om att köpa barngrejer innan man blivit gravid

Idag har jag lyckats plugga en lite stund på förmiddagen. En sida har skrivits, men det är långt ifrån vad som egentligen behövs för att få klart mina arbeten. Deadline närmare sig. Nåväl, trots huvudvärken var det bra jobbat i alla fall. En kompis har jag träffat också, det var mysigt. Han är en av mina absolut bästa vänner och vi står varandra nära. Nu har vi inte sets på drygt en månad så det var väldigt skönt att få prata lite över en lunch.

Igår tog jag mod till mig och satte mig vid symaskinen. Ett par barnbyxor blev det. Det där med att sy grejer till barn är stundtals för jobbigt för mig, men ibland funkar det lite som terapi också. Jag vet många barnlösa som antingen inhandlar eller tillverkar grejer eller kläder till sina framtida barn och detta har varit hett debatterat på forumet "familjeliv" där många vuxna hänger. På familjeliv är det många som säger att det är konstigt. Men jag kan faktiskt inte hålla med om det! Jag tycker att det tyder på en väldigt stark längtan när man till och med skaffar grejer redan innan man är gravid. Jag tycker att det tyder på att man är väldigt säker på sitt val att skaffa barn. Man är redan så säker på att man utan tvekan ska ha barn, så även om man får gå igenom missfall och år av händelselöst försökande så kommer man inte ge upp förrän man har ett barn i famnen. Dessutom tycker jag att alla borde få hantera längtan på det sätt som de själva mår bäst av, och om det finns några som ser den terapeutiska effekten med att gå bland barnkläder i affären och drömma om sin egna framtid så är det helt okej! Ingen tvekan om det.

Jag tycker att mina egna känslor kring barngrejer och bebisar går upp och ner. Ibland är det rena skräcken att gå in i en affär som har barnkläder där mammorna står med sina barnvagnar och väljer ut bodys, strumpor, små jackor och vantar som jag själv bara kan få in tre fingrar i. Puh, tårarna bränner bakom ögonlocken, hjärtat bultar och panikkänslorna börjar komma. Ja... så har det känts i de senaste två åren i alla fall. Men sen finns tillfällen då allt känns mysigt, fullt av förväntan och längtan, då jag och sambon haft fina diskussioner som tänt lite hopp i hjärtat. Sådana dagar kan jag gå in i en affär och le för mig själv när jag strosar omkring på barnavdelningen, och jag kan klämma och känna på kläderna utan att brista i gråt. De dagarna är värdefulla.