9 dagar efter äggplock

Rent psykiskt så har jag mått lite bättre i några dagar.. I alla fall fram tills idag, men det kommer jag mer till senare.. När chocken över att det inte blev någon ET väl hade lagt sig så började jag åter igen fantisera om vårt sommarbröllop, och det har liksom dragit upp mina mungipor igen. Bröllopet är det som håller mig ovanför ytan, det är verkligen räddningen just nu.
Nog gråter jag och är ledsen ibland, men förhoppningsvis är de värsta dagarna över nu.

Jag har stannat i soffan hela denna veckan. Det behövdes verkligen för jag har haft väldigt ont. Har börjat gråta många gånger när jag ska kissa för att äggstockarna gör så ont, och i torsdags fick jag krypa till toaletten med tårar som forsade ner för kinderna. Det var med nöd och näppe som jag lyckades ta mig dit och när jag väl landat på toaletten så höll jag nästan på att tuppa av. Oj så rädd jag var. Men den värsta smärtan lade sig när jag hade lyckats kissa klart.

Mina äggstockar var ca 7-8cm stora på VUL i måndags, och båda ligger väldigt högt upp. Den vänstra ligger i princip "i mitten" (alltså den har flyttat sig lite från sin "vanliga" plats) och på ultraljudet tycktes den pressa emot urinblåsan. Det är säkert därför det gör så vansinnigt ont när jag blir kissnödig. Eftersom jag dricker 2-3 l vatten om dagen så händer det alltså ganska ofta.

Imorgon måste jag dock börja gå till skolan igen. Imorgon...det känns bara helt fel. Jag som på min höjd har orkat gå mellan toaletten köket och soffan. Men vi skriver c-uppsats nu. Jag och två stycken till. Jag känner inte att jag har något annat val än att kämpa. Att börja om med uppsatsen en termin längre fram känns inte som ett roligt alternativ. Klarar jag det inte, då får det bli så ändå, men jag kan inte ge upp än..

Men nu till dagens problematik:
Idag vet jag inte riktigt vad som hänt med mig. Igår kväll värkte kroppen alldeles enormt i leder och muskler,
Jag sov jättedåligt, drömde bara mardrömmar och vaknade helt dyngsur av svett trots att jag frös som besatt. (Men sambon sa att jag inte kändes febervarm.) Kände genast att jag hade gråten i halsen och att jag befann mig i någon slags dimma. En dimma som bara blivit värre och värre idag. Jag har liksom ett panikpirrande i hela kroppen, hjärtklappning, och känsla av att bara vilja krypa ur mitt eget skinn och gråta som besatt. Efter frukosten tror jag att det verkligen var en panikattack på gång. Jag försökte att tänka på att andas.. Att vara lugn och tänka att det sitter i huvudet, att jag KAN kontrollera mig om jag försöker. Ungefär som "mitt hjärta blöder" hade skrivit på sin blogg.

Är det ångest?! Allt det här jag känner? Alla panikkänslor i kroppen. Eller alla hormoner och mediciner som kroppen utsätts för? Är det mensen som är på g som sätter kroppen ännu mer ur balans? Eller "ALLT! En kombination av allt som jag får gå igenom", som min sambo sa när han så fint tröstade sin storgråtande, darrande flickvän.

Usch va jag är less på att livet ska vara så tufft. Jag vill må bra! Jag vill vara genuint glad, lycklig och lugn, även om det bara är för en tid.