Ömsesidig avund/längtan

Igår påmindes jag om hur skört förhållandet kan bli om man tar beslutet att skaffa barn för hastigt. Min vän behövde lätta sitt hjärta, och jag lyssnade, tröstade och gav råd. Jag känner verkligen med henne!! Hennes frustration gör ont i hela mig och jag önskar att man kunde skaka om hennes sambo och be honom att växa upp. Ingen är någonsin felfri i ett förhållande, man är två som träter, men jag står ändå på hennes sida i det här fallet eftersom hon är den mest mogna och ansvarsfulla av dem två. Av att se dem två tillsammans så står det också klart att hon är den som får ta mest hårda ord, och det är hon som drar det tyngsta lasset med allt praktiskt arbete hemma, inklusive med barnet. Förhållandet har väl egentligen varit lite ostabilt sedan ganska tidig fas, men kärleken har gjort att de har hållt ihop i drygt tre år. Det är svårt att stå utanför och se på. Svårt att se deras beteende mot varandra och samtidigt veta att varken de eller barnen mår bra av att det är så mycket konflikter mellan dem.

Det blir så tydligt att barn sätter förhållanden på prov. Man måste helt enkelt växa upp, oavsett om man vill eller inte. Man måste vara redo att sätta en annan individ före sig själv, före sina egna behov. Jag tror att det är otroligt viktigt att man lärt känna sin partner till den grad att man vet om denne är redo för prövningen, innan barnet blir till. En stabil grund att bygga på är väl a och o för att kärleken emellan två människor ska klara av (och växa av) prövningen med graviditet och barn.

Så där är vi nu, i en situation där vi troligen båda har något som den andra vill ha. De har ett fantastiskt litet barn och ett till på väg. De har det som vi önskar så mycket att det gör ont i våra hjärtan. MEN, vi har istället något annat som jag tror att min vän vill ha, även om hon inte säger det rätt ut. Men jag ser det på hennes blick. Vi är stabila, omhändertagande och otroligt starka och sammansvetsade som par. Den här resan tillsammans har stärkt oss ytterligare och både vår trygghet och kärlek har fördjupats. På något sätt har resan förflyttat förhållandet till en ny dimension- vilket våra närmaste vänner och familj till och med har märkt.

Ömsesidig avundsjuka skulle man kanske kunna kalla det. Eller ömsesidig längtan.

Hur som helst ska man aldrig tro att folk har perfekta problemlösa liv, bara för att de har något som man själv vill ha. Själv så mår jag fasansfullt dåligt av att tampas med infertiliteten. Men den som lever i ett förhållande där det ständigt finns konflikter och knakar i fogarna mår fruktansvärt dåligt av det istället. Även om denne har ett barn som förgyller dagarna. Något som tål att tänkas på?!?