Blodkärl, Stålmannen och en glad påsk

Det finns fördelar med att få dropp och ta prover ofta- det inger en viss trygghetskänsla att man gör allt man kan och håller tät koll på kroppens reaktioner. So far, so good. Men sen finns det vissa nackdelar- något som blir extra påtagligt efter en tid av behandling och som leder till rätt avsevärd smärta och stress när det är dags för ytterligare provtagning eller dropp. Det är inte längre en hållbar situation för mig.

Sedan den 1a mars när behandling påbörjades har mina stackars blodkärl stuckits sönder extremt många gånger. I min excel-lista kan jag se att under denna dryga månad har jag fått 8 infusioner (dropp) och tagit blodprov 9 gånger. Det innebär att jag i snitt stuckits varannan dag på olika sätt. Hjälp så mycket det är- nu när jag ser det svart på vitt.

Jag brukar normalt sett vara väldigt lättstucken och har fina tydliga kärl med bra flöde, men med en behandling som denna finns det flera faktorer som försvårar och gör blodkärlen hårda och svårfångade.
-För det första äter jag hög dos kortison som hårdnar kärlen.
-För det andra påverkar feber och allmäntillståndet kärlen väldigt mycket. De kryper undan, blir hårdare och sköra som glas. Som idag, och de övriga tre sista tillfällena då jag mått riktigt dåligt i grunden. Då har vi försökt sticka, sticka, sticka- och trots att "vi" kommer in i kärlen så funkar det inte.
-För det tredje så blir det blåmärken och bulor snabbt när man äter kortison och blodförtunnande. Jag är nog ett levande blåmärke hela jag just nu faktiskt.
- För det fjärde så klarar kärlen inte alltid samma typ av nålar. Är de så hårda och sköra som kärl kan bli av uppradade faktorer så behövs kanske till och med den allra allra minsta möjliga nålen för att inte spräcka det motstridiga kärlet. Om någon sådan inte finns tillgänglig blir situationen svår.
-Och sist men inte minst. Hur många kärl som helst har man faktiskt inte. Till slut har alla användbara kärl på armar och händer använts inom en så kort tid att de är alldeles blåa, hårda av vävnad efter läkning och helt ostickbara. Det kan hända, att det inte finns många alternativ kvar.

Idag hade jag och min finaste älskade sjuksköterska enorma problem med att få till ett dropp på mina stackars armar. Redan vid de två tidigare infusionerna har vi haft problem och har tvingats sticka minst på två eller tre ställen innan infarten hittat rätt. Både händer och båda armveckens alla kärl är därmed ihärdigt stuckna inom ramen av en veckas tid. Alla kärl. Idag satt både jag och vännen med tårar i ögonen när vi gav oss på det fjärde försöket och det fortfarande inte lyckades. Nålarna var större än vanligt, kärlen hårda som bubbelplast men sköra som glas (som hon uttryckte det), och de ställen som vi försökte oss på hörde till de mest smärtsamma. Vi testade först två sidovener på respektive arm, en på min hand och en på underarmen. De bara sprack. De sista två gjorde så ont att jag nästan svimmade av och det gick helt enkelt inte att få in infarten i rätt läge. En timme hade vi suttit där, men tidspress och noll bedövningsmöjligheter tillgängliga. Jag gav upp. Sa att jag inte orkar mer. Men jag är glad att jag lyssnade på min fina och duktiga vän som hade svårt att släppa det. "Vi testar på fötterna, med mindre nål".

Med lite mörk choklad och en apelsin i magen, och en bebisnål (ja, det enda som skulle funka i detta läge) så lyckades vi tillslut på femte försöket. Fast inte i fötterna utan i en av sidovenerna som vi använde två dagar tidigare. Puh! Fina ängel! Vad skulle jag göra utan henne. Påskafton i mitt kök. Det är kärlek. Nu sitter Stålmannen på min arm där vi äntligen lyckades få in infarten- och det passar så bra för idag var vi båda Stålmannen <3

Det var tur det, för nu är jag hemma hos svärmor ute på landet och har precis fått svar av dr.D. Han sa att jag skulle ta en hel påse dropp ASAP, och visserligen tog vi bara en halv imorse- men det är bättre än ingen alls. Hade jag inte tagit initiativet till att själv besluta mig för ett dropp på förmiddagen innan vi reste bort så hade hela helgen gått utan chans att följa dr.D's rekommendation (som jag förstod att jag skulle få). Så jag är nöjd med en halv påse, även om 200ml hade varit bättre.
Han ordinerade mig också att höja prednisolonet med 5mg. Det innebär en dos på 30mg dagligen.

"Try to stay positive", sa han också, och det gör jag verkligen så gott jag kan. Idag har jag mediterat mitt mantra av affimationer och trots den jobbiga starten på dagen så har jag omformat allt som hände till glädje. Det gick ju trots allt till slut, och jag fick mitt dropp. Och jag ligger trots allt här i svärmors säng med feber och huvudvärk istället för i min egen, medan maken och svärmor lagar påskbord. Vädret är vackert och jag kunde ha störtblödit just nu- men det gör jag inte. Och varje gång jag tänker på min tredje affimationsmening/ positiva tanke- "Jag ska bli mamma",
så ler jag för mig själv. Jag ska bli mamma. En dag!

Glad påsk mina vänner <3 Solen skiner och vi lever! Vi lever! :)