Bättringsvägen

STORT TACK för alla stöttande kommentarer jag fick på mitt förra inlägg. Jag menade inte att göra er oroliga genom att inte uppdatera.

TORSDAGS: Jag ringde fertilitetsenheten och fick prata med barnmorskan U som varit med oss på äggplocket veckan innan. Hon tyckte att jag skulle komma in och undersökas, men det fanns inga lediga läkartider hos dem, så jag fick vända mig till kvinnoklinikens akutmottagning. Kvinnan i telefonen sa "kom på en gång", så jag blev ju lite orolig så klart.

Väl där fick jag ta blodprover på infektion, blodvärde (osv), urinprov, blodtryck och så fick jag väga mig för att se hur mycket vätska det rör sig om på ett ungefär. Blodtrycket var lite högt pga smärtan. När jag väl fick träffa gynekologen så mätte hon äggstockarna och vätskan precis som min läkare A hade gjort på tisdagen. På slemhinnan hittade hon något som såg ut som en polyp, och sa att det är inget farligt men man måste kanske ta bort den innan nästa IVF. Sen ångrade hon sig och sa att slemhinnan nog bara var tjock pga hormonerna jag tagit... Hm.... Vad ska jag lita på?! Nåväl, Min högra äggstock hade växt någon eller några centimeter och jag hade lite mer vätska utspritt runt äggstockarna och livmodern. Dock var det fortfarande inte så mycket att de skulle göra något åt det utan jag blev hemskickad med ytterligare ett recept på citodon för att stå ut med smärtan...

Den dagen var jag nära bristningsgränsen. Att ha sådär ont, och dessutom sitta och vara orolig för att smärtan tyder på att tillståndet förvärrats, det gjorde mig väldigt ledsen.. När jag kom ut ur sjukhusets portar ringde jag till min älskade sambo och grät av förtvivlan över hur fel allt kändes. Klockan var fyra på eftermiddagen och jag hade bara skrivit en halv sida (av 7 sidor!!!) på arbetet om ledarskap som skulle lämnas in följande dag klockan 14.00. Allt kändes bara orättvist och frustrerande, och jag visste att det nästan skulle vara omöjligt för mig hitta styrka och motivation att få ihop en text innan deadline. Älskade sambon tyckte att jag skulle ge det ett försök, men om jag inte lyckades komma igång så var det lika bra att ge upp och acceptera att veckans ansträngningar för att plugga trots smärta skulle vara förgäves. --> Till saken hör att en sjukskrivning i denna kurs innebär att man får läsa om kursen nästa termin.... Att missa något är jag alltså inte alls sugen på!

Klockan 22.00 den kvällen stängde jag ner datorn eftersom ögonen var helt fyrkantiga. Jag hade då lyckats få ner halva arbetet på papper. Klockan 8 följande morgon var jag redan igång med skrivandet, men fick springa till toan och kräkas hela tiden eftersom magen inte ens ville behålla en klunk vatten. (Bieffekt av överstimuleringen tror jag). Kl. 13.30 var arbetet korrekturläst och kunde publiceras på inlämningssidan.
Jag vet inte var jag hittade den inre styrkan! Hur jag lyckades med denna veckas tuffa uppdrag trots en otroligt smärtsam överstimulering, trots två halva dagar på sjukhuset, och trots beskedet om vårt misslyckade IVF. Jag kan inte annat än känna stolthet och en slags medvetenhet om att jag faktiskt måste besitta en inre styrka som jag så ofta glömmer bort.... 
Jag hoppas ni inte tycker att det är tråkigt att läsa om mitt pluggande- jag kände bara att jag ville skriva av mig.

HELGEN: Sedan fredagskvällen har smärtan börjat minska. Jag har vilat ordentligt, men så fort jag gått lite för mycket så återkommer smärtan. Dock inte lika kraftigt som tidigare. Jag börjar lugna mina nerver lite grann eftersom det verkar som att överstimuleringen verkar vara på väg bort. Förhoppningsvis blir jag helt bra under nästa vecka i alla fall. Just nu är jag bara så glad att slippa de värsta smärttopparna- som den jag hade i torsdags.