre.

Journalerna

Idag fick jag min journal på posten från fertilitetsenheten. Känns lite konstigt att läsa faktiskt.. Särskilt eftersom jag fick den klara uppfattningen att jag var överstimulerad även denna gång, men i journalen står att läkaren inte såg tecken på ös. Han har inte ens skrivit att äggstockarna varit ca 7 och 8cm stora. Mycket konstigt att få ett bud muntligt, men ett annat skrivet i journal. Det gör mig alldeles förvirrad.. Var jag så känslosam, trött och medtagen av smärtan att jag hörde jag vad jag "ville höra"? Nej så kan det bara inte vara. Så ÄR det inte. (Å inte önskade jag att vara överstimulerad heller!! Vem vill vara det liksom?!) Jag minns att han tydligt sa att det BORDE ge sig efter ca en vecka och att han inte såg så mycket vätska, men att det såg ut att vara åt överstimuleringshållet.. Nej usch nu blir jag väldigt förvirrad och får en ångestfylld klump i magen.. Varför har jag då ont då och då fortfarande, och vad kommer att hända med sjukskrivning?!? Blir jag inte beviljad sjukskrivning så blir jag utan inkomst, återbetalningsskyldig till CSN och...ett vrak som inte kan slappna av nu när jag verkligen behöver en paus.. Läkaren är på semester denna veckan så det finns ingen jag kan ringa.

Jag behöver verkligen den här pausen. Framförallt för psykets skull.. Jag känner mig trasig och skör. Jag sover mycket (vilket alltid är ett säkert tecken på att jag inte mår bra), och mitt immunförsvar tycks vara ordenligt nedsatt för jag får feber ofta och just nu år jag tokförkyld och sitter nedbäddad under en filt. Har hittills inte orkat många minuters ansträngning sedan äggplocket för ca 3 veckor sedan (typ promenad eller träffa folk) utan att bli vråltrött, och jag får fortfarande ont i äggstockar av att gå för mycket.

Jag hade liksom inget val, jag var tvungen att hoppa av c-uppsatsen, men jag blir så ledsen av att behöva oroa mig för konsekvenserna när man för en gångs skull prioriterar hälsan först. Som jag sagt förut, det är inte lätt att vara student när man inte mår bra..

I journalen stod också att sambons spermieprov är väldigt dåliga. :( Endast ett fåtal levande efter tvättning på icsi 1, och 0.1miljoner på icsi 2. Suck.. Att jag endast fått två mogna ägg båda gångerna står det också en del om i journalen. Där spekuleras det i om det har med stimuleringen att göra.. Ja, kanske är det medicinen som inte funkar på mig?! Önskar med hela mitt hjärta att det kommer gå bättre nästa gång. Jag tycker att jag förtjänar att i alla fall få komma till ET nästa gång.

Helgen kom och gick

Idag är jag ensam hemma eftersom fästmannen återigen är bortrest med jobbet. Jag inser när han är borta hur beroende jag är av hans närhet. Jag som alltid varit så självständig och trygg med att vara ensam.. Tidigare har jag haft stora behov av ensamtid, men nu känner jag mig orolig, distraherad och rastlös när min älskling är borta. Egentligen tycker jag att det är lite jobbigt att känna så. Jag har alltid varit stolt över att vi kan sakna, och längta efter varandra vansinnigt mycket, även när vi bara spenderar en arbetsdag ifrån varandra. Stolt över att längtan efter varandra fortfarande växer sig starkare och starkare i takt med åren som går, och att vi trivs så vansinnigt bra i varandras sällskap. Men att känna sig otrygg och sorgsen av att vara hemma själv, det gillar jag inte. Det får mig att känna mig svag, och lite "tofflig" (som folk ibland kallar de där människorna som tycks "sitta ihop" med sina partners).

Jag tror att ivf:erna, barnlösheten, all sjukdom, medicinerna och de fysiska och psykiska påfrestningarna har förändrat mig på fler sätt än vad jag velat erkänna för mig själv. Mina behov av tröst, omsorg och närhet är större än tidigare. Jag behöver min fina fästman för att hålla mig över ytan... Jag behöver ha honom nära mer än vad jag behövt de första åren av vårt förhållande...

Jag har varit hos föräldrarna hela helgen, torsdag fram till söndag. Det har varit skönt med miljöombyte och vi fick en fantastisk överraskning av mina vansinnigt omtänksamma och generösa föräldrar. (Till bröllopet). Vi hann även med en julmarknad och en fantastisk vintrig promenad i det snötäckta landskapet, något som inte hör till vanligheterna nu när vi bor i stan. Jag saknar verkligen att bo på landet ibland...
På lördagen hade vi även grötmys med släkten. Kusinens fästmö har nu en ordentlig bula på magen. Hon är ungefär halvvägs i graviditeten nu. Jag kom på mig själv flera gånger med att fastna med stirrblick på hennes mage, och när hon tog fram ultraljudsbilderna så fick jag sakta smita iväg med tårfyllda ögon..

Den här veckan måste jag till min fd handledare till uppsatsen och diskutera allt praktiskt kring det faktum att jag hoppar av uppsatsen denna terminen. Sen har jag en del kul inplanerat också. Men jag får inte glömma bort att vila.. Det är viktigast!!

Livets snabba vändningar

Ibland blir inte allt som man tänkt sig.
Stryk allt det där som jag sa tidigare idag om att kämpa vidare med c-uppsatsen från och med imorgon trots överstimuleringen och den sköra hälsan. Vid 6-tiden ringde nämligen en av gruppmedlemmarna med ett ultimatum. Antingen måste jag ta igen den missade veckan (då jag varit sängliggandes) på helger och kvällar i resten av terminen, eller så måste jag hoppa av. Detta menar de att handledaren håller med om.

Ibland har man otur. Ibland träffar man på oförstående och osympatiska människor. Ibland är det inte heller värt att köra sig själv i total botten, speciellt inte för någon annans skull. Ibland måste hälsan komma först.

Jag måste hoppa av uppsatsen. Orken finns inte till att plugga dagar, kvällar och helger till slutet av januari. Fan också...

Konsekvenserna av detta blir stora, men jag har egentligen inget annat val i den här situationen, så det är bara att gilla läget. Men min älskade sambo är verkligen guld värd i situationen. Han stöttar till tusen och får mig att känna en enorm trygghet. Vad skulle jag göra utan denna fantastiska, underbara och älskvärda man? <3

Det är inte lätt att vara sjuk som student... Och det är inte lätt att vara vuxen..

9 dagar efter äggplock

Rent psykiskt så har jag mått lite bättre i några dagar.. I alla fall fram tills idag, men det kommer jag mer till senare.. När chocken över att det inte blev någon ET väl hade lagt sig så började jag åter igen fantisera om vårt sommarbröllop, och det har liksom dragit upp mina mungipor igen. Bröllopet är det som håller mig ovanför ytan, det är verkligen räddningen just nu.
Nog gråter jag och är ledsen ibland, men förhoppningsvis är de värsta dagarna över nu.

Jag har stannat i soffan hela denna veckan. Det behövdes verkligen för jag har haft väldigt ont. Har börjat gråta många gånger när jag ska kissa för att äggstockarna gör så ont, och i torsdags fick jag krypa till toaletten med tårar som forsade ner för kinderna. Det var med nöd och näppe som jag lyckades ta mig dit och när jag väl landat på toaletten så höll jag nästan på att tuppa av. Oj så rädd jag var. Men den värsta smärtan lade sig när jag hade lyckats kissa klart.

Mina äggstockar var ca 7-8cm stora på VUL i måndags, och båda ligger väldigt högt upp. Den vänstra ligger i princip "i mitten" (alltså den har flyttat sig lite från sin "vanliga" plats) och på ultraljudet tycktes den pressa emot urinblåsan. Det är säkert därför det gör så vansinnigt ont när jag blir kissnödig. Eftersom jag dricker 2-3 l vatten om dagen så händer det alltså ganska ofta.

Imorgon måste jag dock börja gå till skolan igen. Imorgon...det känns bara helt fel. Jag som på min höjd har orkat gå mellan toaletten köket och soffan. Men vi skriver c-uppsats nu. Jag och två stycken till. Jag känner inte att jag har något annat val än att kämpa. Att börja om med uppsatsen en termin längre fram känns inte som ett roligt alternativ. Klarar jag det inte, då får det bli så ändå, men jag kan inte ge upp än..

Men nu till dagens problematik:
Idag vet jag inte riktigt vad som hänt med mig. Igår kväll värkte kroppen alldeles enormt i leder och muskler,
Jag sov jättedåligt, drömde bara mardrömmar och vaknade helt dyngsur av svett trots att jag frös som besatt. (Men sambon sa att jag inte kändes febervarm.) Kände genast att jag hade gråten i halsen och att jag befann mig i någon slags dimma. En dimma som bara blivit värre och värre idag. Jag har liksom ett panikpirrande i hela kroppen, hjärtklappning, och känsla av att bara vilja krypa ur mitt eget skinn och gråta som besatt. Efter frukosten tror jag att det verkligen var en panikattack på gång. Jag försökte att tänka på att andas.. Att vara lugn och tänka att det sitter i huvudet, att jag KAN kontrollera mig om jag försöker. Ungefär som "mitt hjärta blöder" hade skrivit på sin blogg.

Är det ångest?! Allt det här jag känner? Alla panikkänslor i kroppen. Eller alla hormoner och mediciner som kroppen utsätts för? Är det mensen som är på g som sätter kroppen ännu mer ur balans? Eller "ALLT! En kombination av allt som jag får gå igenom", som min sambo sa när han så fint tröstade sin storgråtande, darrande flickvän.

Usch va jag är less på att livet ska vara så tufft. Jag vill må bra! Jag vill vara genuint glad, lycklig och lugn, även om det bara är för en tid.