Första sprutan, obehaglig upplevelse

Klockan är 1 på natten och jag sitter i en bil på väg hem från världens bästa konsert med Coldplay. Dagen har varit otroligt händelserik eftersom jag även hade min första sprutdag idag.

Med darriga fingrar och världens press på mig fick jag fibbla med kanylen och menopurdosen inne på en bajamaja med världens kö utanför dörren. (tackar gudarna för handsprit)
Luftbubblorna ville helt enkelt inte försvinna ur kanylen, så tillslut gav jag upp och lät en miniluftbubbla slinka med in i magen, för sjuksköterskan sa ju trots allt att det var okej. Att sticka mig var relativt problemfritt, men att få rätt dos var svårare. Kändes så läskigt för min dos är 112,5 och det finns inte utmärkt på kanylen. Jag gick på minnet (sedan jag testat att fylla kanylen hos barnmorskan) och drog ner vätskan till strecket mellan 75 och 150. Det måste ju varit rätt. Men osäker blir man ju.

Var hela dagen rädd för att "väktarna" skulle hitta medicinen och kanylen och inte släppa in mig i tron om att jag bär på knark. Det hände tack och lov inte. Jag var dock ännu oroligare för att den lilla glasflaskan med menopur skulle läcka, skakas, gå sönder eller på annat sätt bli obrukbar. Tror det gick bra, men jag ska kolla imorgon så att den inte ser grumlig ut, för då ska man inte använda den. Stackars sambon fick försöka stå relativt stilla på konserten eftersom han hade neccesären med menopur i sin väska.

Nåväl, första sprutdagen är över. Jag mådde dock dåligt på en gång när jag tagit sprutan. Illamående, pumpande huvudvärk och riktigt ont periodvis i området där jag tagit sprutan och lite kring äggstockarna. Framförallt när jag rörde på mig. Det liksom bubblar och hugger. Svårt att förklara. Dålig medicinsk smak i munnen kom dessutom på bara en minut efter att jag tagit sprutan. Under konsertens väntan (när det var förband) var jag redo att gå därifrån för jag mådde inte alls bra. Men det var värt att hålla ut eftersom konserten var helt oslagbar!!

Så nu är dagen nästan över. Jag är spänd på hur resterande sprutdagar kommer att fungera ;) förhoppningsvis mindre press och lugnare miljö när jag tar sprutorna i alla fall. Förhoppningsvis kan biverkningarna hålla sig i schack. Kommer att hålla er uppdaterade!

Nu är jag en ivf:are :)

Nu sätter vi igång!!!

Jag är helt skakis! Sköterskan ringde mig just och berättade att kromosomprovet var helt normalt!! Yes yes yes, vilken tur vi har, vilket flyt! Det känns helt otroligt att vi är igång redan imorgon:)

Eftersom vi ska på konsert imorgon kväll i Sthlm så kommer jag att ta menopur lite tidigare än kl 21 (vilket är ordinarie tid) men läkaren sa att det var okej om det bara händer en gång. Känns dock lite läskigt att blanda medicinen och ta sprutan när jag är bland en massa folk. Men men, vad gör man inte.

Nu ska jag rusa till Apoteket och hämta menopur, för det fanns inte med i högen mediciner från igår.

Det här kom ju som en chock! Känns helt overkligt!
Wow..

Spänning!!!!

Jisses Amalia!

Imorse fick jag lite blodfärg på pappret, mensen kommer alltså idag. Så jag tänkte att jag kunde chansa och ringa ferten för att kolla om kromosomprovet analyserats färdigt än. Hör och häpna, det hade det!!! Trots att det bara gått tre veckor. Jag fick inget veta, men läkaren eller en sköterska ska ringa upp mig i eftermiddag. OM provet är negativt så kan jag börja spruta imorgon(!!!!!!!!) wow säger jag bara.

Det pirrar i magen! Hoppas hoppas hoppas..

Men va? Glömde jag bort att vara ledsen? Oh yes!!

Förra veckan har rusat förbi! Jag har njutit av att sova tills jag vaknar naturligt, att göra vad som faller mig in, och av att fokusera mig helhjärtat på inredning av vårt hem :) Jag har målat hylla, köksmöbler och sänggavel, jag har klätt in en möbel i dekorplast och klippt ut väggord som pryder hall och badrum. Gungstol, ett par tavlor och små coola bokhyllor, samt en till dvdhylla till sambon har inhandlats och nu har det skett förändringar i lägenhetens alla rum. Jag är så vansinnigt nöjd och trivs bättre än någonsin hemma. Älskar vår fantastiska lägenhet, och hur personligt och ombonat vi inrett den. Hade jag obegränsat med pengar så skulle jag aldrig sluta. Nu måste dock plånboken fyllas på innan jag köper något mer.

Så slog det mig. Jag har inte varit ledsen för vår barnlöshet den där veckan? Inte mer än i lördags när jag var berusad och festen hos min kompis spårade ur. Jag har pratat om det, tänkt på det, drömt om det, men inte på ett sorgset och bittert sätt. Men va?! Har jag lyckats vara genuint glad? Ja... Det har jag. Jag har varit glad och avslappnad. Känt mig otvungen och fri. Bara lite deppig korta stunder. Tänk vilket framsteg! Fler såna veckor tack :)

1750 Kr! Så mycket pengar har jag blivit av med inom en timmas tid den här eftermiddagen. Böcker inför C-kursen har köpts och medicin till ivf har inhämtats på apoteket! Och medicinen som kostade 736 kr var inte fullständig, utan på torsdag eller fredag kommer ytterligare ett antal hundralappar ryka när jag hämtar medicinen som var beställningsvara. Återkommer med en exakt summa när allt är köpt för dem som är intresserade.

Idag är jag på dag 98 (!) i min menscykel... Mensen är på g, det har jag känt tydligt de senaste dagarna, men den vill liksom inte komma igång. 98 dagar... En så lång cykel har jag inte haft på mycket länge. Men förvånad är jag inte. Inte efter operationen, och alla olika hormoner och behandlingar som kroppen utsatts för. Egentligen är det väl ett rent under att den kommer överhuvudtaget... Men ändå, snart når jag 100 dagar :(

Bebisdröm

Nu på morgonkvisten drömde jag en sjukt verklig dröm. Jag hade ett spädbarn att ta hand om, att amma, rapa, söva och mysa med. Spädbarnet var så litet att det inte kunde hålla upp nacken själv. Det bästa av allt var att barnet var MITT <3 vilken lycka! 
Men... Så vaknade jag... Allt var bara en dröm. 

Den där tiden mellan äl och bim

Jag fullkomligt avskyr tiden fram till mensens första dagar. Jag mår så dåligt då. En vecka innan kroppen ställt in sig på ägglossning (eller simulerad ägglossning) så börjar jag känna mig hängig, illamående, få ont i magen och huvudvärk. Magen brukar bli svullen och hormonbalansen i kroppen gör mig lättirriterad. Om det blir en ägglossning, det vet jag ju inte. (pcos) Oftast har jag ju haft dessa känningar utan att någon mens kommit. Det är nästan som att kroppens egna klocka vet om att det borde vara dags för äl/mens, och därför stegrar hormonbalansen, men eftersom äggtillväxten inte fungerar så blir det varken någon äl eller mens. Bara en massa symptom. Utan nytta.

Hur som helst, denna gång borde äl ha inträffat. På VUL torsdagen den 9/8 såg läkaren ett ägg på ca 13.9x17mm. Jag var då på dag 79 i menscykeln. Hon sa: troligen äl efter den helgen. Torsdagen en vecka efter VUL började mina bröstvårtor bli konstant styva och så ömma att all beröring gör ont. Så har jag haft konstant i mer än en vecka nu. De känns liksom såriga och ilande. I förrgår började det rycka i nedre delen av magen och ila i underlivet. Mensen är nog på g... Kanske nu i helgen, kanske senare.

Under hela den här perioden på drygt tre veckor har jag känt mig febrig och hängig till och från. Sjuk, inte bara trött liksom. Illamåendet och magontet har också varit värre och jag har känt mig svullen i kroppen och stor som en valross. Fattar inte att man kan känna sig så tjock för att hormonerna får spel. Okej, magen svullnar- det är logiskt, men varför känns det som jag även är svullen i såväl armar som ansiktet?? Binder kroppen vätska eller? Jag förstår inte. I andras ögon syns nog ingen skillnad, men själv känner man sig klumpig och oattraktiv. Ja, klumpig- det blir jag också. Jag välter saker, spiller, tappar saker.. Något jag inte gör annars.

Så typiskt att jag ska vara så otroligt lättpåverkad av kroppens hormonbalans. Den är väl så låg i vanliga fall att kroppen får en chock när den höjs?!?! (->en läkares teori som jag hört över telefon med en sjuksköterska på Fertilitetsenheten)

Men vad jag egentligen ville skriva idag är att jag blir galen på den där lilla lågan med hopp inom mig som får mig att analysera symptom och sammankoppla dem med symptom för graviditet. Herregud, varför tänker jag ens i de banorna. Jag vet ju att vi inte kan bli med barn naturligt, så jag borde inte ens hoppas, tänka, analysera. Jag är inte med barn. Jag vet ju det. Men ändå så tänker man steget för långt. Jag VILL inte tillbaka till den "nivån" igen. Jag vill befinna mig på den "nya nivån" där jag vet och accepterar att sex inte kommer göra oss gravida. Jag vill inte gå och hoppas på att en naturlig graviditet skulle inträffa. För det kommer inte hända. Jag vill vara realistisk. Det är ICSI som gäller för oss. Inget annat. Men tankarna, de lever sitt egna liv.

Men snart är vi nog där. Snart är vi kanske igång :)

Distraherar mig med inredning

Det finns två saker som kan ta bort tankarna från barnlängtan på ett effektivt sätt. Det ena är konserter. Det andra är kreativ inredning där jag får måla, bygga, pyssla, sy och hitta budgetlösningar som jag kan känna mig stolt över. De där dagarna när jag är så upptagen med att pyssla så att jag glömmer bort att tänka på barn. Sedan i måndags har jag haft fullt upp. Jag införskaffade hyllplan och konsoler som jag sedan har målat vita och skruvat fast spotlights i. Jag har även köpt en billig sänggavel i new england stil som också målats vit med matt lackfärg, och dessutom har jag klätt in en möbel i dekorplast så att den numera är vit träimitation. Hela kalaset för långt under 1000 kr. Jag njuter av att ha gjort så mycket av min tid :) och för så lite pengar.

Tack för alla finna kommentarer! Ni är guld värda. Lovar att snart besvara dem :)

Fortfarande arg

Det måste låta som om jag är negativt inställd till många av livets nycker, men å andra sidan använder jag min blogg till att få ur mig det innersta, det som gnager. Så, ja, då blir det en hel del negativt, en hel del klagan och en hel del frustration som kanske får mig att verka negativt inställd.

Jag har känt mig smått sjuk till och från i drygt två veckor. Febrig, trött och öm i kroppen, illamående, värkande leder och tryck över pannan och ögonen. Jag tror att det är hormonstegringen i kroppen som är grunden till en del av det. (alltså tiden innan och efter ägglossning). Väderkänsligheten gör inte saken bättre direkt. Höstdagarna när trycket är högt och åskan hänger i luften så blir värken i kroppen nästan outhärdlig, jag blir bara känsligare och känsligare för väderomställningarna för varje år som går. Har ärvt den egenskapen från min mors sida av släkten. Oftast är det hanterbart, men ibland fruktansvärt jobbigt när värken hindrar mig från att kunna sova.

Det har varit en lång och ångestfylld natt. Bästa vännen ringde igår vid midnatt och var besviken på mig för en sak jag sagt. Jag blev ledsen och fick väldigt dåligt samvete, men samtidigt blev jag arg på mig själv eftersom jag kände att jag fick ta hela skulden trots att jag bara var en del i en lång kedja där alla gjort fel. Även hon. Och jag sa inte ifrån utan tog som vanligt ansvar för hela händelsen. Saken är den att jag alltid gör det, jag tar alltid på mig hela skulden och det dåliga samvetet biter sig fast inombords och läggs på hög i min tunga ryggsäck som jag släpar omkring på.
Vad jag blir ännu argare på mig själv för är att jag inte själv vågar ta upp situationer där jag tycker att mina vänner gör fel. Jag vågar nästan aldrig konfrontera dem med saker de gör som får mig att må dåligt. Eller situationer som i natt, när jag såras av hennes ord men inte vågar säga ifrån när jag tycker att hon går över gränsen. Jag är trött på att alltid vara diplomatisk och rädd för att trampa andra på tårna.

Hur som helst låg jag sömnlös i flera timmar och gick slutligen upp och satte mig framför tv:n istället. Där kom ångesten, paniken, sorgen.. Jag ville gråta men tårarna lyste med sin frånvaro. Jag är så arg. Så bitter och ledsen för att vi inte kan få barn naturligt. Jag är så arg för att vår framtida familjekonstellation kommer att vara beroende av hur mycket pengar vi kommer att tjäna och hur vårdens resurser är fördelade. Jag är bitter för att jag fortfarande inte kommit över det här. Jag har accepterat att vi måste gå igenom en tuff resa med syntetiska mediciner, undersökningar och tekniska ingripanden för att kunna få barn. Jag har accepterat tanken på icsi och är hoppfull till behandlingen. Men det är ändå svårt att acceptera det helhjärtat. Svårt att enbart se det positiva i framtiden. För helt ärligt, jag är fortfarande arg...

Drömmar om framtiden

Ja, jag får väl erkänna att jag tänker väldigt mycket framåt. Jag längtar efter hus som jag kan inreda efter egen smak. Jag längtar efter en stor tomt med möjligheten att plantera fruktträd, buskar och grönsaker, och blommor som doftar sommar och semester. Jag längtar efter den friska luften, friheten att strosa omkring utomhus utan att behöva gå ner för alla trappor, och vandra över torget för att komma till en park. Jag längtar efter att få dricka mitt morgon-te i solen med ett barn i mitt knä. Nog har vi en FANTASTISK lägenhet som jag trivs väldigt bra i, men längtar..det gör jag!!

De största nackdelarna med vår sekelskifteslägenhet när vi väl får barn är att vi bor 3 långa trappor upp. Utan hiss! Att släpa barnvagnen upp och ner för dessa trappor känns orealistiskt, men tyvärr har inte hyresvärdarna någon förvaringsplats för barnvagnar. Att ställa dem i trapphuset är ju sedan en tid tillbaka förbjudet på grund av brandsäkerhet. Det borde vara deras skyldighet att ha förvaringsutrymmen till sådant, men jag vet inte om de kommer att kunna lösa det på något sätt när det väl är dags. Tror de säger att man ska flytta istället. Det återstår att se. Grannarna ska snart ha barn så de ska höra sig för lite. Problem nummer två är att vi inte har någon tvättmaskin och det går tyvärr inte att hitta någon lösning på. Tvättstugan ligger visserligen bara två trappor ner, men det är väldigt svårt att få tider där. Med småbarn behöver kläder tvättas ofta och det kan bli svårt. Nästa problem är egentligen inte relaterat till barn, men jag ser det ändå som en nackdel. Vi har nämligen varken uteplats eller balkong, och helst skulle jag vilja att barnet kunde få sova i friska luften när vädret tillåter. Jag har alltid fått gjort det som liten, och vad jag vet så sover barnen ofta väldigt bra i friska luften. Nåväl, det är väl minst sagt ett lyxproblem!!

Lägenheten är nästan på 70kvm med högt i tak och en välgenomtänkt planlösning som delar upp ytan i två rum och kök med en hall som vi även använder till datarum. Sovrummet är stort och lämnar gott om plats till en bebis. När barnet blir äldre och ett eget rum är nödvändigt så måste vi nog flytta dock av den anledningen. Men vem vet vad framtiden kommer att överraska oss med? Kanske flyttar vi tidigare än så? Eller senare? Vem vet!? Innan något barn kommit känns det dock onödigt. Vi trivs ju så bra här.

"Uppdrag pappa"

Jag älskar att gå på loppis och second hand butiker. När jag besökte röda korset nu i veckan med en kompis så blev vi ståendes länge vid bokhyllorna. Först fick jag syn på en bok med titeln adoption. Jag höll i den länge och övervägde om jag skulle köpa den, men lade efter mycket eftertanke tillbaka den eftersom vi inte är där än. Vid adoption alltså.  Det kommer att vara en lång väg och åtminstone två år kvar innan adoption skulle vara aktuellt för oss. Jag kikade runt lite mer och hittade av en slump en bok kallad "uppdrag pappa". Jag drog med fingrarna efter bokens rygg medan jag fantiserade om den dag då jag kan köpa en sådan bok utan att känna mig skyldig. Som en hycklare. Den dag då jag har en bebis i magen och inte bara går och trånar efter att bli gravid. Jag har redan boken "uppdrag mamma på mitt nattygsbord som jag köpte en dag för säkert ett år sedan, och varje gång jag ser boken får jag en ilande klump i magen. Jag vill också vara mamma. Jag kommer att bli mamma, men helst av allt hade jag velat vara det redan för flera år sedan..

Dagen har varit bra. Jag träffade en nära väninna som jag inte träffar så ofta men som är en av mina bästa vänner ändå. Vi är så lika varandra i värderingar, tankesätt och vårat sätt att vara, och när vi sitter tillsammans och pratar om allt mellan himmel och jord så känner man sig så otroligt förstådd. Sådär djup förståelse, och möjlighet att relatera till varandras erfarenheter. Det förvånar mig fortfarande att vi är så lika. Det är underbart! Jag berättade allt för henne och hon tyckte att livet sätts i nytt perspektiv av att höra vad vissa måste gå igenom. Hon har så rätt! Livet tar en ny form, problem prioriteras annorlunda, och allt som varit så viktigt förr är inte längre lika viktigt. Hon har själv tankar att bära på som oroar, saker som sätter ytterligare nya perspektiv på livet. Vi är båda väldigt medvetna om att vi genomgår en förändring, men förändringen är till det bättre.

Jag är glad över att ha så fina vänner i mitt liv!