Jodå, jag lever. Har haft migrän praktiskt taget dagligen nu när hormonerna lever loppan i kroppen och därför håller jag mig ifrån telefon och dator. Och är det inte migrän hela tiden så är det i alla fall djävulsk huvudvärk som känns precis som migrän. Två veckor brukar det hålla i sig efter missfall, så om jag har otur har jag ytterligare en vecka framför mig. Är nog sjuk också, för jag har svinont i hela kroppen och i både öron och hals. Typiskt! Hoppas att det inte är influensan, den som mina föräldrar har dragits med i tre veckor. Utöver det är jag fortfarande nästan lika svag som för en vecka sedan. Något starkare kanske, men fortfarande så pass att mina armar och händer skakar när jag lyfter dem, att benen viker sig och att hjärtat vill hoppa ut ur bröstet när jag går någonstans. Har också börjat kräkas en del dagar och har svårt att hitta mat som inte triggar illamåendet. Det blir mer frukt och mörk choklad än vanligt, men det får lov att vara okej ett tag. Synen försvinner ibland. Inte helt och hållet, men så pass att jag inte ser mer än konturer av människan som står ett par meter framför mig. Det är läskigt värre, och jag hoppas att det blir bättre snart. Huvudvärken gör ju inte saken bättre får man ju säga.
Idag fick jag första sprutan med järn. (Eftersom järntabletter inte hjälper för min anemi). Ska få ytterligare en på fredag och sedan en i veckan i ca en månad. Hoppas att det ger mig en kickstart framåt i mitt mående nu!
Jag är nu nere på 10mg kortison per dag nu och sov mina första 8 timmar på nästan två månader i natt. Vilken känsla att vakna upp och bara minnas en sjujäkla massa drömmar men inga vakna timmar mitt i natten. Detta trots att jag bara några timmar tidigare hade slumrat i sängen eftersom smärtan i huvudet inte tillät mig att vara uppe i ljuset. Jag hoppas så att det håller på att vända så att jag får börja sova mer än 4h per natt. Om en vecka borde jag vara kortisonfri!! Jippie!!!
Idag berättade jag för kliniken om det tråkiga som hänt. Efter samtalet kom faktiskt en hel del tårar och sorg. De första riktiga tårarna. Mycket av det berodde nog på att jag blev besviken på reaktionen jag fick och bristen på stöd och uppföljning, och en stor del av tårarna kom ifrån frustration över huvudvärken och min svaga kropp. Men i och med starten av tårar så kröp också sorgen över den faktiska förlusten av min graviditet några steg framåt i medvetandet. På makens lunchrast fick jag ur mig en massa känslor och tårar. Sorg över det som aldrig blev och de framtidsdrömmar som går förlorade. Det var befriande att släppa ut känslorna som legat inkapslade hela den här tiden, och maken lyssnade tålmodigt. Extra mycket närhet och kramar har jag också fått, och jag känner mig återigen så tacksam över att vara hans fru. Den där underbara mannen som jag inte kan tänka mig att leva utan.
Jag är så tacksam för alla era kommentarer kära läsare! Det är ovärderligt, och givetvis svarar jag när huvudet är bättre! <3
Följ vår resa mot ett barn genom ADOPTION!! En resa som började för 6 år sedan och mynnade ut i en lång och tuff tid av infertilitetens skakiga toppar och dalar. I mars 2015 sa vi stopp, punkt, finito. Vi hade då genomgått 9 ICSI-behandlingar (varav en äggdonation och en handfull spermadonationer), 5 missfall och en immunologisk behandling i Aten. Nu längtar vi ihjäl oss efter vårt blivande barn som finns i en annan del av världen! Följ vår jakt efter den totala lyckan.
tisdag 14 april 2015
fredag 10 april 2015
Om hur ett nytt kapitel tar vid
Nu är den slutgiltiga punkten nådd. Nu avslutas ett kapitel som pågått i fem år av mitt liv, och ett nytt kapitel tar vid. Vi lämnar drömmen om graviditet och spädbarnstid, och går vidare. Vi lämnar den långa kamp mot infertilitet som gjort min kropp och själ så otroligt illa och seglar in i en ny tid där jag får chans att läka och bli den människa jag kommer att vara utan mediciner och ständigt pågående behandlingar.
Livet blev inte som vi trodde att det skulle bli, och det där barnet som vi drömt om kommer inte födas ut ur min kropp. Jag kommer kanske aldrig få föda ett barn. Någonsin. Tanken är ny och främmande ännu. Jag har bara smakat på den, men inte känt efter hur det faktiskt känns i kroppen när den smälter på tungan. Det är en stor och svår tanke- just den där om att inte få bli gravid. Läskig att närma sig och ännu för svår att förstå på riktigt.
Men det finns samtidigt så många andra tankar som ännu upptar större plats i mitt sinne. Befriad! Äntligen färdig. Äntligen trygg med tanken på att jag är färdig med behandlingar och kan känna att det enda rimliga och vettiga alternativet är att gå vidare. Jag känner en enorm trygghet i vårt beslut och i all ärlighet vet jag att jag gjorde ALLT jag kunde. Innan jag nådde hit så gjorde jag ALLT som stod i min makt (och mer därtill) för att få föda ett barn, men det funkade ändå inte. Jag gav allt, och det finns inget jag kunde ha gjort annorlunda som jag i framtiden kan se tillbaka på och ångra att jag inte testade.
De sista åren har behandlingar gått på övertid. Jag har länge varit nära slutpunkten- stoppet- änden. Men innan jag kunde nå dit behövde jag göra den mest radikala behandlingen av dem alla för att veta att jag testat alla spår jag kunnat. ALL IN!!! Allt förändrades. Kost (paleo), träning, positivt tänkande/affimationer, extra vitaminer, första gången med äggdonation och den väldigt invasiva behandlingen av immunförsvaret från Aten.
Jag gjorde ALLT. Jag gjorde mer än vad man bör behöva, och ändå slutade försöket med ett femte missfall. (Riktigt tokigt höll det på att gå dessutom.) Precis samma vecka som alla tidigare missfall, trots alla förändringar. Hur ska jag någonsin kunna klandra mig för att det är något jag gjorde som var fel, när jag nu gjorde allt som stod i min makt? Det kan jag inte! Och det är befriande!! Jag gjorde ALLT!
Nio behandlingar blev det till slut. Fem stycken ICSI, tre FET med spermiedonation och en ÄD tillsammans med immunosupport. Fem enormt smärtsamma missfall under v.6, inklusive två skrapningar. Och tiden innan det, med pergotime eller åren med sängkammarförsök räknar jag inte ens med i detta.
Utifrån sett undrar jag varför. Varför uppoffringen? Varför så många? Hur fanns det kraft? Men jag vet samtidigt svaret. Jag var tvungen. Längtan var större än min egenkärlek. Jag offrade bit för bit av mig själv tills jag äntligen kände inifrån att jag varken kan eller vill fortsätta göra det. Och då, då kunde jag äntligen sätta punkt. Nu, nu kan jag äntligen sätta punkt!
Nu påbörjas vårt nya kapitel i livet. Kapitlet där vi till 100% inriktar oss på adoption. Inga sidospår. Ingen kluvenhet. Inga behandlingar. Vi ska adoptera. Punkt. Och det känns bara sååå rätt att vi precis satt igång processen. Att adoptera barn är stort och stundtals svårt, och jag är inte naiv och tror att det blir en dans på rosor. Men det är ett nytt kapitel i livet. Ett kapitel som känns spännande och som har tänt vår längtans glöd igen. En dörr till ett faktiskt barn har öppnats på vid gavel, så pass att vi nästan kan se det framför oss. En rimlig tidsram. Möjligheter. Spänningen. Lyckan. Vi ska adoptera barn, och det får hela min mage att pirra. Jag har kommit långt. Jag har kommit så otroligt långt. Och det är jag stolt över <3
Jag kommer att bli mamma trots allt..
Livet blev inte som vi trodde att det skulle bli, och det där barnet som vi drömt om kommer inte födas ut ur min kropp. Jag kommer kanske aldrig få föda ett barn. Någonsin. Tanken är ny och främmande ännu. Jag har bara smakat på den, men inte känt efter hur det faktiskt känns i kroppen när den smälter på tungan. Det är en stor och svår tanke- just den där om att inte få bli gravid. Läskig att närma sig och ännu för svår att förstå på riktigt.
Men det finns samtidigt så många andra tankar som ännu upptar större plats i mitt sinne. Befriad! Äntligen färdig. Äntligen trygg med tanken på att jag är färdig med behandlingar och kan känna att det enda rimliga och vettiga alternativet är att gå vidare. Jag känner en enorm trygghet i vårt beslut och i all ärlighet vet jag att jag gjorde ALLT jag kunde. Innan jag nådde hit så gjorde jag ALLT som stod i min makt (och mer därtill) för att få föda ett barn, men det funkade ändå inte. Jag gav allt, och det finns inget jag kunde ha gjort annorlunda som jag i framtiden kan se tillbaka på och ångra att jag inte testade.
De sista åren har behandlingar gått på övertid. Jag har länge varit nära slutpunkten- stoppet- änden. Men innan jag kunde nå dit behövde jag göra den mest radikala behandlingen av dem alla för att veta att jag testat alla spår jag kunnat. ALL IN!!! Allt förändrades. Kost (paleo), träning, positivt tänkande/affimationer, extra vitaminer, första gången med äggdonation och den väldigt invasiva behandlingen av immunförsvaret från Aten.
Jag gjorde ALLT. Jag gjorde mer än vad man bör behöva, och ändå slutade försöket med ett femte missfall. (Riktigt tokigt höll det på att gå dessutom.) Precis samma vecka som alla tidigare missfall, trots alla förändringar. Hur ska jag någonsin kunna klandra mig för att det är något jag gjorde som var fel, när jag nu gjorde allt som stod i min makt? Det kan jag inte! Och det är befriande!! Jag gjorde ALLT!
Nio behandlingar blev det till slut. Fem stycken ICSI, tre FET med spermiedonation och en ÄD tillsammans med immunosupport. Fem enormt smärtsamma missfall under v.6, inklusive två skrapningar. Och tiden innan det, med pergotime eller åren med sängkammarförsök räknar jag inte ens med i detta.
Utifrån sett undrar jag varför. Varför uppoffringen? Varför så många? Hur fanns det kraft? Men jag vet samtidigt svaret. Jag var tvungen. Längtan var större än min egenkärlek. Jag offrade bit för bit av mig själv tills jag äntligen kände inifrån att jag varken kan eller vill fortsätta göra det. Och då, då kunde jag äntligen sätta punkt. Nu, nu kan jag äntligen sätta punkt!
Nu påbörjas vårt nya kapitel i livet. Kapitlet där vi till 100% inriktar oss på adoption. Inga sidospår. Ingen kluvenhet. Inga behandlingar. Vi ska adoptera. Punkt. Och det känns bara sååå rätt att vi precis satt igång processen. Att adoptera barn är stort och stundtals svårt, och jag är inte naiv och tror att det blir en dans på rosor. Men det är ett nytt kapitel i livet. Ett kapitel som känns spännande och som har tänt vår längtans glöd igen. En dörr till ett faktiskt barn har öppnats på vid gavel, så pass att vi nästan kan se det framför oss. En rimlig tidsram. Möjligheter. Spänningen. Lyckan. Vi ska adoptera barn, och det får hela min mage att pirra. Jag har kommit långt. Jag har kommit så otroligt långt. Och det är jag stolt över <3
Jag kommer att bli mamma trots allt..
tisdag 7 april 2015
Blodförlust och akut skrapning- Missfall nr5
En snabb uppdatering för att visa att jag lever. Stavfel eller virriga meningar kan dock dyka upp överallt för min hjärna fungerar inte som den ska. Maken fick till och med skriva in lösenordet till mig eftersom jag är så svag.
För att göra en lång historia kort- det blev en akut skrapning igår eftersom jag blödde så otrooooooligt mycket och snabbt. Jag har aldrig sett så mycket blod i hela mitt liv.
Missfallet som började på påskdagskvällen eskalerade snabbt i blödningsgrad och smärtgrad och jag fick byta bindor ofta. Under natten började det gå allt snabbare och jag fick gardera upp med flera lager bindor, vikta handdukar och snabba byten. Några timmars sömn fick jag säkert, men den extrema smärtan och blodet som rann över gjorde sömnmöjligheten ytterst begränsad. Vid frukosttid insåg jag snabbt att jag blödde mer och mer, snabbare och snabbare och att jag började försvinna in i ett slags mörkt töcken. Syn, hörsel, färg i ansiktet som försvann, yrsel. Ja ni fattar. Dags att åka till akuta kvinnomottagningen. Framme vid lunch. Höll på att svimma flera gånger i bilen, och på färden dit som tog 40 min hade jag blött igenom 4 maxibindor, trosor och en handduk som var vikt i 8 lager. Mums...
Vi blev hela tiden bra bemötta och trots lång väntan så fanns alltid hjälp till hands. Ett ultraljud visade på någon slags graviditetsrest (ej normal för att vara i v.5+4) som ännu inte kommit ut, och efter lite bedömning om blödningsläget så kom vi fram till att skrapning egentligen var det enda möjliga alternativet med tanke på hur illa medtagen jag blev av de starka blödningarna. Tur var det, för timmarna som följde kom det ut så mycket blod att jag började bli nervös för att behöva blodtransfusion.
På sjukhuset finns bindor som är stora som blöjor. Vuxenblöjor. De bör man kunna ha en lång lång tid utan att behöva byta. Men var tjugonde minut var jag tvungen att ta mig till toaletten för då hade blöjan fyllts nästan helt av blod och klumpar stora som knytnävar (eller ibland halva knytnävar) med koagulerat blod. Det var extremt. Rena blodbadet. Ibland hamnade allt på golv och toalett eftersom det bara rann ur mig, och då blev det extrajobb som jag egentligen inte orkade. På slutet var jag så matt att jag knappt orkade byta längre, så väntan på operation kändes lång.
Klockan 20 sövdes jag ner och skrapningen genomfördes. Tjugo minuter senare vaknade jag upp och fick ligga på intensivvårdsavdelningen eftersom postop var stängd. Jag var lugn hela tiden, förutom när jag fick den lugnande medicinen precis innan narkos. Samma sak hände förra gången jag skrapades- då jag var superlugn hela tiden men började gråta så fort medicinen kom in i blodet. Vet inte hur mycket av mitt svammel som de kunde förstå men jag minns att jag pratade om vår långa resa och om adoption. Under narkosen drömde jag om adoption och om narkosläkaren- vilket jag också svamlade fram, på bedövad tunga, direkt när jag vaknade. Jag sov på sjukhuset och på morgonen togs lite prover innan jag fick åka hem med taxi.
Nu är jag hemma igen, och jag slapp blodtransfusion. Mitt HB ligger vanligtvis väldigt högt, stadigt över 140. Igår när vi kom in och jag redan hade blött mycket så låg det på 132. På kvällen, efter blodbadet hade fortsatt hade det sjunkit till 116. Ganska mycket som hänt alltså. Jag var redan innan väldigt anemisk (järnbrist) men de ville inte hjälpa mig med det akut utan jag måste uppsöka VC. Kan dock tänka mig att jag har ett järnvärde närmare 0 nu.
Hur jag mår just nu får jag sammanfatta ytterst kort. Mentalt stark men fysiskt sett otroligt illa medtagen. Riktigt läskigt faktiskt. Ser knappt vad jag skriver, kan inte lyfta mina svaga och skakande armar, grötigt huvud med svårigheter att koppla samman information och tal, allt är mörkare och suddigare (synmässigt), dunderhuvudvärk och starka smärtor i livmodern. Det kommer ta ett par veckor att återhämta sig sa läkaren och jag ska ta alvedon+ipren var sjätte timma för att hålla smärtan nere. Nu behöver kroppen tid att återhämta sig och skapa nytt blod. Att laga sig. Sömntabletter har jag fått för att kunna sova de närmsta dagarna.
Jag har fortfarande inte gråtit. Inte mer än vid narkosen, vilket inte räknas tycker jag. Och jag har haft bra bemötande hela dessa två dagarna på sjukhuset. Vad mer kan man begära i en sån här situation?
För att göra en lång historia kort- det blev en akut skrapning igår eftersom jag blödde så otrooooooligt mycket och snabbt. Jag har aldrig sett så mycket blod i hela mitt liv.
Missfallet som började på påskdagskvällen eskalerade snabbt i blödningsgrad och smärtgrad och jag fick byta bindor ofta. Under natten började det gå allt snabbare och jag fick gardera upp med flera lager bindor, vikta handdukar och snabba byten. Några timmars sömn fick jag säkert, men den extrema smärtan och blodet som rann över gjorde sömnmöjligheten ytterst begränsad. Vid frukosttid insåg jag snabbt att jag blödde mer och mer, snabbare och snabbare och att jag började försvinna in i ett slags mörkt töcken. Syn, hörsel, färg i ansiktet som försvann, yrsel. Ja ni fattar. Dags att åka till akuta kvinnomottagningen. Framme vid lunch. Höll på att svimma flera gånger i bilen, och på färden dit som tog 40 min hade jag blött igenom 4 maxibindor, trosor och en handduk som var vikt i 8 lager. Mums...
Vi blev hela tiden bra bemötta och trots lång väntan så fanns alltid hjälp till hands. Ett ultraljud visade på någon slags graviditetsrest (ej normal för att vara i v.5+4) som ännu inte kommit ut, och efter lite bedömning om blödningsläget så kom vi fram till att skrapning egentligen var det enda möjliga alternativet med tanke på hur illa medtagen jag blev av de starka blödningarna. Tur var det, för timmarna som följde kom det ut så mycket blod att jag började bli nervös för att behöva blodtransfusion.
På sjukhuset finns bindor som är stora som blöjor. Vuxenblöjor. De bör man kunna ha en lång lång tid utan att behöva byta. Men var tjugonde minut var jag tvungen att ta mig till toaletten för då hade blöjan fyllts nästan helt av blod och klumpar stora som knytnävar (eller ibland halva knytnävar) med koagulerat blod. Det var extremt. Rena blodbadet. Ibland hamnade allt på golv och toalett eftersom det bara rann ur mig, och då blev det extrajobb som jag egentligen inte orkade. På slutet var jag så matt att jag knappt orkade byta längre, så väntan på operation kändes lång.
Klockan 20 sövdes jag ner och skrapningen genomfördes. Tjugo minuter senare vaknade jag upp och fick ligga på intensivvårdsavdelningen eftersom postop var stängd. Jag var lugn hela tiden, förutom när jag fick den lugnande medicinen precis innan narkos. Samma sak hände förra gången jag skrapades- då jag var superlugn hela tiden men började gråta så fort medicinen kom in i blodet. Vet inte hur mycket av mitt svammel som de kunde förstå men jag minns att jag pratade om vår långa resa och om adoption. Under narkosen drömde jag om adoption och om narkosläkaren- vilket jag också svamlade fram, på bedövad tunga, direkt när jag vaknade. Jag sov på sjukhuset och på morgonen togs lite prover innan jag fick åka hem med taxi.
Nu är jag hemma igen, och jag slapp blodtransfusion. Mitt HB ligger vanligtvis väldigt högt, stadigt över 140. Igår när vi kom in och jag redan hade blött mycket så låg det på 132. På kvällen, efter blodbadet hade fortsatt hade det sjunkit till 116. Ganska mycket som hänt alltså. Jag var redan innan väldigt anemisk (järnbrist) men de ville inte hjälpa mig med det akut utan jag måste uppsöka VC. Kan dock tänka mig att jag har ett järnvärde närmare 0 nu.
Hur jag mår just nu får jag sammanfatta ytterst kort. Mentalt stark men fysiskt sett otroligt illa medtagen. Riktigt läskigt faktiskt. Ser knappt vad jag skriver, kan inte lyfta mina svaga och skakande armar, grötigt huvud med svårigheter att koppla samman information och tal, allt är mörkare och suddigare (synmässigt), dunderhuvudvärk och starka smärtor i livmodern. Det kommer ta ett par veckor att återhämta sig sa läkaren och jag ska ta alvedon+ipren var sjätte timma för att hålla smärtan nere. Nu behöver kroppen tid att återhämta sig och skapa nytt blod. Att laga sig. Sömntabletter har jag fått för att kunna sova de närmsta dagarna.
Jag har fortfarande inte gråtit. Inte mer än vid narkosen, vilket inte räknas tycker jag. Och jag har haft bra bemötande hela dessa två dagarna på sjukhuset. Vad mer kan man begära i en sån här situation?
måndag 6 april 2015
Missfallet är ett faktum :(
Graviditet nummer fem har slutat på samma sätt som mina fyra andra graviditeter- med missfall i vecka 6. (5+3 denna gång.) Jag är alldeles för utmattad för att skriva om det nu, men jag ville uppdatera er lite om läget. Det tråkiga läget. Vår sista chans. Det nionde försöket..
Förlorar otroliga mängder blod och har obscent ont. Troligtvis kommer vi behöva landa på akuten idag eftersom jag förlorar så mycket blod, men än så länge ligger jag i sängen hos svärmor ute på landet. Sömn har det bara blivit några få timmar här och där så givetvis är jag alldeles dränerad på energi.
Jag har ännu inte gråtit...
Förlorar otroliga mängder blod och har obscent ont. Troligtvis kommer vi behöva landa på akuten idag eftersom jag förlorar så mycket blod, men än så länge ligger jag i sängen hos svärmor ute på landet. Sömn har det bara blivit några få timmar här och där så givetvis är jag alldeles dränerad på energi.
Jag har ännu inte gråtit...
söndag 5 april 2015
Störtblöder, v.5+3
.. Det verkar inte bli någon bebis denna femte gång heller. Nu forsar blodet. Forsar...
Påskdagen med yrsel- och rött igen
Underbar påskmässa i kyrkan där säckpipa, tinwistle, vevlyra (heter det så?), cello, piano, och en kör förhöjde den musikaliska nivån till oerhört trivsam nivå. Svärmor stod i kören, och vid säckpipan satt den begåvade mannen med irländskt påbrå som också spelade på vårt bröllop för snart två år sedan. Känslofyllt! Vi älskar irländsk musik. Folktoner. Instrumenten. Klangen.
Men idag gick det inte att stanna i kyrkan mässan ut. Jag var så yr att det kändes som jag skulle svimma mest heeela tiden. Smög in lite mandel i munnen men hade inget vatten att dricka. Under nattvarden smet jag ner till toaletten och drack vatten ut händerna, och stannade sedan kvar längst bak i kyrkan. Men det blev för mycket känslor. Tårar började bränna i ögonen och jag stapplande till slut ut på kyrkogården. Hulkande gråt så snart dörren stängts bakom mig. Stora krokodiltårar. Känslor, känslor, känslor. Skakande axlar. Huttrande kropp i kylan. Gråt. Känslor. Otrygghet.
För mig har kyrkor blivit ett ställe där känslorna kommer fram. Där de kan komma fram mer än vad jag vill visa inför folk. Livet och döden dansar på en skör tråd och kyrkan blir (kanske) för mig en skör balansgång mellan de där lyckliga och olyckliga minnena av både liv och död. Både vår egen och våra nära och käras. Kanske. Kanske är det så. Kanske är det därför det blir så svårt att hålla känslorna i styr i kyrkan? Och kanske beror det också på att jag får tid till eftertanke och inre samtal med både mig själv och den kraft och energi som så många benämner som Gud. Kanske. Men när maken frågade mig när vi satt ensamma i bilen så var det så svårt att svara. Varför just i kyrkan? Varför blir det så svårt?
Jag insåg mitt i hulkningarna att det där verkligen behövde komma ut. Och kanske var jag på rätt plats ändå? Mitt i solen och med vackra toner ifrån kyrkan i bakgrunden. Nära den där kraften och energin som jag talar med ibland. Gråten behövde komma ut och jag behövde lugna mig i min ensamhet- ute i kylan, utan jacka (smart när man har feber..). Tårar har knappt lämnat mina ögon under de här veckorna. Inte på riktigt, och sådär okontrollerat. Knappt inte alls faktiskt. Men där kom de. För att jag såg barn som delade ut påskliljor till församlingen...
Jag har fortfarande feber och huvudvärk, och de 4-5timmarnas sömn jag får varje natt hjälper inte till att hålla gröthuvudet klart. Nu är intryck av färger, mönster, ljus, rörelse, och ljud alldeles för mycket för hjärnan att bearbeta. Jag satt bakom ratten i morse men insåg att det får bli sista gången på länge. Det går inte. Inte när hjärnan beter sig helt upp och ner och jag känner att jag inte ens ser ordentligt och att hela min världsbild vrider sig när jag koncentrerar mig. Det är svårt att förklara, hur för mycket intryck får mig helt ur balans, men otäckt är det. Jag blir så av sömnbrist, kortison och feber. Yr på ett mycket mycket obehagligt sätt och enormt känslig för intryck. Det är så nu, och det kan jag inte hjälpa.
Nu på kvällen har menskramperna och ryggvärken ökat och blodet när jag torkar mig har åter blivit rött igen istället för brunt. Febern ökar.. Så nu sitter jag här under en filt hos svärmor och kollar på film medan hon och maken är på musikevenemang. Jag fick åka hem men vill att de ska njuta av kvällen. Jag är lugn, men ändå orolig. En timme i taget.
Men idag gick det inte att stanna i kyrkan mässan ut. Jag var så yr att det kändes som jag skulle svimma mest heeela tiden. Smög in lite mandel i munnen men hade inget vatten att dricka. Under nattvarden smet jag ner till toaletten och drack vatten ut händerna, och stannade sedan kvar längst bak i kyrkan. Men det blev för mycket känslor. Tårar började bränna i ögonen och jag stapplande till slut ut på kyrkogården. Hulkande gråt så snart dörren stängts bakom mig. Stora krokodiltårar. Känslor, känslor, känslor. Skakande axlar. Huttrande kropp i kylan. Gråt. Känslor. Otrygghet.
För mig har kyrkor blivit ett ställe där känslorna kommer fram. Där de kan komma fram mer än vad jag vill visa inför folk. Livet och döden dansar på en skör tråd och kyrkan blir (kanske) för mig en skör balansgång mellan de där lyckliga och olyckliga minnena av både liv och död. Både vår egen och våra nära och käras. Kanske. Kanske är det så. Kanske är det därför det blir så svårt att hålla känslorna i styr i kyrkan? Och kanske beror det också på att jag får tid till eftertanke och inre samtal med både mig själv och den kraft och energi som så många benämner som Gud. Kanske. Men när maken frågade mig när vi satt ensamma i bilen så var det så svårt att svara. Varför just i kyrkan? Varför blir det så svårt?
Jag insåg mitt i hulkningarna att det där verkligen behövde komma ut. Och kanske var jag på rätt plats ändå? Mitt i solen och med vackra toner ifrån kyrkan i bakgrunden. Nära den där kraften och energin som jag talar med ibland. Gråten behövde komma ut och jag behövde lugna mig i min ensamhet- ute i kylan, utan jacka (smart när man har feber..). Tårar har knappt lämnat mina ögon under de här veckorna. Inte på riktigt, och sådär okontrollerat. Knappt inte alls faktiskt. Men där kom de. För att jag såg barn som delade ut påskliljor till församlingen...
Jag har fortfarande feber och huvudvärk, och de 4-5timmarnas sömn jag får varje natt hjälper inte till att hålla gröthuvudet klart. Nu är intryck av färger, mönster, ljus, rörelse, och ljud alldeles för mycket för hjärnan att bearbeta. Jag satt bakom ratten i morse men insåg att det får bli sista gången på länge. Det går inte. Inte när hjärnan beter sig helt upp och ner och jag känner att jag inte ens ser ordentligt och att hela min världsbild vrider sig när jag koncentrerar mig. Det är svårt att förklara, hur för mycket intryck får mig helt ur balans, men otäckt är det. Jag blir så av sömnbrist, kortison och feber. Yr på ett mycket mycket obehagligt sätt och enormt känslig för intryck. Det är så nu, och det kan jag inte hjälpa.
Nu på kvällen har menskramperna och ryggvärken ökat och blodet när jag torkar mig har åter blivit rött igen istället för brunt. Febern ökar.. Så nu sitter jag här under en filt hos svärmor och kollar på film medan hon och maken är på musikevenemang. Jag fick åka hem men vill att de ska njuta av kvällen. Jag är lugn, men ändå orolig. En timme i taget.
lördag 4 april 2015
Blodkärl, Stålmannen och en glad påsk
Det finns fördelar med att få dropp och ta prover ofta- det inger en viss trygghetskänsla att man gör allt man kan och håller tät koll på kroppens reaktioner. So far, so good. Men sen finns det vissa nackdelar- något som blir extra påtagligt efter en tid av behandling och som leder till rätt avsevärd smärta och stress när det är dags för ytterligare provtagning eller dropp. Det är inte längre en hållbar situation för mig.
Sedan den 1a mars när behandling påbörjades har mina stackars blodkärl stuckits sönder extremt många gånger. I min excel-lista kan jag se att under denna dryga månad har jag fått 8 infusioner (dropp) och tagit blodprov 9 gånger. Det innebär att jag i snitt stuckits varannan dag på olika sätt. Hjälp så mycket det är- nu när jag ser det svart på vitt.
Jag brukar normalt sett vara väldigt lättstucken och har fina tydliga kärl med bra flöde, men med en behandling som denna finns det flera faktorer som försvårar och gör blodkärlen hårda och svårfångade.
-För det första äter jag hög dos kortison som hårdnar kärlen.
-För det andra påverkar feber och allmäntillståndet kärlen väldigt mycket. De kryper undan, blir hårdare och sköra som glas. Som idag, och de övriga tre sista tillfällena då jag mått riktigt dåligt i grunden. Då har vi försökt sticka, sticka, sticka- och trots att "vi" kommer in i kärlen så funkar det inte.
-För det tredje så blir det blåmärken och bulor snabbt när man äter kortison och blodförtunnande. Jag är nog ett levande blåmärke hela jag just nu faktiskt.
- För det fjärde så klarar kärlen inte alltid samma typ av nålar. Är de så hårda och sköra som kärl kan bli av uppradade faktorer så behövs kanske till och med den allra allra minsta möjliga nålen för att inte spräcka det motstridiga kärlet. Om någon sådan inte finns tillgänglig blir situationen svår.
-Och sist men inte minst. Hur många kärl som helst har man faktiskt inte. Till slut har alla användbara kärl på armar och händer använts inom en så kort tid att de är alldeles blåa, hårda av vävnad efter läkning och helt ostickbara. Det kan hända, att det inte finns många alternativ kvar.
Idag hade jag och min finaste älskade sjuksköterska enorma problem med att få till ett dropp på mina stackars armar. Redan vid de två tidigare infusionerna har vi haft problem och har tvingats sticka minst på två eller tre ställen innan infarten hittat rätt. Både händer och båda armveckens alla kärl är därmed ihärdigt stuckna inom ramen av en veckas tid. Alla kärl. Idag satt både jag och vännen med tårar i ögonen när vi gav oss på det fjärde försöket och det fortfarande inte lyckades. Nålarna var större än vanligt, kärlen hårda som bubbelplast men sköra som glas (som hon uttryckte det), och de ställen som vi försökte oss på hörde till de mest smärtsamma. Vi testade först två sidovener på respektive arm, en på min hand och en på underarmen. De bara sprack. De sista två gjorde så ont att jag nästan svimmade av och det gick helt enkelt inte att få in infarten i rätt läge. En timme hade vi suttit där, men tidspress och noll bedövningsmöjligheter tillgängliga. Jag gav upp. Sa att jag inte orkar mer. Men jag är glad att jag lyssnade på min fina och duktiga vän som hade svårt att släppa det. "Vi testar på fötterna, med mindre nål".
Med lite mörk choklad och en apelsin i magen, och en bebisnål (ja, det enda som skulle funka i detta läge) så lyckades vi tillslut på femte försöket. Fast inte i fötterna utan i en av sidovenerna som vi använde två dagar tidigare. Puh! Fina ängel! Vad skulle jag göra utan henne. Påskafton i mitt kök. Det är kärlek. Nu sitter Stålmannen på min arm där vi äntligen lyckades få in infarten- och det passar så bra för idag var vi båda Stålmannen <3
Det var tur det, för nu är jag hemma hos svärmor ute på landet och har precis fått svar av dr.D. Han sa att jag skulle ta en hel påse dropp ASAP, och visserligen tog vi bara en halv imorse- men det är bättre än ingen alls. Hade jag inte tagit initiativet till att själv besluta mig för ett dropp på förmiddagen innan vi reste bort så hade hela helgen gått utan chans att följa dr.D's rekommendation (som jag förstod att jag skulle få). Så jag är nöjd med en halv påse, även om 200ml hade varit bättre.
Han ordinerade mig också att höja prednisolonet med 5mg. Det innebär en dos på 30mg dagligen.
"Try to stay positive", sa han också, och det gör jag verkligen så gott jag kan. Idag har jag mediterat mitt mantra av affimationer och trots den jobbiga starten på dagen så har jag omformat allt som hände till glädje. Det gick ju trots allt till slut, och jag fick mitt dropp. Och jag ligger trots allt här i svärmors säng med feber och huvudvärk istället för i min egen, medan maken och svärmor lagar påskbord. Vädret är vackert och jag kunde ha störtblödit just nu- men det gör jag inte. Och varje gång jag tänker på min tredje affimationsmening/ positiva tanke- "Jag ska bli mamma",
så ler jag för mig själv. Jag ska bli mamma. En dag!
Glad påsk mina vänner <3 Solen skiner och vi lever! Vi lever! :)
Sedan den 1a mars när behandling påbörjades har mina stackars blodkärl stuckits sönder extremt många gånger. I min excel-lista kan jag se att under denna dryga månad har jag fått 8 infusioner (dropp) och tagit blodprov 9 gånger. Det innebär att jag i snitt stuckits varannan dag på olika sätt. Hjälp så mycket det är- nu när jag ser det svart på vitt.
Jag brukar normalt sett vara väldigt lättstucken och har fina tydliga kärl med bra flöde, men med en behandling som denna finns det flera faktorer som försvårar och gör blodkärlen hårda och svårfångade.
-För det första äter jag hög dos kortison som hårdnar kärlen.
-För det andra påverkar feber och allmäntillståndet kärlen väldigt mycket. De kryper undan, blir hårdare och sköra som glas. Som idag, och de övriga tre sista tillfällena då jag mått riktigt dåligt i grunden. Då har vi försökt sticka, sticka, sticka- och trots att "vi" kommer in i kärlen så funkar det inte.
-För det tredje så blir det blåmärken och bulor snabbt när man äter kortison och blodförtunnande. Jag är nog ett levande blåmärke hela jag just nu faktiskt.
- För det fjärde så klarar kärlen inte alltid samma typ av nålar. Är de så hårda och sköra som kärl kan bli av uppradade faktorer så behövs kanske till och med den allra allra minsta möjliga nålen för att inte spräcka det motstridiga kärlet. Om någon sådan inte finns tillgänglig blir situationen svår.
-Och sist men inte minst. Hur många kärl som helst har man faktiskt inte. Till slut har alla användbara kärl på armar och händer använts inom en så kort tid att de är alldeles blåa, hårda av vävnad efter läkning och helt ostickbara. Det kan hända, att det inte finns många alternativ kvar.
Idag hade jag och min finaste älskade sjuksköterska enorma problem med att få till ett dropp på mina stackars armar. Redan vid de två tidigare infusionerna har vi haft problem och har tvingats sticka minst på två eller tre ställen innan infarten hittat rätt. Både händer och båda armveckens alla kärl är därmed ihärdigt stuckna inom ramen av en veckas tid. Alla kärl. Idag satt både jag och vännen med tårar i ögonen när vi gav oss på det fjärde försöket och det fortfarande inte lyckades. Nålarna var större än vanligt, kärlen hårda som bubbelplast men sköra som glas (som hon uttryckte det), och de ställen som vi försökte oss på hörde till de mest smärtsamma. Vi testade först två sidovener på respektive arm, en på min hand och en på underarmen. De bara sprack. De sista två gjorde så ont att jag nästan svimmade av och det gick helt enkelt inte att få in infarten i rätt läge. En timme hade vi suttit där, men tidspress och noll bedövningsmöjligheter tillgängliga. Jag gav upp. Sa att jag inte orkar mer. Men jag är glad att jag lyssnade på min fina och duktiga vän som hade svårt att släppa det. "Vi testar på fötterna, med mindre nål".
Med lite mörk choklad och en apelsin i magen, och en bebisnål (ja, det enda som skulle funka i detta läge) så lyckades vi tillslut på femte försöket. Fast inte i fötterna utan i en av sidovenerna som vi använde två dagar tidigare. Puh! Fina ängel! Vad skulle jag göra utan henne. Påskafton i mitt kök. Det är kärlek. Nu sitter Stålmannen på min arm där vi äntligen lyckades få in infarten- och det passar så bra för idag var vi båda Stålmannen <3
Det var tur det, för nu är jag hemma hos svärmor ute på landet och har precis fått svar av dr.D. Han sa att jag skulle ta en hel påse dropp ASAP, och visserligen tog vi bara en halv imorse- men det är bättre än ingen alls. Hade jag inte tagit initiativet till att själv besluta mig för ett dropp på förmiddagen innan vi reste bort så hade hela helgen gått utan chans att följa dr.D's rekommendation (som jag förstod att jag skulle få). Så jag är nöjd med en halv påse, även om 200ml hade varit bättre.
Han ordinerade mig också att höja prednisolonet med 5mg. Det innebär en dos på 30mg dagligen.
"Try to stay positive", sa han också, och det gör jag verkligen så gott jag kan. Idag har jag mediterat mitt mantra av affimationer och trots den jobbiga starten på dagen så har jag omformat allt som hände till glädje. Det gick ju trots allt till slut, och jag fick mitt dropp. Och jag ligger trots allt här i svärmors säng med feber och huvudvärk istället för i min egen, medan maken och svärmor lagar påskbord. Vädret är vackert och jag kunde ha störtblödit just nu- men det gör jag inte. Och varje gång jag tänker på min tredje affimationsmening/ positiva tanke- "Jag ska bli mamma",
så ler jag för mig själv. Jag ska bli mamma. En dag!
Glad påsk mina vänner <3 Solen skiner och vi lever! Vi lever! :)
fredag 3 april 2015
Ännu inget ljus i tunneln..
...mer än de stunder då jag lyckas tänka på adoption och att livet kommer lösa sig oavsett vad som händer för oss denna tid. Maken hjälper mig att se, att minnas känslan efter vi hade varit på adoptionscentrum, och att fantisera om barnet vi kommer hämta. Han hjälper mig att aktivera den lyckliga visionen som behövs för att klara av dagarna.
Det finns ingen annan ljuspunkt direkt. Jag blöder fortfarande (lite smått ännu) och har enorm mensvärk, ont i låren, riktigt ont i ryggen, feber, rumlig mage och är onormalt kissnödig. Allt följer regelboken för tidigare missfall. Orkar knappt stå på benen och är naturligtvis väldigt yr och trött också. Är i v.5+1 idag.
Hur man ska kunna TRO något gott i en sån här situation är svår att svara på. För jag går nog mest och väntar på störtfloden som jag tror kommer komma när som helst. Men HOPPAS- det kan jag ju inte undvika att göra. Jag kastar liksom inte in handduken, samtidigt som jag försvarar min mentala hälsa genom att se på situationen så realistiskt som möjligt.
I ångestfyllda situationer där man oroar sig för något som man inte kan påverka överhuvudtaget- där har vi lärt oss en tankemässig teknik av makens KBT-terapeut. Tekniken går ut på att acceptera att "ja, det kan hända". "Det KAN hända." Ångesten kommer tillfälligt att stiga, men det tjänar ingenting till att söka efter försäkran att det jobbiga inte kommer att hända. (Exempelvis genom att googla eller liknande). Det leder bara till ett beroendemässigt beteende.
Inget kan göras för att påverka situationen, så allt man kan göra är att släppa kontrollen och acceptera tanken på att "det KAN hända". Så det gör vi. Vi tänker "det KAN hända". På något sätt förflyttar det mig till nuet lite mer och får mig att känna ännu starkare än tidigare att jag inte kan göra något överhuvudtaget för att förändra utfallet. Det KAN hända.
Det kan låta så bra. Mental teknik. Utvecklad av kbt-terapeuter. Ja. Det funkar till viss del. Men jag befinner mig ändå i ett hemskt, fruktansvärt, dränerande, utmattande, sorgset vakuum. Det där vakumet när tiden står still och jag bara vill snabbspola flera veckor framåt. Där jag vill vara glad och inte låta livet stanna upp, samtidigt som det inte finns på kartan att jag kan stänga av min rädsla på det sättet. Vakumet där jag drar ner maken i den mörkare tillvaron, men ändå inte kolsvarta, och jag så gärna skulle vilja skänka honom kraft istället. Vakumet där jag är så utmattad att jag inte ens orkar hjälpa till med matlagningen utan ligger utslagen i soffan hela dagen. Med täta, läskiga toalettbesök som får humöret att kastas upp och ner.
Jag har inga direkta nyheter i övrigt. Det ser inte ljusare ut än igår. Bara mörkare... Jag hoppas så att det ljusnar på andra sidan tunneln!
Det finns ingen annan ljuspunkt direkt. Jag blöder fortfarande (lite smått ännu) och har enorm mensvärk, ont i låren, riktigt ont i ryggen, feber, rumlig mage och är onormalt kissnödig. Allt följer regelboken för tidigare missfall. Orkar knappt stå på benen och är naturligtvis väldigt yr och trött också. Är i v.5+1 idag.
Hur man ska kunna TRO något gott i en sån här situation är svår att svara på. För jag går nog mest och väntar på störtfloden som jag tror kommer komma när som helst. Men HOPPAS- det kan jag ju inte undvika att göra. Jag kastar liksom inte in handduken, samtidigt som jag försvarar min mentala hälsa genom att se på situationen så realistiskt som möjligt.
I ångestfyllda situationer där man oroar sig för något som man inte kan påverka överhuvudtaget- där har vi lärt oss en tankemässig teknik av makens KBT-terapeut. Tekniken går ut på att acceptera att "ja, det kan hända". "Det KAN hända." Ångesten kommer tillfälligt att stiga, men det tjänar ingenting till att söka efter försäkran att det jobbiga inte kommer att hända. (Exempelvis genom att googla eller liknande). Det leder bara till ett beroendemässigt beteende.
Inget kan göras för att påverka situationen, så allt man kan göra är att släppa kontrollen och acceptera tanken på att "det KAN hända". Så det gör vi. Vi tänker "det KAN hända". På något sätt förflyttar det mig till nuet lite mer och får mig att känna ännu starkare än tidigare att jag inte kan göra något överhuvudtaget för att förändra utfallet. Det KAN hända.
Det kan låta så bra. Mental teknik. Utvecklad av kbt-terapeuter. Ja. Det funkar till viss del. Men jag befinner mig ändå i ett hemskt, fruktansvärt, dränerande, utmattande, sorgset vakuum. Det där vakumet när tiden står still och jag bara vill snabbspola flera veckor framåt. Där jag vill vara glad och inte låta livet stanna upp, samtidigt som det inte finns på kartan att jag kan stänga av min rädsla på det sättet. Vakumet där jag drar ner maken i den mörkare tillvaron, men ändå inte kolsvarta, och jag så gärna skulle vilja skänka honom kraft istället. Vakumet där jag är så utmattad att jag inte ens orkar hjälpa till med matlagningen utan ligger utslagen i soffan hela dagen. Med täta, läskiga toalettbesök som får humöret att kastas upp och ner.
Jag har inga direkta nyheter i övrigt. Det ser inte ljusare ut än igår. Bara mörkare... Jag hoppas så att det ljusnar på andra sidan tunneln!
torsdag 2 april 2015
Det ser inte särskilt ljust ut
Till att börja med- STORT tack för alla fina kommentarer ni ger mig. Jag har en hel hög som jag ska svara på, men krafterna jag haft under lediga stunder de senaste dagarna har varit närmast obefintliga, och fokus har blivit att sova eller ge er alla en lite uppdatering om läget. Men svaren kommer, jag lovar. Imorgon förhoppningsvis. Ni är guld värda och ger mig så vansinnigt mycket stöd!
Dagen (som är full av hemska minnen) har varit riktigt tuff, men jag har överlevt pressen. Faktum är ju att jag redan igår fick antydan till blod i bindan, och på den senare kvällen började jag känna mig riktigt sjuk. Febrig, värkande kropp och fullständigt kokande kroppstemperatur. Det var omöjligt att somna och blev som vanligt runt 4 h sömn till slut. Väl vaken klockan 7 var bindan full av rosa och brunt och jag kände mig ännu mer sjuk. Svimfärdig, febrig och värkande. En känsla som pågått dagen i ända. När sedan en brutal mensvärk startade- ja då vet ni säkert vad jag tror och trodde är på väg att hända. Bara en tidsfråga säger hjärnan.
Självklart startades oroliga tankar upp, men jag har varit rätt sansad. Lugn. Men uppgiven. Uppgiven och utmattad. Fokuserad på det praktiska.
Som dr. D från Aten ordinerat så tog jag en halv dropp-påse med IL på förmiddagen, och på eget initiativ gick jag först och tog prover på sjukhuset. För att göra en lång historia kort så lyckades jag hämta ut provsvaren redan några timmar senare (inte vanliga proceduren) och det såg ju inte guld ut. Mina vita blodkroppar (LPK) har stigit i höjden (för höga alltså), och tillsammans med en del andra högre värden kan jag dra slutsatsen att det tyder på inflammatorisk aktivitet eller infektion. Precis det vi vill undvika, och precis det jag kände på mig i kroppen. Jag hoppas så klart att droppet hjälper en aning, men sen vet jag ju att det kanske redan är för sent.
Det finns inget mer att göra. Jag har gjort allt jag kan. Och jag kan bara avvakta nu. Avvakta, sova när jag kan och kanske ta en till (halv) påse IL om ett par dagar trots att dr. D inte ordinerat. Han vet ju inte att värdena stigit så mycket och att jag blöder. Om det nu inte är över då redan vill säga.
Jag önskar så att detta är normala blödningar, och att intuitionen inte stämmer. Många av er har ju trots allt blött mycket under graviditeterna och klarat det ändå. En del har till och med haft riktiga klumpar och mensvärk. För mig har blod alltid inneburit missfall.
Jag vet inte vad jag ska tänka och försöker faktiskt att inte lägga så mycket värdering i hur tankarna flyger upp och ner i sinnet. Det är normalt att känna rädsla, hopp, bedövning och allt däremellan, och det är faktiskt okej. Tankarna får flyga fritt. Så länge jag inte blir allt för dränerad och knäckt. Fakta blandas med erfarenheter och intuition i en salig blandning av tankar. Det är okej. Men det är dränerande, och mina redan rosenröda febriga kinder (och resten av kroppen) skulle behöva sömn för att ge mig kraft att orka med situationen.
Det är svårt att inte veta. Att vara i v.5+0 (dagens status) och ha haft 75% av missfallen denna dag eller dagen därpå, och att v.5+6 är det längsta jag någonsin kommit i en graviditet. Det är en så läskig och skör tid och den ökade mensvärken och blodet får mig helt ur balans och kastar mig rätt in i min trasiga historia.
En timme i taget. En chokladbit i magen och en bra film på kvällen. Bananplättar till middag och prat om nya boenden. Allt för att distrahera och försöka att leva vidare. Leva under pressen. Överleva. Det kan hända. KAN. Det måste jag acceptera, men det finns inget att göra. En timme i taget. Jag överlever detta också..
Dagen (som är full av hemska minnen) har varit riktigt tuff, men jag har överlevt pressen. Faktum är ju att jag redan igår fick antydan till blod i bindan, och på den senare kvällen började jag känna mig riktigt sjuk. Febrig, värkande kropp och fullständigt kokande kroppstemperatur. Det var omöjligt att somna och blev som vanligt runt 4 h sömn till slut. Väl vaken klockan 7 var bindan full av rosa och brunt och jag kände mig ännu mer sjuk. Svimfärdig, febrig och värkande. En känsla som pågått dagen i ända. När sedan en brutal mensvärk startade- ja då vet ni säkert vad jag tror och trodde är på väg att hända. Bara en tidsfråga säger hjärnan.
Självklart startades oroliga tankar upp, men jag har varit rätt sansad. Lugn. Men uppgiven. Uppgiven och utmattad. Fokuserad på det praktiska.
Som dr. D från Aten ordinerat så tog jag en halv dropp-påse med IL på förmiddagen, och på eget initiativ gick jag först och tog prover på sjukhuset. För att göra en lång historia kort så lyckades jag hämta ut provsvaren redan några timmar senare (inte vanliga proceduren) och det såg ju inte guld ut. Mina vita blodkroppar (LPK) har stigit i höjden (för höga alltså), och tillsammans med en del andra högre värden kan jag dra slutsatsen att det tyder på inflammatorisk aktivitet eller infektion. Precis det vi vill undvika, och precis det jag kände på mig i kroppen. Jag hoppas så klart att droppet hjälper en aning, men sen vet jag ju att det kanske redan är för sent.
Det finns inget mer att göra. Jag har gjort allt jag kan. Och jag kan bara avvakta nu. Avvakta, sova när jag kan och kanske ta en till (halv) påse IL om ett par dagar trots att dr. D inte ordinerat. Han vet ju inte att värdena stigit så mycket och att jag blöder. Om det nu inte är över då redan vill säga.
Jag önskar så att detta är normala blödningar, och att intuitionen inte stämmer. Många av er har ju trots allt blött mycket under graviditeterna och klarat det ändå. En del har till och med haft riktiga klumpar och mensvärk. För mig har blod alltid inneburit missfall.
Jag vet inte vad jag ska tänka och försöker faktiskt att inte lägga så mycket värdering i hur tankarna flyger upp och ner i sinnet. Det är normalt att känna rädsla, hopp, bedövning och allt däremellan, och det är faktiskt okej. Tankarna får flyga fritt. Så länge jag inte blir allt för dränerad och knäckt. Fakta blandas med erfarenheter och intuition i en salig blandning av tankar. Det är okej. Men det är dränerande, och mina redan rosenröda febriga kinder (och resten av kroppen) skulle behöva sömn för att ge mig kraft att orka med situationen.
Det är svårt att inte veta. Att vara i v.5+0 (dagens status) och ha haft 75% av missfallen denna dag eller dagen därpå, och att v.5+6 är det längsta jag någonsin kommit i en graviditet. Det är en så läskig och skör tid och den ökade mensvärken och blodet får mig helt ur balans och kastar mig rätt in i min trasiga historia.
En timme i taget. En chokladbit i magen och en bra film på kvällen. Bananplättar till middag och prat om nya boenden. Allt för att distrahera och försöka att leva vidare. Leva under pressen. Överleva. Det kan hända. KAN. Det måste jag acceptera, men det finns inget att göra. En timme i taget. Jag överlever detta också..
Älskade, hatade intuition...
...jag hoppas att du har fel idag. Du käre intuition. Jag hoppas att känslan är felaktig. Och jag hoppas att det rosa som jag fann i trosorna när jag vaknade kommer vara betydelselöst.
Att det är dagen D, missfallsdagen gör detta till en bisarr dag. Att vakna med blod (isch) och redan på kvällen känt sig febrig och haft känslan av att kroppen är i krig, just idag... Det är en bisarr dag. Timme efter timme. Minut för minut. Ett andetag i taget. "In ut. In ut." "Glöm inte att fokusera på glädjande tankar om adoption istället". "Andas- in, ut. In, ut". "Det finns inget mer att göra- det KAN hända. Men du kan inte stoppa det.". "In, ut. In ut".
Att det är dagen D, missfallsdagen gör detta till en bisarr dag. Att vakna med blod (isch) och redan på kvällen känt sig febrig och haft känslan av att kroppen är i krig, just idag... Det är en bisarr dag. Timme efter timme. Minut för minut. Ett andetag i taget. "In ut. In ut." "Glöm inte att fokusera på glädjande tankar om adoption istället". "Andas- in, ut. In, ut". "Det finns inget mer att göra- det KAN hända. Men du kan inte stoppa det.". "In, ut. In ut".
onsdag 1 april 2015
Det gröna paraplyet
Ibland vill man fånga ett ögonblick. Ta en fysisk eller mental bild och stoppa den i en liten låda för att alltid kunna minnas hur man kände i just den stunden. Den gångna regniga måndagen var en sån dag när jag skulle velat lägga det lilla tillfället och alla dess känslor på min hög av "stolt-över-mig-själv-moments" . En dag när jag kanske borde ha kassa förutsättningar att känna lycka, men ändå lyckades med just detta. Ren lycka. Det var inget speciellt som hände egentligen. Jag hade varit hos min väninna (aka sjuksköterskan som ger mig dropp) och fått en massa energi av att prata- om deras bröllop, vår adoption och huruvida graviditeten skulle arta sig åt det negativa eller positiva hållet. Med hennes gröna färgstarka paraply gav jag mig sedan av i regnet för att ta mig till provtagningen och även till läkarmottagningen för att hämta testresultat från veckan dessförinnan. Inget speciellt, bara regn, blåst, rofylld musik i öronen och det färgstarka paraplyet. Ett leende på läpparna. Lyckokänslan inifrån. Den stärkande vetskapen om att jag utstrålar lycka och längtar efter att möta blickar av förbipasserande för att sprida den vidare. Inget särskilt...bara en vanlig dag. Men jag kände det! Rofylldheten. Den momentära känslan av lugn och att livet blir bra oavsett hur det går för oss. Att vi har så mycket att vara tacksamma över. Att jag trots allt mår så förvånansvärt bra och egentligen mest kan klaga på sömnlösheten just nu. Jag kände det. Lyckan. Lugnet. Stoltheten. Stoltheten över styrkan jag bär på som får mig att hålla mig borta från mentala sammanbrott och total dimma. Stoltheten över arbetet jag gör med/gentemot mig själv och hur det påverkar mitt sätt att hantera denna tid- som egentligen är så obeskrivligt svår. Jag kände den. Känslan. Länge. Och nu vill jag stoppa den i en liten ask och minnas den för evigt. För oavsett vad som händer så har jag kommit så långt i mitt sinne. Jag kan känna lycka även i en situation som denna! Det bör man vara stolt över <3
Tack snälla för alla tips om huset! Ni är underbara och gav mig förvånansvärt mycket, och väsentlig, input som verkligen hjälpte mig i mitt beslut. Verkligen!!! Det var den dåliga kommunikationen som blev avgörande. Hade den funkat hade vi inte tvekat. Men det blev ett "Tack, men nej tack" till paret som ägde huset. Magkänslan säger att det var rätt beslut. Men precis som ni alla säger så kommer fler chanser. Faktum är att vi nog ska titta på ett annat hus (i en annan riktning) redan på måndag. Om vi verkligen vill bo lantligt är vi inte helt klara med, men det skadar ju inte att titta och känna in miljön. Och så använder vi oss från och med nu av sociala forum för att söka efter nytt boende- något som maken inte velat tidigare eftersom han tycker det är så blottande när alla ser att man letar efter nytt boende.
Som jag berättat för er snittar jag på 4h sömn per natt och får ibland någon extra timma på dagen. Det är ohållbart i längden men jag vet inte vad jag ska göra åt saken. Ska ge det ytterligare några dagar med att ta 15mg prednisolon på morgonen och 10mg på kvällen (istället för 25mg på morgonen som tidigare) men hittills har det nästan blivit värre av att göra så tror jag. Finns det fler tips? Det beror ju på kortisonet- att hjärnan blir hyperaktiv- men kroppen följer inte samma mönster. Den behöver sömn. Annars kommer såväl trötthet, gröthjärna, magkatarren och huvudvärk. Det är ju liksom ett faktum. Fler tabletter vill jag inte knapra heller så allt sånt går bort. Rådlös..
Graviditeten med stort G. Hur går det med den? Hur mår jag? Vad känner jag? Hur går det med hcg? Ja kära vänner, det är fortfarande lite svårt för mig att prata om. Jag tror att jag försöker stänga av kanalen så mycket jag kan för att skydda mig själv. Imorgon är nämligen den stora dagen D. Missfallsdagen (motsvarande i tid) då vi fått 2 av 4 missfall. Långfredagen är en annan kritisk dag, då vi fick det fjärde missfallet. Nummer tre fick vi på dagen som motsvarar onsdag den 8e april. En vecka av skräck alltså.. Skräckdagarna vi aldrig tagit oss förbi. Vecka 6 (5+0 till 5+6) helt enkelt.
Jag har förvånansvärt få symptom. Känner mig delvis inte gravid- samtidigt som jag i allra högsta grad vet att något är annorlunda. Värk i ryggen har jag hela tiden och magen svullnar upp ordentligt nedtill då och då. Kramper i livmoder får jag fortfarande då och då, men inte alls så ofta som i början. Bröstvårtorna är också lite ömma i och för sig, och hungrig är jag hela tiden (vilket troligtvis beror på kortisonet). Men vid den här tiden brukar jag känna mer. Starkt illamående och foglossning så att jag knappt kan gå. Inte denna gång. Illamåendet har lagt sig och den främsta smärtan i fogarna likaså. Jag hoppas såklart att det är på grund av kortisonet och att det maskerar symptomen. Men å andra sidan är det fortfarande tidigt och därav vanligt att det går upp och ner.
Mina gravtest blir starkare och starkare. Hcg på blodprover han också ökat, men om det går tillräckligt snabbt vet jag inte. Hur vet man det? Första gången jag tog låg det på 30 och då var embryot 10 dagar gammalt. Nu (från prover tagna den 30/3) ligger hcg på över 1500. (Minns ej exakt) Önskar att just det var betryggande, men det är det inte. Samma sak har jag sett alla andra gånger också. Har aldrig haft en biokemisk graviditet utan alla har liksom fäst, blivit gulkroppar/fostersäckar och sedan släppt genom en blödning. Så hcg för mig ger inga direkta indikationer.
Vad som däremot är annorlunda denna gång är att jag hade dagarna med känsla av att "något är fel" lite tidigare än vanligt. I samband med det steg mitt TSH och jag fick IL-dropp. Andra gånger har jag ofta fått feberkänslor och värk i kroppen under de sista ruvardagarna innan TD (ca.10-12). Denna gång har jag ännu inte det. Hoppas såklart på att det är ett gott tecken.
Någon mer blödning har inte dykt upp än (peppar peppar) men det känns läskigt att ens skriva. Som att jag jinxar situationen och kommer hitta rött blod i trosorna under dagen. Ibland kniper det till så hårt i livmodern och rinner något fuktigt mellan benen att jag är tvärsäker på att det är blod. Skitlutinus. Lurendrejare! Hjärtat i halsgropen minst 20ggr om dagen.
Veckan som kommer blir troligtvis krävande mentalt. Något vi måste ta oss igenom, oavsett vad som händer. Det finns inget jag kan göra för att påverka situationen. Jag gör redan allt jag kan. Allt som står i min makt. Allt och ingenting!
Nu på eftermiddagen, många timmar sedan jag skrev detta så finner jag brunfärgad lutinus i bindan.... Suck... Börjar det nu? Jävla bergochdalbana!
Tack snälla för alla tips om huset! Ni är underbara och gav mig förvånansvärt mycket, och väsentlig, input som verkligen hjälpte mig i mitt beslut. Verkligen!!! Det var den dåliga kommunikationen som blev avgörande. Hade den funkat hade vi inte tvekat. Men det blev ett "Tack, men nej tack" till paret som ägde huset. Magkänslan säger att det var rätt beslut. Men precis som ni alla säger så kommer fler chanser. Faktum är att vi nog ska titta på ett annat hus (i en annan riktning) redan på måndag. Om vi verkligen vill bo lantligt är vi inte helt klara med, men det skadar ju inte att titta och känna in miljön. Och så använder vi oss från och med nu av sociala forum för att söka efter nytt boende- något som maken inte velat tidigare eftersom han tycker det är så blottande när alla ser att man letar efter nytt boende.
Som jag berättat för er snittar jag på 4h sömn per natt och får ibland någon extra timma på dagen. Det är ohållbart i längden men jag vet inte vad jag ska göra åt saken. Ska ge det ytterligare några dagar med att ta 15mg prednisolon på morgonen och 10mg på kvällen (istället för 25mg på morgonen som tidigare) men hittills har det nästan blivit värre av att göra så tror jag. Finns det fler tips? Det beror ju på kortisonet- att hjärnan blir hyperaktiv- men kroppen följer inte samma mönster. Den behöver sömn. Annars kommer såväl trötthet, gröthjärna, magkatarren och huvudvärk. Det är ju liksom ett faktum. Fler tabletter vill jag inte knapra heller så allt sånt går bort. Rådlös..
Graviditeten med stort G. Hur går det med den? Hur mår jag? Vad känner jag? Hur går det med hcg? Ja kära vänner, det är fortfarande lite svårt för mig att prata om. Jag tror att jag försöker stänga av kanalen så mycket jag kan för att skydda mig själv. Imorgon är nämligen den stora dagen D. Missfallsdagen (motsvarande i tid) då vi fått 2 av 4 missfall. Långfredagen är en annan kritisk dag, då vi fick det fjärde missfallet. Nummer tre fick vi på dagen som motsvarar onsdag den 8e april. En vecka av skräck alltså.. Skräckdagarna vi aldrig tagit oss förbi. Vecka 6 (5+0 till 5+6) helt enkelt.
Jag har förvånansvärt få symptom. Känner mig delvis inte gravid- samtidigt som jag i allra högsta grad vet att något är annorlunda. Värk i ryggen har jag hela tiden och magen svullnar upp ordentligt nedtill då och då. Kramper i livmoder får jag fortfarande då och då, men inte alls så ofta som i början. Bröstvårtorna är också lite ömma i och för sig, och hungrig är jag hela tiden (vilket troligtvis beror på kortisonet). Men vid den här tiden brukar jag känna mer. Starkt illamående och foglossning så att jag knappt kan gå. Inte denna gång. Illamåendet har lagt sig och den främsta smärtan i fogarna likaså. Jag hoppas såklart att det är på grund av kortisonet och att det maskerar symptomen. Men å andra sidan är det fortfarande tidigt och därav vanligt att det går upp och ner.
Mina gravtest blir starkare och starkare. Hcg på blodprover han också ökat, men om det går tillräckligt snabbt vet jag inte. Hur vet man det? Första gången jag tog låg det på 30 och då var embryot 10 dagar gammalt. Nu (från prover tagna den 30/3) ligger hcg på över 1500. (Minns ej exakt) Önskar att just det var betryggande, men det är det inte. Samma sak har jag sett alla andra gånger också. Har aldrig haft en biokemisk graviditet utan alla har liksom fäst, blivit gulkroppar/fostersäckar och sedan släppt genom en blödning. Så hcg för mig ger inga direkta indikationer.
Vad som däremot är annorlunda denna gång är att jag hade dagarna med känsla av att "något är fel" lite tidigare än vanligt. I samband med det steg mitt TSH och jag fick IL-dropp. Andra gånger har jag ofta fått feberkänslor och värk i kroppen under de sista ruvardagarna innan TD (ca.10-12). Denna gång har jag ännu inte det. Hoppas såklart på att det är ett gott tecken.
Någon mer blödning har inte dykt upp än (peppar peppar) men det känns läskigt att ens skriva. Som att jag jinxar situationen och kommer hitta rött blod i trosorna under dagen. Ibland kniper det till så hårt i livmodern och rinner något fuktigt mellan benen att jag är tvärsäker på att det är blod. Skitlutinus. Lurendrejare! Hjärtat i halsgropen minst 20ggr om dagen.
Veckan som kommer blir troligtvis krävande mentalt. Något vi måste ta oss igenom, oavsett vad som händer. Det finns inget jag kan göra för att påverka situationen. Jag gör redan allt jag kan. Allt som står i min makt. Allt och ingenting!
Nu på eftermiddagen, många timmar sedan jag skrev detta så finner jag brunfärgad lutinus i bindan.... Suck... Börjar det nu? Jävla bergochdalbana!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)