Ännu inget ljus i tunneln..

...mer än de stunder då jag lyckas tänka på adoption och att livet kommer lösa sig oavsett vad som händer för oss denna tid. Maken hjälper mig att se, att minnas känslan efter vi hade varit på adoptionscentrum, och att fantisera om barnet vi kommer hämta. Han hjälper mig att aktivera den lyckliga visionen som behövs för att klara av dagarna.

Det finns ingen annan ljuspunkt direkt. Jag blöder fortfarande (lite smått ännu) och har enorm mensvärk, ont i låren, riktigt ont i ryggen, feber, rumlig mage och är onormalt kissnödig. Allt följer regelboken för tidigare missfall. Orkar knappt stå på benen och är naturligtvis väldigt yr och trött också. Är i v.5+1 idag.

Hur man ska kunna TRO något gott i en sån här situation är svår att svara på. För jag går nog mest och väntar på störtfloden som jag tror kommer komma när som helst. Men HOPPAS- det kan jag ju inte undvika att göra. Jag kastar liksom inte in handduken, samtidigt som jag försvarar min mentala hälsa genom att se på situationen så realistiskt som möjligt.

I ångestfyllda situationer där man oroar sig för något som man inte kan påverka överhuvudtaget- där har vi lärt oss en tankemässig teknik av makens KBT-terapeut. Tekniken går ut på att acceptera att "ja, det kan hända". "Det KAN hända." Ångesten kommer tillfälligt att stiga, men det tjänar ingenting till att söka efter försäkran att det jobbiga inte kommer att hända. (Exempelvis genom att googla eller liknande). Det leder bara till ett beroendemässigt beteende.
Inget kan göras för att påverka situationen, så allt man kan göra är att släppa kontrollen och acceptera tanken på att "det KAN hända". Så det gör vi. Vi tänker "det KAN hända". På något sätt förflyttar det mig till nuet lite mer och får mig att känna ännu starkare än tidigare att jag inte kan göra något överhuvudtaget för att förändra utfallet. Det KAN hända.

Det kan låta så bra. Mental teknik. Utvecklad av kbt-terapeuter. Ja. Det funkar till viss del. Men jag befinner mig ändå i ett hemskt, fruktansvärt, dränerande, utmattande, sorgset vakuum. Det där vakumet när tiden står still och jag bara vill snabbspola flera veckor framåt. Där jag vill vara glad och inte låta livet stanna upp, samtidigt som det inte finns på kartan att jag kan stänga av min rädsla på det sättet. Vakumet där jag drar ner maken i den mörkare tillvaron, men ändå inte kolsvarta, och jag så gärna skulle vilja skänka honom kraft istället. Vakumet där jag är så utmattad att jag inte ens orkar hjälpa till med matlagningen utan ligger utslagen i soffan hela dagen. Med täta, läskiga toalettbesök som får humöret att kastas upp och ner.

Jag har inga direkta nyheter i övrigt. Det ser inte ljusare ut än igår. Bara mörkare... Jag hoppas så att det ljusnar på andra sidan tunneln!