Torsdagstankar

Idag känner jag verkligen med alla er som kommit med tråkiga besked på era bloggar... Lider med er alldeles enormt! Eller alltså, jag känner ALLTID med er, men idag var det så många ledsna inlägg på ivf-bloggarna att jag bara var tvungen att skriva även här att jag tänker på er..

Tänker mycket på framtiden, på nästa icsi-försök. Mensen kom ju i tisdags (25/9) efter besöket på akuten, så det var skönt att åtminstone någonting fungerade efter ivf:en.. Om några dagar skulle jag egentligen haft min testdag, men eftersom det aldrig blev något embryo så är jag glad att mensen kom utan några problem istället.

Om allt går enligt planerna så ska jag alltså påbörja en kur med primolut-nor om ganska exakt två veckor. Om ca en månad beräknas jag alltså börja spruta igen och preliminär vecka för äggplock är v. 45, alltså andra veckan i november. Men, kommer min överstimulering hinna gå tillbaka helt och hållet tills dess? Kommer äggstockarna vara tömda och fit for fight igen? Jag ska ringa kliniken imorgon och höra vad de tror. Vore ju skönt att ha ett återbesök inplanerat om ett par veckor för att se hur det går för mina äggstockar. Läkaren A sa något om att man ibland måste sticka hål på äggblåsorna om de inte krymper automatiskt.. Hm.. Jag måste nog tala med en barnmorska så att hon får föra fram mina funderingar till A.

Jag känner mig utsliten i hela kroppen. Det känns som att jag fortfarande har lite feber, ryggen värker och underlivet gör ont pga överstimuleringen så fort jag stått upp i några minuter. Kroppen säger verkligen ifrån när jag gör för mycket!! Dagens sysselsättning har varit bakning inför födelsedagen som infaller om ett par helger. Det är kul att baka, och vanligtvis hinner jag sällan göra det inför kalas. Men nu när jag ändå inte får gå omkring så kan jag ju lika gärna förbereda inför släktkalaset :) Men, som sagt säger kroppen ifrån. Att baka, att stå och gå omkring i lägenheten var tydligen lite för mycket för mig idag, trots att jag vilat i soffan jättemycket :/ typiskt!! Tror att sambon får laga mat idag så att jag får ta igen mig!

Funderar också en del på hur mycket jag ska ge av mig själv till mina nära omkring sig när de har det tufft. Ett samtal med en go vän igår fick mig att ytterligare en gång fundera på hur viktigt det är att jag sätter min egen hälsa i första rummet- något jag har svårt för att göra i praktiken. Just nu har jag några stycken i min närhet som har det tufft på ett eller annat sätt, och precis som vanligt släpper jag allt annat och försöker ge hela mig själv för att hjälpa och stötta dem i deras situation. Det är sån jag är av naturen. Jag trycker bort mitt egna och lägger andras problem på mina axlar. Men, nu börjar jag känna att jag hålls tillbaka av en spärr. Jag är redan så full negativ energi och problem så jag har inte råd att ge bort all energi till andra. Om man ändå bara kunde acceptera sina tillkortakommanden istället för att grämas över att man inte räcker till... Undrar om jag någonsin lär mig?!
Känner ni igen er?