Det gröna paraplyet

Ibland vill man fånga ett ögonblick. Ta en fysisk eller mental bild och stoppa den i en liten låda för att alltid kunna minnas hur man kände i just den stunden. Den gångna regniga måndagen var en sån dag när jag skulle velat lägga det lilla tillfället och alla dess känslor på min hög av "stolt-över-mig-själv-moments" . En dag när jag kanske borde ha kassa förutsättningar att känna lycka, men ändå lyckades med just detta. Ren lycka. Det var inget speciellt som hände egentligen. Jag hade varit hos min väninna (aka sjuksköterskan som ger mig dropp) och fått en massa energi av att prata- om deras bröllop, vår adoption och huruvida graviditeten skulle arta sig åt det negativa eller positiva hållet. Med hennes gröna färgstarka paraply gav jag mig sedan av i regnet för att ta mig till provtagningen och även till läkarmottagningen för att hämta testresultat från veckan dessförinnan. Inget speciellt, bara regn, blåst, rofylld musik i öronen och det färgstarka paraplyet. Ett leende på läpparna. Lyckokänslan inifrån. Den stärkande vetskapen om att jag utstrålar lycka och längtar efter att möta blickar av förbipasserande för att sprida den vidare. Inget särskilt...bara en vanlig dag. Men jag kände det! Rofylldheten. Den momentära känslan av lugn och att livet blir bra oavsett hur det går för oss. Att vi har så mycket att vara tacksamma över. Att jag trots allt mår så förvånansvärt bra och egentligen mest kan klaga på sömnlösheten just nu. Jag kände det. Lyckan. Lugnet. Stoltheten. Stoltheten över styrkan jag bär på som får mig att hålla mig borta från mentala sammanbrott och total dimma. Stoltheten över arbetet jag gör med/gentemot mig själv och hur det påverkar mitt sätt att hantera denna tid- som egentligen är så obeskrivligt svår. Jag kände den. Känslan. Länge. Och nu vill jag stoppa den i en liten ask och minnas den för evigt. För oavsett vad som händer så har jag kommit så långt i mitt sinne. Jag kan känna lycka även i en situation som denna! Det bör man vara stolt över <3

Tack snälla för alla tips om huset! Ni är underbara och gav mig förvånansvärt mycket, och väsentlig, input som verkligen hjälpte mig i mitt beslut. Verkligen!!! Det var den dåliga kommunikationen som blev avgörande. Hade den funkat hade vi inte tvekat. Men det blev ett "Tack, men nej tack" till paret som ägde huset. Magkänslan säger att det var rätt beslut. Men precis som ni alla säger så kommer fler chanser. Faktum är att vi nog ska titta på ett annat hus (i en annan riktning) redan på måndag. Om vi verkligen vill bo lantligt är vi inte helt klara med, men det skadar ju inte att titta och känna in miljön. Och så använder vi oss från och med nu av sociala forum för att söka efter nytt boende- något som maken inte velat tidigare eftersom han tycker det är så blottande när alla ser att man letar efter nytt boende.

Som jag berättat för er snittar jag på 4h sömn per natt och får ibland någon extra timma på dagen. Det är ohållbart i längden men jag vet inte vad jag ska göra åt saken. Ska ge det ytterligare några dagar med att ta 15mg prednisolon på morgonen och 10mg på kvällen (istället för 25mg på morgonen som tidigare) men hittills har det nästan blivit värre av att göra så tror jag. Finns det fler tips? Det beror ju på kortisonet- att hjärnan blir hyperaktiv- men kroppen följer inte samma mönster. Den behöver sömn. Annars kommer såväl trötthet, gröthjärna, magkatarren och huvudvärk. Det är ju liksom ett faktum. Fler tabletter vill jag inte knapra heller så allt sånt går bort. Rådlös..


Graviditeten med stort G. Hur går det med den? Hur mår jag? Vad känner jag? Hur går det med hcg? Ja kära vänner, det är fortfarande lite svårt för mig att prata om. Jag tror att jag försöker stänga av kanalen så mycket jag kan för att skydda mig själv. Imorgon är nämligen den stora dagen D. Missfallsdagen (motsvarande i tid) då vi fått 2 av 4 missfall. Långfredagen är en annan kritisk dag, då vi fick det fjärde missfallet. Nummer tre fick vi på dagen som motsvarar onsdag den 8e april. En vecka av skräck alltså.. Skräckdagarna vi aldrig tagit oss förbi. Vecka 6 (5+0 till 5+6) helt enkelt.

Jag har förvånansvärt få symptom. Känner mig delvis inte gravid- samtidigt som jag i allra högsta grad vet att något är annorlunda. Värk i ryggen har jag hela tiden och magen svullnar upp ordentligt nedtill då och då. Kramper i livmoder får jag fortfarande då och då, men inte alls så ofta som i början. Bröstvårtorna är också lite ömma i och för sig, och hungrig är jag hela tiden (vilket troligtvis beror på kortisonet). Men vid den här tiden brukar jag känna mer. Starkt illamående och foglossning så att jag knappt kan gå. Inte denna gång. Illamåendet har lagt sig och den främsta smärtan i fogarna likaså. Jag hoppas såklart att det är på grund av kortisonet och att det maskerar symptomen. Men å andra sidan är det fortfarande tidigt och därav vanligt att det går upp och ner.

Mina gravtest blir starkare och starkare. Hcg på blodprover han också ökat, men om det går tillräckligt snabbt vet jag inte. Hur vet man det? Första gången jag tog låg det på 30 och då var embryot 10 dagar gammalt. Nu (från prover tagna den 30/3) ligger hcg på över 1500. (Minns ej exakt) Önskar att just det var betryggande, men det är det inte. Samma sak har jag sett alla andra gånger också. Har aldrig haft en biokemisk graviditet utan alla har liksom fäst, blivit gulkroppar/fostersäckar och sedan släppt genom en blödning. Så hcg för mig ger inga direkta indikationer.

Vad som däremot är annorlunda denna gång är att jag hade dagarna med känsla av att "något är fel" lite tidigare än vanligt. I samband med det steg mitt TSH och jag fick IL-dropp. Andra gånger har jag ofta fått feberkänslor och värk i kroppen under de sista ruvardagarna innan TD (ca.10-12). Denna gång har jag ännu inte det. Hoppas såklart på att det är ett gott tecken.

Någon mer blödning har inte dykt upp än (peppar peppar) men det känns läskigt att ens skriva. Som att jag jinxar situationen och kommer hitta rött blod i trosorna under dagen. Ibland kniper det till så hårt i livmodern och rinner något fuktigt mellan benen att jag är tvärsäker på att det är blod. Skitlutinus. Lurendrejare! Hjärtat i halsgropen minst 20ggr om dagen.

Veckan som kommer blir troligtvis krävande mentalt. Något vi måste ta oss igenom, oavsett vad som händer. Det finns inget jag kan göra för att påverka situationen. Jag gör redan allt jag kan. Allt som står i min makt. Allt och ingenting!


Nu på eftermiddagen, många timmar sedan jag skrev detta så finner jag brunfärgad lutinus i bindan.... Suck... Börjar det nu? Jävla bergochdalbana!