Jag fullkomligt avskyr tiden fram till mensens första dagar. Jag mår så dåligt då. En vecka innan kroppen ställt in sig på ägglossning (eller simulerad ägglossning) så börjar jag känna mig hängig, illamående, få ont i magen och huvudvärk. Magen brukar bli svullen och hormonbalansen i kroppen gör mig lättirriterad. Om det blir en ägglossning, det vet jag ju inte. (pcos) Oftast har jag ju haft dessa känningar utan att någon mens kommit. Det är nästan som att kroppens egna klocka vet om att det borde vara dags för äl/mens, och därför stegrar hormonbalansen, men eftersom äggtillväxten inte fungerar så blir det varken någon äl eller mens. Bara en massa symptom. Utan nytta.
Hur som helst, denna gång borde äl ha inträffat. På VUL torsdagen den 9/8 såg läkaren ett ägg på ca 13.9x17mm. Jag var då på dag 79 i menscykeln. Hon sa: troligen äl efter den helgen. Torsdagen en vecka efter VUL började mina bröstvårtor bli konstant styva och så ömma att all beröring gör ont. Så har jag haft konstant i mer än en vecka nu. De känns liksom såriga och ilande. I förrgår började det rycka i nedre delen av magen och ila i underlivet. Mensen är nog på g... Kanske nu i helgen, kanske senare.
Under hela den här perioden på drygt tre veckor har jag känt mig febrig och hängig till och från. Sjuk, inte bara trött liksom. Illamåendet och magontet har också varit värre och jag har känt mig svullen i kroppen och stor som en valross. Fattar inte att man kan känna sig så tjock för att hormonerna får spel. Okej, magen svullnar- det är logiskt, men varför känns det som jag även är svullen i såväl armar som ansiktet?? Binder kroppen vätska eller? Jag förstår inte. I andras ögon syns nog ingen skillnad, men själv känner man sig klumpig och oattraktiv. Ja, klumpig- det blir jag också. Jag välter saker, spiller, tappar saker.. Något jag inte gör annars.
Så typiskt att jag ska vara så otroligt lättpåverkad av kroppens hormonbalans. Den är väl så låg i vanliga fall att kroppen får en chock när den höjs?!?! (->en läkares teori som jag hört över telefon med en sjuksköterska på Fertilitetsenheten)
Men vad jag egentligen ville skriva idag är att jag blir galen på den där lilla lågan med hopp inom mig som får mig att analysera symptom och sammankoppla dem med symptom för graviditet. Herregud, varför tänker jag ens i de banorna. Jag vet ju att vi inte kan bli med barn naturligt, så jag borde inte ens hoppas, tänka, analysera. Jag är inte med barn. Jag vet ju det. Men ändå så tänker man steget för långt. Jag VILL inte tillbaka till den "nivån" igen. Jag vill befinna mig på den "nya nivån" där jag vet och accepterar att sex inte kommer göra oss gravida. Jag vill inte gå och hoppas på att en naturlig graviditet skulle inträffa. För det kommer inte hända. Jag vill vara realistisk. Det är ICSI som gäller för oss. Inget annat. Men tankarna, de lever sitt egna liv.
Men snart är vi nog där. Snart är vi kanske igång :)
Följ vår resa mot ett barn genom ADOPTION!! En resa som började för 6 år sedan och mynnade ut i en lång och tuff tid av infertilitetens skakiga toppar och dalar. I mars 2015 sa vi stopp, punkt, finito. Vi hade då genomgått 9 ICSI-behandlingar (varav en äggdonation och en handfull spermadonationer), 5 missfall och en immunologisk behandling i Aten. Nu längtar vi ihjäl oss efter vårt blivande barn som finns i en annan del av världen! Följ vår jakt efter den totala lyckan.
Ja de där tankarna är så himla jobbiga! Och de GÅR inte att bli av med, hur mycket man än försöker. Man tolkar minsta lilla känsla i kroppen som att det kan vara nåt där, sen ägnar man en halv dag till att övertyga sig om att det inte är så, att det bara är mensen som är på G den här gången också.
SvaraRaderaSÅ tröttsamt!
Usch ja de verkar omöjliga att bli av med.. Så påfrestande!! Skönt dock att jag inte är ensam om att känna så.
SvaraRadera