Det ser inte särskilt ljust ut

Till att börja med- STORT tack för alla fina kommentarer ni ger mig. Jag har en hel hög som jag ska svara på, men krafterna jag haft under lediga stunder de senaste dagarna har varit närmast obefintliga, och fokus har blivit att sova eller ge er alla en lite uppdatering om läget. Men svaren kommer, jag lovar. Imorgon förhoppningsvis. Ni är guld värda och ger mig så vansinnigt mycket stöd!

Dagen (som är full av hemska minnen) har varit riktigt tuff, men jag har överlevt pressen. Faktum är ju att jag redan igår fick antydan till blod i bindan, och på den senare kvällen började jag känna mig riktigt sjuk. Febrig, värkande kropp och fullständigt kokande kroppstemperatur. Det var omöjligt att somna och blev som vanligt runt 4 h sömn till slut. Väl vaken klockan 7 var bindan full av rosa och brunt och jag kände mig ännu mer sjuk. Svimfärdig, febrig och värkande. En känsla som pågått dagen i ända. När sedan en brutal mensvärk startade- ja då vet ni säkert vad jag tror och trodde är på väg att hända. Bara en tidsfråga säger hjärnan.

Självklart startades oroliga tankar upp, men jag har varit rätt sansad. Lugn. Men uppgiven. Uppgiven och utmattad. Fokuserad på det praktiska.

Som dr. D från Aten ordinerat så tog jag en halv dropp-påse med IL på förmiddagen, och på eget initiativ gick jag först och tog prover på sjukhuset. För att göra en lång historia kort så lyckades jag hämta ut provsvaren redan några timmar senare (inte vanliga proceduren) och det såg ju inte guld ut. Mina vita blodkroppar (LPK) har stigit i höjden (för höga alltså), och tillsammans med en del andra högre värden kan jag dra slutsatsen att det tyder på inflammatorisk aktivitet eller infektion. Precis det vi vill undvika, och precis det jag kände på mig i kroppen. Jag hoppas så klart att droppet hjälper en aning, men sen vet jag ju att det kanske redan är för sent.

Det finns inget mer att göra. Jag har gjort allt jag kan. Och jag kan bara avvakta nu. Avvakta, sova när jag kan och kanske ta en till (halv) påse IL om ett par dagar trots att dr. D inte ordinerat. Han vet ju inte att värdena stigit så mycket och att jag blöder. Om det nu inte är över då redan vill säga.



Jag önskar så att detta är normala blödningar, och att intuitionen inte stämmer. Många av er har ju trots allt blött mycket under graviditeterna och klarat det ändå. En del har till och med haft riktiga klumpar och mensvärk. För mig har blod alltid inneburit missfall.

Jag vet inte vad jag ska tänka och försöker faktiskt att inte lägga så mycket värdering i hur tankarna flyger upp och ner i sinnet. Det är normalt att känna rädsla, hopp, bedövning och allt däremellan, och det är faktiskt okej. Tankarna får flyga fritt. Så länge jag inte blir allt för dränerad och knäckt. Fakta blandas med erfarenheter och intuition i en salig blandning av tankar. Det är okej. Men det är dränerande, och mina redan rosenröda febriga kinder (och resten av kroppen) skulle behöva sömn för att ge mig kraft att orka med situationen.

Det är svårt att inte veta. Att vara i v.5+0 (dagens status) och ha haft 75% av missfallen denna dag eller dagen därpå, och att v.5+6 är det längsta jag någonsin kommit i en graviditet. Det är en så läskig och skör tid och den ökade mensvärken och blodet får mig helt ur balans och kastar mig rätt in i min trasiga historia.

En timme i taget. En chokladbit i magen och en bra film på kvällen. Bananplättar till middag och prat om nya boenden. Allt för att distrahera och försöka att leva vidare. Leva under pressen. Överleva. Det kan hända. KAN. Det måste jag acceptera, men det finns inget att göra. En timme i taget. Jag överlever detta också..