Fortfarande arg

Det måste låta som om jag är negativt inställd till många av livets nycker, men å andra sidan använder jag min blogg till att få ur mig det innersta, det som gnager. Så, ja, då blir det en hel del negativt, en hel del klagan och en hel del frustration som kanske får mig att verka negativt inställd.

Jag har känt mig smått sjuk till och från i drygt två veckor. Febrig, trött och öm i kroppen, illamående, värkande leder och tryck över pannan och ögonen. Jag tror att det är hormonstegringen i kroppen som är grunden till en del av det. (alltså tiden innan och efter ägglossning). Väderkänsligheten gör inte saken bättre direkt. Höstdagarna när trycket är högt och åskan hänger i luften så blir värken i kroppen nästan outhärdlig, jag blir bara känsligare och känsligare för väderomställningarna för varje år som går. Har ärvt den egenskapen från min mors sida av släkten. Oftast är det hanterbart, men ibland fruktansvärt jobbigt när värken hindrar mig från att kunna sova.

Det har varit en lång och ångestfylld natt. Bästa vännen ringde igår vid midnatt och var besviken på mig för en sak jag sagt. Jag blev ledsen och fick väldigt dåligt samvete, men samtidigt blev jag arg på mig själv eftersom jag kände att jag fick ta hela skulden trots att jag bara var en del i en lång kedja där alla gjort fel. Även hon. Och jag sa inte ifrån utan tog som vanligt ansvar för hela händelsen. Saken är den att jag alltid gör det, jag tar alltid på mig hela skulden och det dåliga samvetet biter sig fast inombords och läggs på hög i min tunga ryggsäck som jag släpar omkring på.
Vad jag blir ännu argare på mig själv för är att jag inte själv vågar ta upp situationer där jag tycker att mina vänner gör fel. Jag vågar nästan aldrig konfrontera dem med saker de gör som får mig att må dåligt. Eller situationer som i natt, när jag såras av hennes ord men inte vågar säga ifrån när jag tycker att hon går över gränsen. Jag är trött på att alltid vara diplomatisk och rädd för att trampa andra på tårna.

Hur som helst låg jag sömnlös i flera timmar och gick slutligen upp och satte mig framför tv:n istället. Där kom ångesten, paniken, sorgen.. Jag ville gråta men tårarna lyste med sin frånvaro. Jag är så arg. Så bitter och ledsen för att vi inte kan få barn naturligt. Jag är så arg för att vår framtida familjekonstellation kommer att vara beroende av hur mycket pengar vi kommer att tjäna och hur vårdens resurser är fördelade. Jag är bitter för att jag fortfarande inte kommit över det här. Jag har accepterat att vi måste gå igenom en tuff resa med syntetiska mediciner, undersökningar och tekniska ingripanden för att kunna få barn. Jag har accepterat tanken på icsi och är hoppfull till behandlingen. Men det är ändå svårt att acceptera det helhjärtat. Svårt att enbart se det positiva i framtiden. För helt ärligt, jag är fortfarande arg...