Idag är jag ensam hemma eftersom fästmannen återigen är bortrest med jobbet. Jag inser när han är borta hur beroende jag är av hans närhet. Jag som alltid varit så självständig och trygg med att vara ensam.. Tidigare har jag haft stora behov av ensamtid, men nu känner jag mig orolig, distraherad och rastlös när min älskling är borta. Egentligen tycker jag att det är lite jobbigt att känna så. Jag har alltid varit stolt över att vi kan sakna, och längta efter varandra vansinnigt mycket, även när vi bara spenderar en arbetsdag ifrån varandra. Stolt över att längtan efter varandra fortfarande växer sig starkare och starkare i takt med åren som går, och att vi trivs så vansinnigt bra i varandras sällskap. Men att känna sig otrygg och sorgsen av att vara hemma själv, det gillar jag inte. Det får mig att känna mig svag, och lite "tofflig" (som folk ibland kallar de där människorna som tycks "sitta ihop" med sina partners).
Jag tror att ivf:erna, barnlösheten, all sjukdom, medicinerna och de fysiska och psykiska påfrestningarna har förändrat mig på fler sätt än vad jag velat erkänna för mig själv. Mina behov av tröst, omsorg och närhet är större än tidigare. Jag behöver min fina fästman för att hålla mig över ytan... Jag behöver ha honom nära mer än vad jag behövt de första åren av vårt förhållande...
Jag har varit hos föräldrarna hela helgen, torsdag fram till söndag. Det har varit skönt med miljöombyte och vi fick en fantastisk överraskning av mina vansinnigt omtänksamma och generösa föräldrar. (Till bröllopet). Vi hann även med en julmarknad och en fantastisk vintrig promenad i det snötäckta landskapet, något som inte hör till vanligheterna nu när vi bor i stan. Jag saknar verkligen att bo på landet ibland...
På lördagen hade vi även grötmys med släkten. Kusinens fästmö har nu en ordentlig bula på magen. Hon är ungefär halvvägs i graviditeten nu. Jag kom på mig själv flera gånger med att fastna med stirrblick på hennes mage, och när hon tog fram ultraljudsbilderna så fick jag sakta smita iväg med tårfyllda ögon..
Den här veckan måste jag till min fd handledare till uppsatsen och diskutera allt praktiskt kring det faktum att jag hoppar av uppsatsen denna terminen. Sen har jag en del kul inplanerat också. Men jag får inte glömma bort att vila.. Det är viktigast!!
Jag hoppas att allt löser sig och att du en dag får ditt plus!!! Känner igen mig i det du skriver om att stirra dig blind på magen...har en kollega som ska ha i januari och efter att jag förlorat vår son har jag haft jättesvårt för att träffa henne...fastnar gärna med blicken på hennes mage och blir sjukt avundsjuk. Men jag hoppas ju att lyckan ska komma till mig också, och dig!!!
SvaraRadera