Tala ut

Igår träffade jag en vän.. En vän som är den största energitjuven i mitt liv som jag oftare gråter över än uppskattar. Jag har länge funderat över om vår vänskap verkligen är värd att behålla, och alla omkring mig som känner till denne vän säger att jag borde klippa kontakten för att må bättre. Men hur klipper man kontakten med en vän man haft sedan dagis?

Igår hade jag chansen, men jag fegade ur och sa att jag vill fortsätta vara hennes vän.. Att det ska vara så svårt (!) Vi talade ut och var ärliga mot varandra om vad vi tycker, och det var nog nyttigt, men jag tvivlar ändå på att allt kommer att vara förändrat framöver. Vi får väl se om kraven upphör och misstolkningarna försvinner. Gör de inte det så kommer jag inte längre ha något val, då kan vi inte längre vara vänner...

Som jag skrivit tidigare så jag jag inte mycket energi att ge bort till mina vänner längre. De som inte förstår och accepterar det kommer jag nog inte klara av att behålla i mitt liv längre, det måste jag vara medveten om- även om det är svårt. Det är så svårt att gå ifrån en roll där jag alltid funnits för mina vänner, ställt upp i vått och torrt, och kunnat träffa dem väldigt ofta- till att vara så psykiskt utmattad att jag inte orkar finnas där hela tiden. Men jag måste acceptera mig själv. Jag gör ju trots allt mitt bästa, och det borde vara bra nog...

Igår ringde jag även kliniken och fick ett läkarbesök inbokat den 9e oktober för att se hur det går med överstimuleringen. Dagen efter ska jag nämligen börja äta primolut-nor för att framkalla mensen, och eftersom jag inte vill göra det i onödan så ska vi först kolla att äggstockarna återgått till normalt stadium och är redo inför nästa behandling. Är jag fortfarande inte helt bra då så kanske vi får skjuta på ivf- behandlingen. (Hoppas inte det).

Bara en dröm

Jag hade en dröm den här natten som gjorde mig lite tom inombords. Jag drömde att jag var gravid. Magen var stor och jag kunde både se och känns bebisens konturer genom magen. Så långt så var drömmen mysig. Men sen var det dags för ultraljud, och av någon konstig anledning var jag väldigt tidigt gången och därmed var mitt foster onaturligt stort. Huvudet var enormt i förhållande till kroppen och det var så missbildat att jag skulle bli tvungen att abortera barnet, sa läkaren.... Suck.... Det var den drömmen det!

I mina drömmar bearbetar jag ofta händelser som kan relateras till saker jag upplevt på ett eller annat sätt under dagen. I natt måste det ha handlat om det jobbiga beskedet som medbloggerskan "dumtellersant" fått på sitt ultraljud igår där det olyckligt nog inte var ett tillräckligt stort foster på VUL i vecka 7, eller 8. Lider med henne!!

Torsdagstankar

Idag känner jag verkligen med alla er som kommit med tråkiga besked på era bloggar... Lider med er alldeles enormt! Eller alltså, jag känner ALLTID med er, men idag var det så många ledsna inlägg på ivf-bloggarna att jag bara var tvungen att skriva även här att jag tänker på er..

Tänker mycket på framtiden, på nästa icsi-försök. Mensen kom ju i tisdags (25/9) efter besöket på akuten, så det var skönt att åtminstone någonting fungerade efter ivf:en.. Om några dagar skulle jag egentligen haft min testdag, men eftersom det aldrig blev något embryo så är jag glad att mensen kom utan några problem istället.

Om allt går enligt planerna så ska jag alltså påbörja en kur med primolut-nor om ganska exakt två veckor. Om ca en månad beräknas jag alltså börja spruta igen och preliminär vecka för äggplock är v. 45, alltså andra veckan i november. Men, kommer min överstimulering hinna gå tillbaka helt och hållet tills dess? Kommer äggstockarna vara tömda och fit for fight igen? Jag ska ringa kliniken imorgon och höra vad de tror. Vore ju skönt att ha ett återbesök inplanerat om ett par veckor för att se hur det går för mina äggstockar. Läkaren A sa något om att man ibland måste sticka hål på äggblåsorna om de inte krymper automatiskt.. Hm.. Jag måste nog tala med en barnmorska så att hon får föra fram mina funderingar till A.

Jag känner mig utsliten i hela kroppen. Det känns som att jag fortfarande har lite feber, ryggen värker och underlivet gör ont pga överstimuleringen så fort jag stått upp i några minuter. Kroppen säger verkligen ifrån när jag gör för mycket!! Dagens sysselsättning har varit bakning inför födelsedagen som infaller om ett par helger. Det är kul att baka, och vanligtvis hinner jag sällan göra det inför kalas. Men nu när jag ändå inte får gå omkring så kan jag ju lika gärna förbereda inför släktkalaset :) Men, som sagt säger kroppen ifrån. Att baka, att stå och gå omkring i lägenheten var tydligen lite för mycket för mig idag, trots att jag vilat i soffan jättemycket :/ typiskt!! Tror att sambon får laga mat idag så att jag får ta igen mig!

Funderar också en del på hur mycket jag ska ge av mig själv till mina nära omkring sig när de har det tufft. Ett samtal med en go vän igår fick mig att ytterligare en gång fundera på hur viktigt det är att jag sätter min egen hälsa i första rummet- något jag har svårt för att göra i praktiken. Just nu har jag några stycken i min närhet som har det tufft på ett eller annat sätt, och precis som vanligt släpper jag allt annat och försöker ge hela mig själv för att hjälpa och stötta dem i deras situation. Det är sån jag är av naturen. Jag trycker bort mitt egna och lägger andras problem på mina axlar. Men, nu börjar jag känna att jag hålls tillbaka av en spärr. Jag är redan så full negativ energi och problem så jag har inte råd att ge bort all energi till andra. Om man ändå bara kunde acceptera sina tillkortakommanden istället för att grämas över att man inte räcker till... Undrar om jag någonsin lär mig?!
Känner ni igen er?

Sjukskrivning efter akut läkarbesök

Nu måste jag lägga prestationskraven på hyllan och acceptera att jag kommer att komma efter i skolan och därmed kanske inte bli godkänd i kursen denna termin.

Jag pluggar ekonomi (just nu på c-nivå) och tempot är otroligt snabbt och kraven är höga. Det är därför jag kämpat på trots att jag mått otroligt dåligt både fysiskt och psykiskt av överstimuleringen och den misslyckade ivf:en. Men nu ska jag lyssna på läkarna och VILA!!!

Jag tyckte mig må bättre i helgen. I alla fall något mildare smärta. Men igår blev det ytterligare en sån där smärtattack där jag bara grät och kved och kämpade för att kunna andas. Under natten fick jag feber och vaknade superhängig med mycket mer smärta, så sambon fick mig att ringa fertilitetsenheten. Han upprepade gång på gång: "De sa ju att du skulle ringa om du fick feber, och om du inte blev bättre". Barnmorskan tyckte att jag skulle komma in och undersökas eftersom jag inte blivit bättre, och eftersom jag hade feber så resonerade hon som så att det bästa var komma på en gång för säkerhets skull.

Jaha, så då spenderades ytterligare en dag på gynakuten. Men som barnmorskan sa: "hellre att du kollar en extra gång än att låta bli! Vi bryr oss ju om dig och vill att du mår bra." Ja, hellre går jag dit i onödan än att gå i ovisshet. Jag förstod att det inte skulle vara så illa att någon vätska behöver sugas ut, jag var mer fundersam över febern.. men däremot trodde jag att det kanske skulle ha skett en förbättring- alltså mindre vätska och minskade äggstockar. Tyvärr var äggstockarna fortfarande lika stora (alltså 7*6cm), blodvärdet var lite sämre och jag har gått upp ytterligare i vikt i form av vätska i buken. Typiskt! Inte ett dugg bättre alltså!

Hur som helst så var läkaren väldigt mån om att jag skulle må bättre, så hon sa gång på gång att jag verkligen måste VILA! Vila på riktigt! Inte bara lite.. Vila och dricka massor av vatten! Så, nu har jag bestämt mig! Sjukskrivning med maximal chans att vila, minst fram till tisdag, kanske längre om det behövs.

När jag kom hem mailade jag min lärare och fick det bästa tänkbara svaret.. Bättre än vad jag någonsin kunnat tänka mig. Kort sammanfattat sa han att skolan är av absolut underordnad betydelse nu och jag ska absolut inte känna mig stressad över att ta igen det jag missar för det löser vi sen på ett sätt som passar både mig och dem. Svaret var långt, förstående och engagerat. Han berömde mig också i hög grad för min insats både på seminarium och i skriftlig form, vilket känns helt fantastiskt!! Jag hade aldrig anat att han var så omtänksam eller att han faktiskt ville försöka lösa situationen för mig, trots frånvaro. Förut har de ju sagt att frånvaro innebär underkänt på kursen, eller att man får gå om den nästa termin.

Nu känns allt mycket tryggare och lugnare. Nu måste jag verkligen släppa stressen! Om det bara var lite lättare..

Skönt att TA beslutet! För nu FÅR jag ju vila på riktigt, inte bara vila fysiskt medan jag kör slut på mig själv psykiskt genom att plugga arslet av mig. :) äntligen ett beslut som prioriterar min hälsa först och främst!! Ett steg i rätt riktning.

Bättringsvägen

STORT TACK för alla stöttande kommentarer jag fick på mitt förra inlägg. Jag menade inte att göra er oroliga genom att inte uppdatera.

TORSDAGS: Jag ringde fertilitetsenheten och fick prata med barnmorskan U som varit med oss på äggplocket veckan innan. Hon tyckte att jag skulle komma in och undersökas, men det fanns inga lediga läkartider hos dem, så jag fick vända mig till kvinnoklinikens akutmottagning. Kvinnan i telefonen sa "kom på en gång", så jag blev ju lite orolig så klart.

Väl där fick jag ta blodprover på infektion, blodvärde (osv), urinprov, blodtryck och så fick jag väga mig för att se hur mycket vätska det rör sig om på ett ungefär. Blodtrycket var lite högt pga smärtan. När jag väl fick träffa gynekologen så mätte hon äggstockarna och vätskan precis som min läkare A hade gjort på tisdagen. På slemhinnan hittade hon något som såg ut som en polyp, och sa att det är inget farligt men man måste kanske ta bort den innan nästa IVF. Sen ångrade hon sig och sa att slemhinnan nog bara var tjock pga hormonerna jag tagit... Hm.... Vad ska jag lita på?! Nåväl, Min högra äggstock hade växt någon eller några centimeter och jag hade lite mer vätska utspritt runt äggstockarna och livmodern. Dock var det fortfarande inte så mycket att de skulle göra något åt det utan jag blev hemskickad med ytterligare ett recept på citodon för att stå ut med smärtan...

Den dagen var jag nära bristningsgränsen. Att ha sådär ont, och dessutom sitta och vara orolig för att smärtan tyder på att tillståndet förvärrats, det gjorde mig väldigt ledsen.. När jag kom ut ur sjukhusets portar ringde jag till min älskade sambo och grät av förtvivlan över hur fel allt kändes. Klockan var fyra på eftermiddagen och jag hade bara skrivit en halv sida (av 7 sidor!!!) på arbetet om ledarskap som skulle lämnas in följande dag klockan 14.00. Allt kändes bara orättvist och frustrerande, och jag visste att det nästan skulle vara omöjligt för mig hitta styrka och motivation att få ihop en text innan deadline. Älskade sambon tyckte att jag skulle ge det ett försök, men om jag inte lyckades komma igång så var det lika bra att ge upp och acceptera att veckans ansträngningar för att plugga trots smärta skulle vara förgäves. --> Till saken hör att en sjukskrivning i denna kurs innebär att man får läsa om kursen nästa termin.... Att missa något är jag alltså inte alls sugen på!

Klockan 22.00 den kvällen stängde jag ner datorn eftersom ögonen var helt fyrkantiga. Jag hade då lyckats få ner halva arbetet på papper. Klockan 8 följande morgon var jag redan igång med skrivandet, men fick springa till toan och kräkas hela tiden eftersom magen inte ens ville behålla en klunk vatten. (Bieffekt av överstimuleringen tror jag). Kl. 13.30 var arbetet korrekturläst och kunde publiceras på inlämningssidan.
Jag vet inte var jag hittade den inre styrkan! Hur jag lyckades med denna veckas tuffa uppdrag trots en otroligt smärtsam överstimulering, trots två halva dagar på sjukhuset, och trots beskedet om vårt misslyckade IVF. Jag kan inte annat än känna stolthet och en slags medvetenhet om att jag faktiskt måste besitta en inre styrka som jag så ofta glömmer bort.... 
Jag hoppas ni inte tycker att det är tråkigt att läsa om mitt pluggande- jag kände bara att jag ville skriva av mig.

HELGEN: Sedan fredagskvällen har smärtan börjat minska. Jag har vilat ordentligt, men så fort jag gått lite för mycket så återkommer smärtan. Dock inte lika kraftigt som tidigare. Jag börjar lugna mina nerver lite grann eftersom det verkar som att överstimuleringen verkar vara på väg bort. Förhoppningsvis blir jag helt bra under nästa vecka i alla fall. Just nu är jag bara så glad att slippa de värsta smärttopparna- som den jag hade i torsdags.

Hur ont "ska" man ha?

Hade precis en extrem smärtattack. Det kändes som att både äggstockar, underlivet och livmodern skulle sprängas och allt jag kunde göra var att sitta blickstilla och gråta. Fick verkligen panik.

Hur ont ska/kan man ha vid en (måttlig) överstimulering? Ont har jag ju haft hela tiden, men det där var ju obeskrivligt. Citodon kan jag inte ta, för då blir jag så lummig i huvudet att jag inte kan skriva arbetet som ska lämnas in imorgon, men jag har tagit alvedon och hoppas på lite lindring. Tycker inte att det går åt rätt håll det här, men jag vill å andra sidan inte vara fånig och ringa kliniken igen när det sagt att jag ska höra av mig nästa vecka om jag inte blivit bättre. Jag var ju trots allt där i tisdags..

Hur hade ni gjort? Och ni som varit överstimulerade, hade ni också jätteont även när det var på väg att gå över?

Tankar inför IVF nr 2

Eftersom jag blev överstimulerad men ändå inte fick ut så mycket ägg så väcks många tankar kring nästa IVF-försök.

Den här gången fick jag Menopur 112,5 IE i 6 dagar och efter det höjdes dosen till 150 IE vilket jag tog i ytterligare 7 dagar. Jag tog alltså menopur i 13 dagar, och dagen efter det togs ägglossningssprutan. Mina östradiolvärden på dag 7 respektive dag 12 var låga och hade inga tecken på överstimulering. Snarare fanns tecken på dålig äggtillväxt, men det visste jag inte då. Jag fick 13-14 äggblåsor men bara 5 ägg, varav enbart två mogna. Sen blir jag ändå överstimulerad, vilket låter så konstigt i mina öron... Väldigt konstigt. Hur kan jag bli överstimulerad men ändå få ut så lite ägg?! Och varför kommer egentligen överstimuleringen i efterhand?

Hur som helst så diskuterade jag med min läkare, A, igår om hur vi ska göra när det är dags för nästa behandling i slutet av oktober/ början på november. Hon blev ju genast skeptisk till att vi skulle höja dosen från start, men efter lite diskussion kom vi fram till att vi gör som planerat att höja till 150 IE, men jag får börja dag 3 efter mensstart istället för dag 2 eftersom kroppen inte reagerar lika starkt då, och de ska hålla tätare koll på mig nästa gång. A har förhoppningar om att jag inte behöver spruta i lika många dagar. Hon menade att det också är av betydelse med antal dagar, inte bara hur stor dosen är. Jag kanske fick hålla på för länge helt enkelt?!

Hur som helst har jag ytterligare ett orosmoment att tänka på inför nästa gång. Nu är jag både orolig för att få för lite ägg, orolig att mina ägg har dålig kvalitet, orolig för dålig befruktningsgrad samt orolig för överstimulering. Sen tillkommer allt annat som kan gå fel. För överstimulering är ju inte bara plågsamt och smärtfyllt, det kan ju innebära att man får avbryta behandlingen dessutom. Nåväl, oroliga är nog alla inför sina IVF:er, för det finns ju så mycket som kan gå fel på vägen.. Bara otur att få en sån himla kass start på vår IVF-resa.

Dagens hälsa:
Hade hoppats på att må bättre idag, men jag tror faktiskt att det gått åt andra hållet istället. Utöver den extrema smärtan så känner mig ännu mer ansträngd med andningen o mår mer illa. Håller tummarna för en bättre morgondag. Studieböckerna ligger på bordet och skriker efter min uppmärksamhet. Jag har inte tid att vara sjuk! Med deadline på fredag förmiddag och ett STORT arbete som knappt påbörjats så känns det enbart ångestladdat att ge mig själv vilostunder. Jag avskyr att pressen är så hög att man inte ens har råd att missa en-två dagar utan att det leder till "katastrof".

Överstimulering

Nä, inte skulle jag väl vänta mig att det skulle vara slut på tråkigheter efter beskedet om att det inte blev någon befruktning av de två små äggen. Det tar visst aldrig slut.

Jag tog mig i kragen och ringde fertilitetsenheten idag och fick snabbt träffa läkaren A (hon som även gjorde äggplocket i torsdags) för en kontroll. Hon gjorde ultraljud både invändigt och utvändigt och lyssnade på mina lungor. Det är visst inte konstigt att jag har ont både i magen och de nedre regionerna eftersom ultraljudet klart och tydligt visade att jag är överstimulerad och har vätska i buken. Äggstockarna var ca dubbelt så stora som de normalt är i min ålder (6 cm på längden/höjden och det är ca 3cm är normalt.). Helt sjukt att se. Men vätskan som läckt ut i buken var inte så riklig att den skulle behöva sugas ut trodde A. Hon sa att det var måttlig överstimulering och att jag borde bli bättre under veckan, men blir jag inte bättre så ska jag höra av mig till dem i början av nästa vecka. Hon ordinerade mig vila, (fast med lite rörelse då och då för att blodcirkulationen ska fungera-vi vill ju undvika blodpropp), mycket vatten och citodon mot smärtan.

Jag tänker direkt på dig Sara som kommenterade igår. Jag tror att det kan vara bra om du också får komma in på ultraljud, det kan ju trots allt vara så att du också är överstimulerad. Det låter onekligen så, och jag tror det är viktigt för dig få komma in och kolla. Uppdatera mig gärna om hur det går för dig!

Vill återigen tacka er alla som kommenterar! Det gör mig alldeles varm. De senaste har jag inte svarat på än, men jag lovar att svara er snart :)

Ont

Har stundtals så ont i magen att jag knappt kan andas. Det känns nästan som om det är hål i magen, och som om hela innanmätet vrids ur som en disktrasa. Det är läskigt, även om jag är van efter nästan 7 år med återkommande magsmärtor. Men de här intensiva, värsta perioderna- de vänjer jag mig aldrig vid.

Har dock varit lite orolig eftersom jag även haft så sjukt ont i underlivet, äggstockar och livmoder sedan äggplocket. Idag är faktiskt första dagen sedan i torsdags då jag inte haltat när jag går... Har även fått rätt rikligt med vita flytningar. Ska ringa fertilitetsenheten imorgon för att se om det är normalt. Innan jag gick hem i torsdags så frågade jag nämligen barnmorskan om jag skulle ha ont i flera dagar, men då sa de att det bara bör kännas smärtsamt på själva äggplocksdagen. Sambon min spekulerade i om jag fått en infektion.
Troligen är inget fel, men visst bör man väl ta det säkra före det osäkra och ringa experterna?!?

Har ni haft ont länge efter äp?

Trots smärtorna var jag tvungen att befinna mig i skolan idag från 8-16 vilket inkluderade ett 6 timmar långt (obligatoriskt) seminarium där jag bl.a. var tvungen att hålla en presentation inför klassen. Svetten rann på pannan i takt med huggen i magen och jag fick verkligen anstränga mig för att inte sitta och rycka till när det gjorde som ondast. Usch och fy för att man inte får vara hemma vid såna tillfällen. Jag börjar fråga mig om jag verkligen kommer att klara den här kursen...

Att laga hjärtat och ladda inför nästa försök

Hur laddar man batterierna på nytt nu då? Hur lagar man allt som är trasigt inombords, som gått sönder när man ställts inför ytterligare ett misslyckande? Kan man ens laga det, eller kliver man helt enkelt över sin trasiga kropp när man rusar vidare mot NÄSTA försök?! Ja, den trasiga kroppen kommer nog att vara trasig för evigt. Men förhoppningsvis händer det i slutänden något så bra, så efterlängtat, att smärtan man känt bleknar bort och hamnar i periferin.

Det här var mitt första ivf (icsi) försök, och det misslyckades helt och hållet. Vi kom aldrig ens så långt som till återföringsdagen. Det börjar att sjunka in mer och mer nu, men sorgen som jag nu går och bär på kommer jag nog behöva dras med rätt länge. Jag vet många kära medbloggerskor och andra starka kvinnor som gått igenom fler misslyckade ivf:er, och att deras resa varit längre än vår. Jag hyser stor respekt för er styrka, för nu förstår jag verkligen hur det känns, hur ont det gör, och hur panikslagen man blir.... Känslan av att marken bara öppnar sig och man handlöst faller ner i ett mörkt, djupt hål. Känslan av otillräcklighet, av ändlös oro inför framtiden, och känslan av ilska mot kroppen. Även om jag har känt detta tidigare, efter många negativa besked om vår fertilitet så är denna gång på ett annat sätt.

Nu måste batterierna laddas inför nästa försök som blir i november. Jag är positiv inför nästa gång-annars skulle jag aldrig göra det igen, men jag är också 1000 gånger oroligare inför resultatet. Jag kommer alltid att ha den misslyckade första ivf:en att relatera till, att jämföra med. Jag kommer att ha svårt att lita på att medicindosen är tillräcklig och att ultraljudsbilderna på VUL stämmer. Jag kommer ha svårt att lita på läkaren om denne säger att mitt östradiolvärde är bra eftersom jag fick höra i efterhand att det inte alls var så bra som de sa den första gången. Redan vid blodprovet fanns tecken på att äggblåsorna kanske var tomma men det fick jag inte veta. Jag kommer att vara skräckslagen inför äggplockets resultat eftersom jag vet att om resultatet blir lika dåligt så misstänker de att det är fel på mina ägg.... Och är det fel på mina ägg+ sambons spermier, då vet jag inte vad jag tar mig till.

Läkaren sa att vi får se detta som en provomgång, att en höjning av dosen från start förhoppningsvis ökar äggtillväxten. Men hennes ord om eventuella dåliga ägg har ändå fastnat. Jag som är så ung, jag som har pco och därmed massor av äggblåsor borde ju ha fått jättemånga ägg. Nej, den naiva bilden krossades direkt. Läkaren och sköterskan sa att de aldrig hade anat ett sånt här resultat hos oss pga åldern (osv), men tydligen händer det. Även om det är väldigt ovanligt, som läkaren sa. Det vanliga är att man har ägg i ca 75% av äggblåsorna berättade läkaren. Jag hade ägg i ca 35% av blåsorna man tömde.

Med läkaren diskuterades anledningarna till det dåliga resultatet. Labbet hade tydligen spekulationer på om stimuleringen varit för låg, eller om jag hade behövt ytterligare en dag med sprutor. De andra alternativen var dagsformen (helt enkelt inte så bra ägg just denna gång) eller att jag (som sagt) har dåliga ägg. Jag kommer aldrig få ett faktiskt svar på vad som gick fel, men nästa behandling kommer kunna vara avgörande för att veta om det är äggen iaf.

Det är långt kvar till nästa gång, så jag har gott om tid att ladda batterierna. Jag tänker dock låta mig själv vara ledsen ett tag till. För det här är ingen lätt resa som vi är med om. Det är en slingrande, guppig bergochdalbana där man aldrig kan förutse varken topparna eller dalarna. Man vet aldrig vad man har att vänta sig bakom nästa hörn..

Livet är så jävla orättvist

Har precis pratat med barnmorkan U från igår. Bara två av de fem äggen var mogna, men inget av dem klarade sig över natten. Det blir ingen återföring... Tårarna vill inte sluta rinna.

Livet är så djävulskt orättvist!!!!

Äggplock- så gick det till

Tidigare har jag läst en blogg där en tjej som gjort ivf förklarade sin dag genom att ange vilken tid och ordning som allt skedde. Jag fann den beskrivningen lätt att följa och tänkte därför härmapa henne lite när jag berättar om min egen äggplocksdag.

06.15- Väckarklockan ringer, men jag har redan legat vaken i en halvtimma -nervös och spänd. Jag gör mig i ordning, fixar mackor till matsäck, försöker kåta upp sambon inför spermaprovet (hihi), och slänger i mig en kopp te och lite fil. Ingen fast föda får ätas innan äp.

07.45- Vi är först på plats på kliniken och möts av glada ansikten. Efter ca femton minuter i väntrummet så kallas vi in i ett patientrum där en barnmorska (U) tillsammans med en barnmorskestudent (S) börjar informera om hur dagen kommer att gå till. Vi får veta att ett till par kommer att befinna sig i samma rum och att vi är nummer två som ska plockas under dagen. (Skönt!!) Vår ungefärliga plockningstid blir 9.45. Vi skriver på ett papper som ger dem rätt att forska på ett av våra ägg om de får ut minst 8 st. (Jag vill göra allt jag kan för att föra fertilitetsutvecklingen framåt, så valet att skriva på pappret var lätt).

08.20- Jag tar på mig sjukhusnattlinnet och de vrålsnygga nätstrumporna och känner mig som världens vackraste där jag ligger i sjukhussängen.. (ironisk)



8.30- S kommer in och sätter en infart i min vänsterarm där man ska spruta in morfin under äggplocket. Vi pratar en hel del om hur jobbigt det är med väntan och ovissheten när man inte lyckas bli med barn.

8.45- En timma kvar. Jag tar Alvedon och stesolid (lugnande). Känner mig snabbt lite smått groggy, men lyckas ändå läsa det sista av Martina Haags underhållande bok "glada hälsningar från missångerträsk". Bra distraktion..

9.45- U kommer in till vårt rum och säger att det är dags att rulla iväg. Hon kör ut min säng till toan där jag får kissa och ta av mig trosorna. Sedan kör hon vidare till behandlingsrummet. Där får jag hoppa ur sängen och gå in i behandlingsrummet för att först väga mig och sedan lägga mig i gynstolen. Inne i rummet är både U, en annan barnmorska som ansvarade för äggvätskan samt den gulliga, rödhåriga läkaren (A) som vi träffade på vårt IVF-informationssamtal.
-Läkaren A börjar med att tvätta underlivet med någon svidande svamp/tuss medan U kopplar in morfinslangen i infarten och en pulsmätare på min hand. Sambon står bakom mitt huvud och håller mig i handen.
-Efter tvättningen sätter A in ett instrument i underlivet som vidgar upp och gör det möjligt för henne att lägga lokalbedövning med sprutor omkring livmodertappen. Okej jag måste erkänna, det var inte smärtfritt som en del säger. Men det kunde ha varit värre, och barnmorskorna pratade hela tiden lugnande med mig.
-Därefter förs en ultraljudsstav in, utan glidmedel eftersom det inte funkar för äggens skull. Sambon knorrar och tyckte det är jobbigt att stå vid sidan av eftersom han är medveten om att det kommer göra ont för mig. På en stor skärm ser vi hur A först mäter min livmoder för att veta hur långt man behöver föra in embryot vid återföringen. Sen kollar hon vilken äggstock som verkar vara lämpligast att börja med. Här börjar den tuffa biten.
-Att punktera äggblåsorna och suga ut äggen gör stundtals väldigt ont. U pumpar på med morfin pö om pö när hon ser att jag har ont, och både hon och sambon påminner mig ofta om att jag måste andas med djupa andetag. Det är minst sagt nödvändigt eftersom jag är så spänd att jag ligger och håller andan när de inte påminner mig att andningen är viktig. (Djupa andetag hjälpte faktiskt när man skulle hantera smärtan också.) Någonstans där börjar tårarna forsa. Det är så mycket känslor, nervositet och spänning som ligger och trycker, och U berättar att morfinet även kan lätta på trycket så mycket att man blir väldigt ledsen. Det är helt normalt säger hon och torkar mina tårar med en servett.
-På skärmen försöker jag att följa hur A för in katetern i varje äggblåsa och hur vätskan sugs ut och transporteras ner genom ett rör till barnmorskan bredvid labb-luckan. Jag försöker att hålla räkningen. Får det till 7-8 i ena äggblåsan, men sen gör det så ont att jag tappar fokus. Vid sista ultraljudet räknade läkaren till 13-14 blåsor, och jag tror att det var ungefär så många blåsor som töms idag.
- När allt är färdigt så tvättas mitt underliv igen och instrumentet sätts åter igen in för att A ska kunna kolla efter blödningar. Allt ser okej ut, men viss blödning är normalt eftersom slemhinnan punkterats upplyser A mig om. Jag frågar om det var många blåsor, men hon svarar bara "det var ett gäng". Berättar att vi får besked senare ifrån labb gällande hur många ägg de hittat.

10.10- Jag får trä på mig såna där utsnygga nättrosor med en binda i och får sätta mig upp långsamt. Är väldig groggy, yr, svag och illamående. Med U under ena armen och sambon under den andra blir jag ledd ut till sängen som står i korridoren. På väg till rummet är jag så yr att jag nästan kräks när sängen rullar fram i korridoren. Jag får en kräkpåse, en värmepåse att lägga på magen och bäddar ner mig under filten. Det gör nästan ondare nu än under själva ingreppet. Vill inget annat än sova, men mår så illa att jag nästan kräks så fort jag slappnar av.

11.00- Fyrtiofem minuter har gått och jag börjar inse att jag inte kommer att kunna somna. Sambon tar fram matsäcksmackorna och hämtar en kopp te till mig. Mums

11.30- Barnmorskan U kommer in med en lapp från labbet. Resultatet från äggplocket står högst upp. Jag börjar gråta...5 ägg. Det var allt. Jag hade ärligt talat förväntat mig det dubbla. Jag och sambon sitter praktiskt taget tysta ända till barnmorskorna U och S kommer tillbaka för att ge mer information.

11.45- Det andra paret i rummet har gått hem. U och S kommer in och sätter sig ner framför oss. Vi får information om lördagens inplanerade återföring och diskuterar dagens resultat. U förstår besvikelsen och säger att resultatet är i underkant eftersom man helst ser att det blir 8-9 ägg. Men hon säger också att vi absolut inte ska tappa hoppet eftersom vårt guldägg mycket väl kan vara ett av de fem äggen som man fått ut idag. Hon berättar att kliniken ringer på lördag morgon om det inte finns något ägg att återföra. Men hon säger även att jag kan ringa in imorgon fm och kolla om de först och främst blivit befruktade.

12.00- Jag klär mig, får utfarten uttagen och vi vandrar långsamt hemåt.

Eftermiddagen- Jag har haft väldigt väldigt ont efter ingreppet. Trodde att jag skulle svimma när jag skulle kissa- det gjorde så ont. Har tagit dubbla citodon och legat uppkrupen i soffan med täcke och kudde hela eftermiddagen medan sambon har tagit hand om mig. Så underbart att han varit hemma hela dagen. Stundtals har jag känt mig väldigt orolig för hur det ska gå, och andra stunder har jag känt mig hoppfull. Google är ens värsta fiende just nu... (!) Snart är det dags att sova. Är minst sagt orolig för hur jag ska orka med skolan imorgon.. Både på ett fysiskt och psykiskt plan.

Så, det var min dag. Nu har jag alltså genomfört mitt första äggplock! Om jag har tur så slipper jag göra ett nytt inom en snar framtid.

Äggplock färdigt

Jag kommer att informera mer om hur äggplocket gick till senare, men just nu har jag inte ork nog att förklara mer än resultatet.

Vi fick bara ut 5 ägg ifrån de 13-14 blåsorna... Ärligt talat är jag både besviken och orolig eftersom man helst ska få ut minst 8-9 stycken...

Jag har vansinnigt ont efter äggplocket. Sambon servar mig med mat när jag ligger här nedbäddad i soffan. Det är jag minsann värd efter den här påfrestande dagen.

Mer uppdatering kommer ikväll eller imorgon.

10 timmar kvar till äggplock

Har precis slagit ihop kurslitteraturen för dagen såhär strax efter kl 21 på kvällen. (härligt att vara student?! Not all the time.... Well not so often really..) Är så klart helt slut, men jag har varit så upptagen med dagens grupparbete att jag knappt hunnit tänka på morgondagen. På ett sätt var det nog bra.

Laddar upp inför morgondagen med lite (för mycket) daimtårta och grädde. Det tyckte jag och sambon att vi var värda :)


Okej, jag kan inte lura mig själv- jag är supernervös inför imorgon. Mer för resultatet än för smärtan.

Klockan 07.45 ska vi befinna oss på sjukhuset. Det är tio timmar kvar tills dess. Kommer jag ens kunna sova en blund i natt med alla dessa tankar i huvudet?! Tveksamt.

Tack för alla lyckönskningar, ni är ju så fina och underbara!!

Ägglossningssprutan

Dagen har varit stressig och jag har så vansinnigt ont i magen att jag helst skulle velat ligga hemma i soffan hela dagen. Studierna kräver mer än någonsin och jag känner mig helt slutkörd trots att det bara gått en dryg vecka. Kraven på oss studenter är skyhöga och trots att lärarna är medvetna om det så kör de på med samma höga tempo år efter år. Min ork är begränsad sedan en sjukdom under gymnasietiden, energin räcker helt enkelt inte till såsom den gjort tidigare. Mina återkommande smärtor i magen stjäl också sin beskärda del av min ork.. Jag är så envis så vanligtvis presterar jag ändå bra, men bristen på energi ligger mig verkligen i fatet när jag studerar. Det spills mycket blod svett och tårar för att jag ska klara av det. Jag är glad att det snart är över.

Nåväl, att jag är extra stressad nu är inte alls konstigt. Mitt emellan obligatoriska seminarier, grupparbeten och föreläsningar ska äggplock pressas in, sprutornas biverkningar ska hanteras, och oron för framtiden ska ignoreras för att överhuvudtaget hitta någon form av koncentration och disciplin. Jag önskar att jag kunde ta ledigt. Ta hand om mig själv mer. Ta en paus från studierna och spendera de nästkommande två veckorna hemma i lugn och ro. In my dreams, right?! Gör jag det så får jag gå om kursen nästa termin och får inte skriva c-uppsats den här hösten. It sucks..

Nu är ägglossningssprutan äntligen tagen! Jag fick den enkla varianten, färdigblandad och väldigt lik olgalutranet. Busenkelt! Fast tre droppar rann ut när jag öppnade korken. Hoppas det inte gör något.


Magen är svullen som en ballong. Stenhård. Gör svinont. Normalt? För övrigt syns ärret från titthålsoperationen (i maj) under naveln. Har läkt rätt fint. Det är fantastiskt att en operation visar så lite spår på kroppen.

Nej, nu ska jag snart ta mig i kragen och gå och lägga mig. Mina tankar kretsar kring ivf non-stop, natt som dag, så jag sover dåligt.. Vi får se om jag kan sova i natt. Det skulle behövas efter en dag som denna.

Tänker på er alla bloggare och ivf:are. Ni är starka som går igenom det här!!! VI är starka!
Kram på er

Sprutdag 12, VUL och nyheter

Trots att jag vaknade gång på gång hela natten av ont i mage och äggstockar så har detta varit en väldigt bra dag.

Jag var på VUL idag kl 13.45. Allt såg bra ut och äggblåsorna hade växt till sig över helgen. Läkaren räknade till ca 9 st i ena äggstocken och ca 4-5 i den andra. Det var kanske 4 som var riktigt bra storlek och resten var över 10mm men inte färdigvuxna. Men han sa 13-14 stycken som var över 10mm, och även om alla dessa inte skulle ge ägg så såg det fint ut. Kanske inte är så konstigt att min mage är stor som en ballong nu då?!

SÅ, på torsdag är jag inbokad för äggplock.. Torsdag, jisses det känns helt overkligt!! Snart är vi där. Idag är alltså sista sprutdagen med menopur och olgalutran, så imorgon kl 21.00 är det dags för den slutgiltiga ägglossningssprutan. Onsdag blir medicinfri, och på torsdag ska vi infinna oss på sjukhuset kl 07.45...



Hur gör man nu då för att inte oroa sig för de resterande stegen? Ja menar, det är ju fortfarande så mycket som kan gå fel. Får de ut ägg? Blir äggen befruktade? Kommer de överleva fram till ET? Hur kommer vi hantera tiden innan och efter testdagen? Nä, det där måste jag lära mig att försöka lägga åt sidan. Några tips på hur jag kan göra? Hur har ni gjort?

Firar dagens härliga besked med te och drömmar. Ja alltså inte de där drömmarna man har i tankarna, utan kakorna ;) Mums!

Sprutdag 11

Buhu, nu måste jag bara få klaga lite, tycka lite synd om mig själv för en kort stund och få ur mig negativiteten.

Illamåendet tar över handen, huvudet bultar, magen värker och jag är både yr och svag i kroppen.. Lagom kul söndag! Trots besök av vänner och bio med älsklingen. Ja, som sagt var biverkningarna svagare efter dag 4, men efter ca dag 8 så vände det och har varit rätt tungt igen. Lagom till helgen såklart. Jag är rätt trött på att vara en sjukling. En sån där person som kan må ruggigt bra (fysiskt) en halv dag för att sedan vara helt under isen på två röda sekunder. Men det är väl min lott i livet antar jag.

Magen svullnade upp redan efter att jag sprutat ett par dag. Ser gravid ut och känner mig allmänt oattraktiv. Ja, till och med sambon har erkänt att det syns på magen. Dessa hormoner alltså. Imorgon ska jag på ett nytt VUL och förhoppningsvis kan vi sätta ett datum för äp.

Sprutdag 10

Apotekets system låg nere idag så vi fick jaga runt i flera timmar på stans alla apotek för att få tag på mer menopur till kvällens spruta som doktorn skrev ut igår. På alla apotek av en annan kedja så fanns det ingen menopur eftersom det är en beställningsvara, så jag var nära upplösningstillstånd när alternativen började ta slut. Jag fick en läkemedelslista utskriven på papper av en gullig kvinna på apotek hjärtan och vandrade tillbaka mot sjukhuset i hopp om att kunna förhandla mig fram till en ask trots att systemet låg nere om de kunde se vilken medicin jag hade på recept. Tack och lov så hade systemet precis börjat fungera igen när vi kom tillbaka till sjukhusapoteket, så slutligen fick jag med mig ett paket med menopur 600IE i väskan. Puh...

De första dagarna med sprutor kände jag mig riktigt sjuk. Men sedan i tisdags har det känns lite lättare med biverkningar, lite mildare av allt. Kanske beror det på att äggen växt så dåligt? Känns dock konstigt att se på ultraljudet att de fortfarande är så små eftersom det rycker, spänner, hugger och värker i äggstockarna så ofta. (främst på nätterna.) Sprutorna dag 10 är nu tagna. Jag har känt av mycket illamående och huvudvärk idag och igår, och har kräkts några gånger- men det är jag så van vid eftersom jag har så mycket problem med magen sedan tidigare. Nu är det förhoppningsvis inte så många dagar kvar...

Det känns fortfarande overkligt att gå igenom ivf!

VUL sprutdag 9

Idag var jag på ett nytt ultraljud. Läkaren tyckte att det såg bra ut, men blåsorna hade dock inte direkt växt trots den ökade dosen. Inte vad jag kunde se iaf.. Det gick så snabbt så jag såg bara att det fanns två blåsor på 12 eller 13 mm. Han sa att det är risk att enbart ett ägg växer mycket snabbare än alla andra när man får för låg hormondos i början (vilket jag har fått), så han var nöjd över att inga ägg hade stuckit iväg storleksmässigt. Då blir det inte alls bra. Han tyckte att jag skulle fortsätta med samma dos under helgen och sen på måndag så ska jag på ett nytt ultraljud. Förhoppningsvis kan vi bestämma äggplocksdag då! :) jag frågade om vilken dag han ansåg var troligast, men han tyckte att det var väldigt svårt att säga. Men slutet av nästa vecka troligen. Alltså onsdag, torsdag eller fredag. Hoppas hoppas!

Jag är helt slut efter att ha pluggat i 12 timmars pass nästan hela veckan, så helgen är välbehövlig! Hade jag inte gjort ivf nu så skulle jag tagit ett glas vin för att slappna av, men det får jag hoppa över.. Har nolltolerans mot mig själv när jag är inne i det här. Är ingen stordrickare annars heller, så det är inget jag lider av, men just idag saknar jag den mysiga känslan av ett glas vin, lite tända ljus och slapp i soffan.

Höja dosen

Jahapp, nähepp... Ni kan glömma det jag sa om att allt går som det ska. Läkaren ringde nyss! Blodprovet på östradiolet visade på 139, men han hade förväntat sig att jag skulle ha minst 700. Tydligen var värden över 1000 ultimat efter såhär många dagar med sprutor. Då är ju 139 väldigt lågt... :( någon som haft lika lågt värde sprutdag 7?????!?

Den trevlige manliga läkaren förklarade i telefon att äggtillväxten avstannat eftersom dosen varit så låg, så jag ska höja menopuren till 150 istället för 112,5. Olgalutran ska jag fortsätta med, men såhär i efterhand så tycker han att jag hade börjat med dem för tidigt. Nåja, det är bara att fortsätta ta dem för att förhindra tidig ägglossning. Det är lätt att vara efterklok. Han sa även att med såhär dåliga värden så trodde han inte att vi kunde sätta ett datum för äggplock på fredag utan jag kommer troligen behöva ytterligare en kontroll på måndag för att avgöra datum. Suck.. Nu kom rädslan över avbruten behandling krypande... Tänk om höjningen av menopur inte räcker. Nej hemska tanke, dit kan jag inte låta tankarna gå just nu.

VUL på sprutdag 7

Nyss hemkommen från VUL. Det såg normalt ut. I höger äggstock fanns ca 9 äggblåsor varav en var 12mm stor och de andra ca 10mm. I vänster äggstock var alla väldigt små så de mättes inte ens. Jag ska fortsätta med samma dos och på fredag morgon är har jag ett nytt VUL inbokat. Då ska vi förhoppningsvis få tid till äp. Hoppas på måndag... Men det återstår att se.

Läkaren sa att det är vanligt att pco:are är lite segväxande, men han tyckte att det var dumt att stressa på genom att höja dosen.
Jag tog även blodprov på... Hm... Någonting. Läkaren ska ringa under dagen om värdet är för lågt, för i så fall måste dosen höjas.

Ändå slutade besöket med tårar i källaren när sambon skulle iväg till jobbet. Vi grälade inte, men det är jobbigt att gå igenom ivf, för oss båda, och det märks extra tydligt ibland.. Vi båda måste missa tid på jobb eller skola och vi måste hitta på vita lögner och bortförklaringar till varför vi är borta.. Det tär och känns allt utom roligt.. Det är ibland lätt att få för sig att den andre inte vill vara aktiv i processen, trots man vet så säkert att det inte alls är sant. Så lätt att misstolka små ord när man är som en hormonellt instabil bergochdalbana.

Sprutdag 5 och 6

Jaha, nu är jag alltså uppe i dag 6 med sprutor.. De senaste två dagarna har menopurdosen på 112,5 kompletterats med en olgalutranspruta.


Nålarna är lite trubbiga så det är lite knepigt att få dem att tränga igenom huden, och luftbubblorna är omöjliga att undvika.. Men utöver det så tycker jag inte att själva sprutandet är jobbigt på något sätt. Jag vande mig snabbt! Att det svider när man sprutar in medicinen och att magen fylls av små blåmärken störs jag inte så mycket av. Det kan man leva med.


Från och med spruta nr 4 har jag känt mig riktigt sjuk.. Huvudvärken, illamåendet och värken i kroppen har inte varit att leka med, och jag har känt mig disträ och "borta i huvudet". Har på en höjd orkat att ta mig från soffan till toaletten eller köket. Har faktiskt varit rätt orolig ett tag.

MEN, idag har jag mått bättre. Har dovare huvudvärk. Hade första dagen på nya kursen i skolan så det var tur att jag orkade med att gå. Som vanligt får jag panik över det pressade schemat och sitter och funderar på hur kurskamraterna och lärarna skulle reagera om de visste att man försöker balansera ivf och hormoninjektioner med denna otroligt krävande kurs. Hm.. Jag SKA klara det. Right?! Vad är väl 8 böcker a' 300-400 sidor, 7 pm och en hel drös med obligatoriska seminarium på TIO veckor, om jag får ett graviditetsbesked under tiden?!? (ironisk... Det känns asjobbigt och jag är inte heller ett dugg säker på att jag kommer bli gravid.. Snarare tvärtom..)
Hur ska det gå när jag mår så jävulskt dåligt av hormonerna?! Jag har ingen plan B!

Imorgon ska jag på VUL och titta till mina ägg! Det känns nervöst, oroligt, hoppfullt och spännande. Nu ska vi äntligen se hur medicinen fungerat! :) Snälla låt det vara lagom mycket ägg som är stora nog att vi snart kan ha äggplocket.

Sprutdag 4 och tankar kring resultat

Har precis tagit spruta nummer fyra. Jag har samma biverkningar som igår, men som en fin bonus har jag även fått en riktigt skärande huvudvärk och yrsel som gör mig desorienterad även när jag sitter stilla. På morgonen sov jag länge för att ta hand om kroppen, och det var nog tur eftersom febern jag kände av i förmiddags tycks ha försvunnit nu. Hoppas febern håller sig borta nu.

Dagen har dock varit bra och vi har haft fina vänner på besök.

Har tänkt mycket på resultaten av behandlingen. Jag har faktiskt vågat hoppas lite på att vi ska lyckas bli med barn.. Även om realisten inom mig tror på statistik- alltså att det troligen kommer att krävas tre behandlingar innan något händer- så kan jag inte låta bli att sitta och le för mig själv när jag tänker på hur glada vi kommer att bli av det där plusset. Jag kan inte låta bli att hoppas och tro. Sakta men säkert har jag låtit tankarna vandra iväg. Självbevarelsedriften som tidigare trängt bort tankarna på att lyckas, som sagt STOP inom mig varje gång jag kollat på barnvagnar och planerat mammaledighet har sakta men säkert flyttat gränsen längre fram och låtit hoppfyllda tankar flöda. (Jag kanske låter jätteflummig nu, men det är så svårt att förklara i ord.)

Så... Ja, jag är hoppfull. Just nu! Men samtidigt är jag också orolig. Kommer äggstockarna att producera tillräckligt mycket ägg? Händer det något där inne nu?Kommer äggen bli befruktade? Kommer vi ens komma fram till äp? Fram till återföring? Kommer vi ha turen att kunna frysa embryon? Första provrörsbefruktningen är så fylld av frågor, man vet inget sedan tidigare om vilka förutsättningar man har att jobba med, och allt är så nytt.. Alla förstagångs-ivf:are/icsi:are har säkert samma frågor, och det finns inga svar skrivna i förtid. Det är bara att vänta och se. Ha tålamod och försöka hålla rädslan i schack.
Jag gillar att ha kontroll och kunskap över "allt" som händer i livet. Jag vill kunna planera, förbereda mig, ställa in psyket på vad som kommer att hända. Med IVF är det verkligen omöjligt, och det är en riktig prövning....

Hjälp barnlängtan!

Jag vet att jag har ganska många läsare, så nu ber jag er alla om hjälp. Jag ber er alla att hjälpa föreningen barnlängtan som verkar för att barnlösa ska hjälpas i större utsträckning av kommunerna.

Genom att skriva ner hur ni lider av barnlösheten på att fysiskt och psykiskt plan i det vardagliga livet så kan ni hjälpa organisationen att driva på frågan till motsträviga socialstyrelsen.

Snälla ta dig tid till detta. Hjälp oss barnlösa i kampen om fler betalda försök till barn. Ni kommer själva att tjäna på det i längden..

http://foreningenbarnlangtan.blogspot.se/2012/09/vi-behover-er-hjalp.html?m=1

Sprutdag 3

Blä för illamåendet.. Ungefär en timme höll jag ut efter att jag tagit sprutan, sen fick jag kasta mig över toalettstolen . Usch och fy, jag hann ju knappt ens dit. Så nu är jag inte på topp.

Har hela dagen känt mig lättirriterad, virrig och disträ.. Vet inte om det är medicinen i sig eller hela situationen. Att vara inne i IVF-svängen hör ju inte till vanligheterna och då är det inte så konstigt om det påverkar mig på flera sätt. Det mest troliga är väl att det är en kombination. Hoppas att jag lyckas sansa mig lite mer snart när jag fått in rutinen. (om det någonsin blir rutin med ivf?!?!? Tveksamt!!) Inne på Ica gick jag runt som en zombie och hade helt glömt bort vad jag skulle handla. Gick förbi hylla efter hylla och undrade nästan vad jag gjorde där.. Jag känner mig liksom lite halvt borta i huvudet- bättre kan jag nog inte beskriva det.

Mensvärken är också väldigt jobbig. Om jag hade slutat blöda skulle jag vara glad för känningarna eftersom det troligen skulle innebära att sprutorna har inverkan på äggstockarna, men som det är nu så känns det mer som en irriterande mensvärk som inte går över. Nåväl, jag ska inte klaga över det. Det kunde varit värre.

Hur som helst är i alla fall den förbaskade uppgiften till sommarkursen äntligen färdig och inskickad, puh... Bättre sent än aldrig. Nu gäller det att ladda batterierna till tisdag då c-kursen drar igång. Får jag erkänna att jag enbart har ångest över att höstterminen drar igång? Drömmen vore att jag kunde ta en paus och göra absolut INGENTING nu när vi går igenom IVF, men det är varken realistiskt eller speciellt bra för ekonomin. Sen är det kanske inte det bästa att spendera dagarna ensam hemma med enbart tankarna som sällskap. Nä, sysselsättning är nog ganska bra för att tiden ska gå. Måste bara försöka hålla stressnivån nere..