En snabb uppdatering för att visa att jag lever. Stavfel eller virriga meningar kan dock dyka upp överallt för min hjärna fungerar inte som den ska. Maken fick till och med skriva in lösenordet till mig eftersom jag är så svag.
För att göra en lång historia kort- det blev en akut skrapning igår eftersom jag blödde så otrooooooligt mycket och snabbt. Jag har aldrig sett så mycket blod i hela mitt liv.
Missfallet som började på påskdagskvällen eskalerade snabbt i blödningsgrad och smärtgrad och jag fick byta bindor ofta. Under natten började det gå allt snabbare och jag fick gardera upp med flera lager bindor, vikta handdukar och snabba byten. Några timmars sömn fick jag säkert, men den extrema smärtan och blodet som rann över gjorde sömnmöjligheten ytterst begränsad. Vid frukosttid insåg jag snabbt att jag blödde mer och mer, snabbare och snabbare och att jag började försvinna in i ett slags mörkt töcken. Syn, hörsel, färg i ansiktet som försvann, yrsel. Ja ni fattar. Dags att åka till akuta kvinnomottagningen. Framme vid lunch. Höll på att svimma flera gånger i bilen, och på färden dit som tog 40 min hade jag blött igenom 4 maxibindor, trosor och en handduk som var vikt i 8 lager. Mums...
Vi blev hela tiden bra bemötta och trots lång väntan så fanns alltid hjälp till hands. Ett ultraljud visade på någon slags graviditetsrest (ej normal för att vara i v.5+4) som ännu inte kommit ut, och efter lite bedömning om blödningsläget så kom vi fram till att skrapning egentligen var det enda möjliga alternativet med tanke på hur illa medtagen jag blev av de starka blödningarna. Tur var det, för timmarna som följde kom det ut så mycket blod att jag började bli nervös för att behöva blodtransfusion.
På sjukhuset finns bindor som är stora som blöjor. Vuxenblöjor. De bör man kunna ha en lång lång tid utan att behöva byta. Men var tjugonde minut var jag tvungen att ta mig till toaletten för då hade blöjan fyllts nästan helt av blod och klumpar stora som knytnävar (eller ibland halva knytnävar) med koagulerat blod. Det var extremt. Rena blodbadet. Ibland hamnade allt på golv och toalett eftersom det bara rann ur mig, och då blev det extrajobb som jag egentligen inte orkade. På slutet var jag så matt att jag knappt orkade byta längre, så väntan på operation kändes lång.
Klockan 20 sövdes jag ner och skrapningen genomfördes. Tjugo minuter senare vaknade jag upp och fick ligga på intensivvårdsavdelningen eftersom postop var stängd. Jag var lugn hela tiden, förutom när jag fick den lugnande medicinen precis innan narkos. Samma sak hände förra gången jag skrapades- då jag var superlugn hela tiden men började gråta så fort medicinen kom in i blodet. Vet inte hur mycket av mitt svammel som de kunde förstå men jag minns att jag pratade om vår långa resa och om adoption. Under narkosen drömde jag om adoption och om narkosläkaren- vilket jag också svamlade fram, på bedövad tunga, direkt när jag vaknade. Jag sov på sjukhuset och på morgonen togs lite prover innan jag fick åka hem med taxi.
Nu är jag hemma igen, och jag slapp blodtransfusion. Mitt HB ligger vanligtvis väldigt högt, stadigt över 140. Igår när vi kom in och jag redan hade blött mycket så låg det på 132. På kvällen, efter blodbadet hade fortsatt hade det sjunkit till 116. Ganska mycket som hänt alltså. Jag var redan innan väldigt anemisk (järnbrist) men de ville inte hjälpa mig med det akut utan jag måste uppsöka VC. Kan dock tänka mig att jag har ett järnvärde närmare 0 nu.
Hur jag mår just nu får jag sammanfatta ytterst kort. Mentalt stark men fysiskt sett otroligt illa medtagen. Riktigt läskigt faktiskt. Ser knappt vad jag skriver, kan inte lyfta mina svaga och skakande armar, grötigt huvud med svårigheter att koppla samman information och tal, allt är mörkare och suddigare (synmässigt), dunderhuvudvärk och starka smärtor i livmodern. Det kommer ta ett par veckor att återhämta sig sa läkaren och jag ska ta alvedon+ipren var sjätte timma för att hålla smärtan nere. Nu behöver kroppen tid att återhämta sig och skapa nytt blod. Att laga sig. Sömntabletter har jag fått för att kunna sova de närmsta dagarna.
Jag har fortfarande inte gråtit. Inte mer än vid narkosen, vilket inte räknas tycker jag. Och jag har haft bra bemötande hela dessa två dagarna på sjukhuset. Vad mer kan man begära i en sån här situation?

Följ vår resa mot ett barn genom ADOPTION!! En resa som började för 6 år sedan och mynnade ut i en lång och tuff tid av infertilitetens skakiga toppar och dalar. I mars 2015 sa vi stopp, punkt, finito. Vi hade då genomgått 9 ICSI-behandlingar (varav en äggdonation och en handfull spermadonationer), 5 missfall och en immunologisk behandling i Aten. Nu längtar vi ihjäl oss efter vårt blivande barn som finns i en annan del av världen! Följ vår jakt efter den totala lyckan.
tisdag 7 april 2015
Blodförlust och akut skrapning- Missfall nr5
Etiketter:
ATEN,
Behandling 9,
GRAVID,
Hälsoproblem,
Immunologisk utredning,
missfall 5,
skrapning,
ÄD
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Älskade vän vad jag blir ledsen! Men skönt att ni fick vård relativt snabbt och att du ändå verkar må bättre...eller ja, att blodet inte forsar längre. Jag hoppas du hinner vila upp och och få tillbaka lite bättre HB värde.
SvaraRaderaFina du....
SvaraRaderaJag är så ledsen för er skull. Kan inte göra nåt, men skickar en stor och varm KRAM!!! Tänker på er!!
Alla våra missfall har varit olika, jag kan inte säga att det ena varit det andra likt.
KRAM KRAM!!
Åh hjärtat va ont det gör mig att ni återigen fått missfall! Livet är så orättvist att jag inte förstår det! Finns inga ord för hur jobbigt ni måste ha det! Tänker på er och sänder enorma kramar till er! Kram
SvaraRaderaKära du, finner inga ord. Tänkt på dig de senaste dagarna..inte orkat kommentera själv så jag själv är på sjukhus.
SvaraRaderaBlir så ledsen för er skull, det skulle ju gå hela vägen denna gång <3 Tusen kramar till dig. Vila och va rädda om varandra <3
Att du ens orkar uppdatera bloggen efter allt det här... Jag lider så med dig. Ta det nu lugnt och vila upp dig ordentligt. Tänk inte på oss!!! Är så ledsen för er skull. :(
SvaraRaderaMånga styrkekramar!
Känner igen mig i din beskrivning av blödningen och mängden, blöjorna på sjukhuset och att städa upp efter sig, men blev själv aldrig svag vid mitt tredje missfall. Själva mängden blödning och rädslan för det har jag kämpat med ett tag, men har nu trots allt tankar på fler försök. Förstår att du har det jättetufft! Du hjälpte mig lite med ditt inlägg där jag fick känna igen min egen erfarenhet.
SvaraRaderaDu starka kvinna som får gå igenom detta... Tänker på dig...
SvaraRaderaMånga kramar till dig... <3
SvaraRaderaÅh! Vad ska man säga liksom?
SvaraRaderaMånga många kramar!
/Fiffig
Åh fy vilken pärs :( Vet inte vad jag ska skriva.. Allt låter ynkligt sett till situationen du är i. Sköt om dig, så gott det går!
SvaraRaderaStora kramar
Så fruktansvärt, hoppas så att ni ska få se ljuset i tunneln snart! Kram
SvaraRaderaÅh, underbara du... Finner inga ord, det är bara så sjukt orättvist och hemskt vad du ska behöva prövas och gå igenom.
SvaraRaderaKram
Fy sjutton vad hemskt att genomgå detta gång på gång! Jag beundrar er verkligen! Själva har vi valt att avsluta alla barnförsök efter "bara" tre missfall, orkar inte leva så här längre.
SvaraRaderaNi kommer få ert efterlängtade barn, på något sätt, och den lilla filuren kommer verkligen vara älskad. Tack för att du delar med dig! Kramar från en trogen läsare
Usch vad jobbigt både psykiskt och fysiskt, tänk vad man ska behöva gå igenom! Ta hand om dig nu! Kram!
SvaraRaderaVet knappt vad man ska skriva.. Så jäkla sorgligt. Kram<3
SvaraRadera