Bitterhet

Idag är jag lite bitter på livet eftersom jag mår dåligt så himla ofta. Har haft migrän två dagar i streck och idag trodde jag att allt var bättre när jag vaknade, men attans där hade jag fel. När jag tagit tåget till min bror slog huvudvärken, illamåendet, yrseln och den envisa smärtan i magen till.. Trodde jag skulle spy på tåget hem och hade svårt att ens kunna andas (som så många gånger tidigare). Jag är så trött på att må så dåligt utan att veta varför, så idag tar jag på mig offerkoftan och tycker att livet är rätt orättvist. Offentliga platser är aldrig bra när jag mår sådär så jag är glad att jag klarade mig upp till lägenheten utan att trilla ihop eller spy på gatan.

När jag kom hem så låg kallelsen till ivf-mötet i brevinkastet. Jag vet inte vad som framkallade tårar när jag såg kallelsen, men plötsligt blev jag fullständigt medveten om att det här är vår nya verklighet. Det kommer faktiskt att hända på riktigt. Ivf hör till vår närmaste framtid! Ibland känns det nämligen som om man ska vakna upp i en annan verklighet, som om allt bara är en dröm. Jag ser fram emot IVF-en (icsi) med skräckblandad förtjusning. Har välgrundade rädslor för hur kroppen ska tåla hormonerna eftersom jag mått obeskrivligt dåligt av pergotime. Men det är bara att stå ut och tänka att man gör det av en anledning. Jag är också rädd för att vi ska få fler chockbesked när vi väl håller på. En annan rädsla handlar om hur jag ska kunna hantera IVF-processen samtidigt som jag läser c-kursen och skriver c-uppsats i skolan. Jag som är så stresskänslig... Detta blir en riktig prövning. En prövning som troligen blir en av de största i hela mitt liv.

CD (Cykeldag) 71, men ingen mens i sikte... :( suck

27 dagar kvar till IVF-mötet.. Vill bara spola fram tiden!

Nu ska jag sitta uppkrupen i soffan med en kopp te och se på film. Pluggandet får banne mig vänta-