Att laga hjärtat och ladda inför nästa försök

Hur laddar man batterierna på nytt nu då? Hur lagar man allt som är trasigt inombords, som gått sönder när man ställts inför ytterligare ett misslyckande? Kan man ens laga det, eller kliver man helt enkelt över sin trasiga kropp när man rusar vidare mot NÄSTA försök?! Ja, den trasiga kroppen kommer nog att vara trasig för evigt. Men förhoppningsvis händer det i slutänden något så bra, så efterlängtat, att smärtan man känt bleknar bort och hamnar i periferin.

Det här var mitt första ivf (icsi) försök, och det misslyckades helt och hållet. Vi kom aldrig ens så långt som till återföringsdagen. Det börjar att sjunka in mer och mer nu, men sorgen som jag nu går och bär på kommer jag nog behöva dras med rätt länge. Jag vet många kära medbloggerskor och andra starka kvinnor som gått igenom fler misslyckade ivf:er, och att deras resa varit längre än vår. Jag hyser stor respekt för er styrka, för nu förstår jag verkligen hur det känns, hur ont det gör, och hur panikslagen man blir.... Känslan av att marken bara öppnar sig och man handlöst faller ner i ett mörkt, djupt hål. Känslan av otillräcklighet, av ändlös oro inför framtiden, och känslan av ilska mot kroppen. Även om jag har känt detta tidigare, efter många negativa besked om vår fertilitet så är denna gång på ett annat sätt.

Nu måste batterierna laddas inför nästa försök som blir i november. Jag är positiv inför nästa gång-annars skulle jag aldrig göra det igen, men jag är också 1000 gånger oroligare inför resultatet. Jag kommer alltid att ha den misslyckade första ivf:en att relatera till, att jämföra med. Jag kommer att ha svårt att lita på att medicindosen är tillräcklig och att ultraljudsbilderna på VUL stämmer. Jag kommer ha svårt att lita på läkaren om denne säger att mitt östradiolvärde är bra eftersom jag fick höra i efterhand att det inte alls var så bra som de sa den första gången. Redan vid blodprovet fanns tecken på att äggblåsorna kanske var tomma men det fick jag inte veta. Jag kommer att vara skräckslagen inför äggplockets resultat eftersom jag vet att om resultatet blir lika dåligt så misstänker de att det är fel på mina ägg.... Och är det fel på mina ägg+ sambons spermier, då vet jag inte vad jag tar mig till.

Läkaren sa att vi får se detta som en provomgång, att en höjning av dosen från start förhoppningsvis ökar äggtillväxten. Men hennes ord om eventuella dåliga ägg har ändå fastnat. Jag som är så ung, jag som har pco och därmed massor av äggblåsor borde ju ha fått jättemånga ägg. Nej, den naiva bilden krossades direkt. Läkaren och sköterskan sa att de aldrig hade anat ett sånt här resultat hos oss pga åldern (osv), men tydligen händer det. Även om det är väldigt ovanligt, som läkaren sa. Det vanliga är att man har ägg i ca 75% av äggblåsorna berättade läkaren. Jag hade ägg i ca 35% av blåsorna man tömde.

Med läkaren diskuterades anledningarna till det dåliga resultatet. Labbet hade tydligen spekulationer på om stimuleringen varit för låg, eller om jag hade behövt ytterligare en dag med sprutor. De andra alternativen var dagsformen (helt enkelt inte så bra ägg just denna gång) eller att jag (som sagt) har dåliga ägg. Jag kommer aldrig få ett faktiskt svar på vad som gick fel, men nästa behandling kommer kunna vara avgörande för att veta om det är äggen iaf.

Det är långt kvar till nästa gång, så jag har gott om tid att ladda batterierna. Jag tänker dock låta mig själv vara ledsen ett tag till. För det här är ingen lätt resa som vi är med om. Det är en slingrande, guppig bergochdalbana där man aldrig kan förutse varken topparna eller dalarna. Man vet aldrig vad man har att vänta sig bakom nästa hörn..