Har precis tagit spruta nummer fyra. Jag har samma biverkningar som igår, men som en fin bonus har jag även fått en riktigt skärande huvudvärk och yrsel som gör mig desorienterad även när jag sitter stilla. På morgonen sov jag länge för att ta hand om kroppen, och det var nog tur eftersom febern jag kände av i förmiddags tycks ha försvunnit nu. Hoppas febern håller sig borta nu.
Dagen har dock varit bra och vi har haft fina vänner på besök.
Har tänkt mycket på resultaten av behandlingen. Jag har faktiskt vågat hoppas lite på att vi ska lyckas bli med barn.. Även om realisten inom mig tror på statistik- alltså att det troligen kommer att krävas tre behandlingar innan något händer- så kan jag inte låta bli att sitta och le för mig själv när jag tänker på hur glada vi kommer att bli av det där plusset. Jag kan inte låta bli att hoppas och tro. Sakta men säkert har jag låtit tankarna vandra iväg. Självbevarelsedriften som tidigare trängt bort tankarna på att lyckas, som sagt STOP inom mig varje gång jag kollat på barnvagnar och planerat mammaledighet har sakta men säkert flyttat gränsen längre fram och låtit hoppfyllda tankar flöda. (Jag kanske låter jätteflummig nu, men det är så svårt att förklara i ord.)
Så... Ja, jag är hoppfull. Just nu! Men samtidigt är jag också orolig. Kommer äggstockarna att producera tillräckligt mycket ägg? Händer det något där inne nu?Kommer äggen bli befruktade? Kommer vi ens komma fram till äp? Fram till återföring? Kommer vi ha turen att kunna frysa embryon? Första provrörsbefruktningen är så fylld av frågor, man vet inget sedan tidigare om vilka förutsättningar man har att jobba med, och allt är så nytt.. Alla förstagångs-ivf:are/icsi:are har säkert samma frågor, och det finns inga svar skrivna i förtid. Det är bara att vänta och se. Ha tålamod och försöka hålla rädslan i schack.
Jag gillar att ha kontroll och kunskap över "allt" som händer i livet. Jag vill kunna planera, förbereda mig, ställa in psyket på vad som kommer att hända. Med IVF är det verkligen omöjligt, och det är en riktig prövning....
Följ vår resa mot ett barn genom ADOPTION!! En resa som började för 6 år sedan och mynnade ut i en lång och tuff tid av infertilitetens skakiga toppar och dalar. I mars 2015 sa vi stopp, punkt, finito. Vi hade då genomgått 9 ICSI-behandlingar (varav en äggdonation och en handfull spermadonationer), 5 missfall och en immunologisk behandling i Aten. Nu längtar vi ihjäl oss efter vårt blivande barn som finns i en annan del av världen! Följ vår jakt efter den totala lyckan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar