Om hur ett nytt kapitel tar vid

Nu är den slutgiltiga punkten nådd. Nu avslutas ett kapitel som pågått i fem år av mitt liv, och ett nytt kapitel tar vid. Vi lämnar drömmen om graviditet och spädbarnstid, och går vidare. Vi lämnar den långa kamp mot infertilitet som gjort min kropp och själ så otroligt illa och seglar in i en ny tid där jag får chans att läka och bli den människa jag kommer att vara utan mediciner och ständigt pågående behandlingar.

Livet blev inte som vi trodde att det skulle bli, och det där barnet som vi drömt om kommer inte födas ut ur min kropp. Jag kommer kanske aldrig få föda ett barn. Någonsin. Tanken är ny och främmande ännu. Jag har bara smakat på den, men inte känt efter hur det faktiskt känns i kroppen när den smälter på tungan. Det är en stor och svår tanke- just den där om att inte få bli gravid. Läskig att närma sig och ännu för svår att förstå på riktigt.

Men det finns samtidigt så många andra tankar som ännu upptar större plats i mitt sinne. Befriad! Äntligen färdig. Äntligen trygg med tanken på att jag är färdig med behandlingar och kan känna att det enda rimliga och vettiga alternativet är att gå vidare. Jag känner en enorm trygghet i vårt beslut och i all ärlighet vet jag att jag gjorde ALLT jag kunde. Innan jag nådde hit så gjorde jag ALLT som stod i min makt (och mer därtill) för att få föda ett barn, men det funkade ändå inte. Jag gav allt, och det finns inget jag kunde ha gjort annorlunda som jag i framtiden kan se tillbaka på och ångra att jag inte testade.

De sista åren har behandlingar gått på övertid. Jag har länge varit nära slutpunkten- stoppet- änden. Men innan jag kunde nå dit behövde jag göra den mest radikala behandlingen av dem alla för att veta att jag testat alla spår jag kunnat. ALL IN!!! Allt förändrades. Kost (paleo), träning, positivt tänkande/affimationer, extra vitaminer, första gången med äggdonation och den väldigt invasiva behandlingen av immunförsvaret från Aten.
Jag gjorde ALLT. Jag gjorde mer än vad man bör behöva, och ändå slutade försöket med ett femte missfall. (Riktigt tokigt höll det på att gå dessutom.) Precis samma vecka som alla tidigare missfall, trots alla förändringar. Hur ska jag någonsin kunna klandra mig för att det är något jag gjorde som var fel, när jag nu gjorde allt som stod i min makt? Det kan jag inte! Och det är befriande!! Jag gjorde ALLT!

Nio behandlingar blev det till slut. Fem stycken ICSI, tre FET med spermiedonation och en ÄD tillsammans med immunosupport. Fem enormt smärtsamma missfall under v.6, inklusive två skrapningar. Och tiden innan det, med pergotime eller åren med sängkammarförsök räknar jag inte ens med i detta.
Utifrån sett undrar jag varför. Varför uppoffringen? Varför så många? Hur fanns det kraft? Men jag vet samtidigt svaret. Jag var tvungen. Längtan var större än min egenkärlek. Jag offrade bit för bit av mig själv tills jag äntligen kände inifrån att jag varken kan eller vill fortsätta göra det. Och då, då kunde jag äntligen sätta punkt. Nu, nu kan jag äntligen sätta punkt!

Nu påbörjas vårt nya kapitel i livet. Kapitlet där vi till 100% inriktar oss på adoption. Inga sidospår. Ingen kluvenhet. Inga behandlingar. Vi ska adoptera. Punkt. Och det känns bara sååå rätt att vi precis satt igång processen. Att adoptera barn är stort och stundtals svårt, och jag är inte naiv och tror att det blir en dans på rosor. Men det är ett nytt kapitel i livet. Ett kapitel som känns spännande och som har tänt vår längtans glöd igen. En dörr till ett faktiskt barn har öppnats på vid gavel, så pass att vi nästan kan se det framför oss. En rimlig tidsram. Möjligheter. Spänningen. Lyckan. Vi ska adoptera barn, och det får hela min mage att pirra. Jag har kommit långt. Jag har kommit så otroligt långt. Och det är jag stolt över <3

Jag kommer att bli mamma trots allt..