Påskdagen med yrsel- och rött igen

Underbar påskmässa i kyrkan där säckpipa, tinwistle, vevlyra (heter det så?), cello, piano, och en kör förhöjde den musikaliska nivån till oerhört trivsam nivå. Svärmor stod i kören, och vid säckpipan satt den begåvade mannen med irländskt påbrå som också spelade på vårt bröllop för snart två år sedan. Känslofyllt! Vi älskar irländsk musik. Folktoner. Instrumenten. Klangen.

Men idag gick det inte att stanna i kyrkan mässan ut. Jag var så yr att det kändes som jag skulle svimma mest heeela tiden. Smög in lite mandel i munnen men hade inget vatten att dricka. Under nattvarden smet jag ner till toaletten och drack vatten ut händerna, och stannade sedan kvar längst bak i kyrkan. Men det blev för mycket känslor. Tårar började bränna i ögonen och jag stapplande till slut ut på kyrkogården. Hulkande gråt så snart dörren stängts bakom mig. Stora krokodiltårar. Känslor, känslor, känslor. Skakande axlar. Huttrande kropp i kylan. Gråt. Känslor. Otrygghet.

För mig har kyrkor blivit ett ställe där känslorna kommer fram. Där de kan komma fram mer än vad jag vill visa inför folk. Livet och döden dansar på en skör tråd och kyrkan blir (kanske) för mig en skör balansgång mellan de där lyckliga och olyckliga minnena av både liv och död. Både vår egen och våra nära och käras. Kanske. Kanske är det så. Kanske är det därför det blir så svårt att hålla känslorna i styr i kyrkan? Och kanske beror det också på att jag får tid till eftertanke och inre samtal med både mig själv och den kraft och energi som så många benämner som Gud. Kanske. Men när maken frågade mig när vi satt ensamma i bilen så var det så svårt att svara. Varför just i kyrkan? Varför blir det så svårt?

Jag insåg mitt i hulkningarna att det där verkligen behövde komma ut. Och kanske var jag på rätt plats ändå? Mitt i solen och med vackra toner ifrån kyrkan i bakgrunden. Nära den där kraften och energin som jag talar med ibland. Gråten behövde komma ut och jag behövde lugna mig i min ensamhet- ute i kylan, utan jacka (smart när man har feber..). Tårar har knappt lämnat mina ögon under de här veckorna. Inte på riktigt, och sådär okontrollerat. Knappt inte alls faktiskt. Men där kom de. För att jag såg barn som delade ut påskliljor till församlingen...

Jag har fortfarande feber och huvudvärk, och de 4-5timmarnas sömn jag får varje natt hjälper inte till att hålla gröthuvudet klart. Nu är intryck av färger, mönster, ljus, rörelse, och ljud alldeles för mycket för hjärnan att bearbeta. Jag satt bakom ratten i morse men insåg att det får bli sista gången på länge. Det går inte. Inte när hjärnan beter sig helt upp och ner och jag känner att jag inte ens ser ordentligt och att hela min världsbild vrider sig när jag koncentrerar mig. Det är svårt att förklara, hur för mycket intryck får mig helt ur balans, men otäckt är det. Jag blir så av sömnbrist, kortison och feber. Yr på ett mycket mycket obehagligt sätt och enormt känslig för intryck. Det är så nu, och det kan jag inte hjälpa.

Nu på kvällen har menskramperna och ryggvärken ökat och blodet när jag torkar mig har åter blivit rött igen istället för brunt. Febern ökar.. Så nu sitter jag här under en filt hos svärmor och kollar på film medan hon och maken är på musikevenemang. Jag fick åka hem men vill att de ska njuta av kvällen. Jag är lugn, men ändå orolig. En timme i taget.