Migränveckorna efter missfallet

Jodå, jag lever. Har haft migrän praktiskt taget dagligen nu när hormonerna lever loppan i kroppen och därför håller jag mig ifrån telefon och dator. Och är det inte migrän hela tiden så är det i alla fall djävulsk huvudvärk som känns precis som migrän. Två veckor brukar det hålla i sig efter missfall, så om jag har otur har jag ytterligare en vecka framför mig. Är nog sjuk också, för jag har svinont i hela kroppen och i både öron och hals. Typiskt! Hoppas att det inte är influensan, den som mina föräldrar har dragits med i tre veckor. Utöver det är jag fortfarande nästan lika svag som för en vecka sedan. Något starkare kanske, men fortfarande så pass att mina armar och händer skakar när jag lyfter dem, att benen viker sig och att hjärtat vill hoppa ut ur bröstet när jag går någonstans. Har också börjat kräkas en del dagar och har svårt att hitta mat som inte triggar illamåendet. Det blir mer frukt och mörk choklad än vanligt, men det får lov att vara okej ett tag. Synen försvinner ibland. Inte helt och hållet, men så pass att jag inte ser mer än konturer av människan som står ett par meter framför mig. Det är läskigt värre, och jag hoppas att det blir bättre snart. Huvudvärken gör ju inte saken bättre får man ju säga.

Idag fick jag första sprutan med järn. (Eftersom järntabletter inte hjälper för min anemi). Ska få ytterligare en på fredag och sedan en i veckan i ca en månad. Hoppas att det ger mig en kickstart framåt i mitt mående nu!

Jag är nu nere på 10mg kortison per dag nu och sov mina första 8 timmar på nästan två månader i natt. Vilken känsla att vakna upp och bara minnas en sjujäkla massa drömmar men inga vakna timmar mitt i natten. Detta trots att jag bara några timmar tidigare hade slumrat i sängen eftersom smärtan i huvudet inte tillät mig att vara uppe i ljuset. Jag hoppas så att det håller på att vända så att jag får börja sova mer än 4h per natt. Om en vecka borde jag vara kortisonfri!! Jippie!!!

Idag berättade jag för kliniken om det tråkiga som hänt. Efter samtalet kom faktiskt en hel del tårar och sorg. De första riktiga tårarna. Mycket av det berodde nog på att jag blev besviken på reaktionen jag fick och bristen på stöd och uppföljning, och en stor del av tårarna kom ifrån frustration över huvudvärken och min svaga kropp. Men i och med starten av tårar så kröp också sorgen över den faktiska förlusten av min graviditet några steg framåt i medvetandet. På makens lunchrast fick jag ur mig en massa känslor och tårar. Sorg över det som aldrig blev och de framtidsdrömmar som går förlorade. Det var befriande att släppa ut känslorna som legat inkapslade hela den här tiden, och maken lyssnade tålmodigt. Extra mycket närhet och kramar har jag också fått, och jag känner mig återigen så tacksam över att vara hans fru. Den där underbara mannen som jag inte kan tänka mig att leva utan.

Jag är så tacksam för alla era kommentarer kära läsare! Det är ovärderligt, och givetvis svarar jag när huvudet är bättre! <3