Ägglossning?

Kan jag ha haft ägglossning nu? WHO KNOWS!!

På ultraljudet den 9/8 (alltså i torsdags) så kunde läkaren se en äggblåsa på ca 13.6x18 mm. Detta var dag 79 i min menscykel, så förstå min förvåning när ultraljudsstaven sprang på en stor blåsa bland alla små omogna äggblåsor. Hon sa att det såg ut som att förutsättningarna fanns för att ägglossning skulle ske, troligen efter helgen. Jahapp, var det därför jag hade gått med supersvullen mage i en vecka? Illamåendet, magontet och febern var också tecken på att något var på gång, och det dåliga humöret som tagit sving under veckoslutet var ytterligare tecken.

I lördags-söndags blev bröstvårtorna känsliga. Tror att jag hade ont i äggstockarna under natten, men det är svårt att avgöra när man sover och vaknar av att det gör ont i de nedre regionerna. Man är ju så trött, och jag vet dessutom inte om det är magen eller äggstockarna, eller om jag helt enkelt har drömt alltihop eftersom jag legat och analyserat känningarna innan jag somnat. Hur som helst så började svullnaden i magen att gå ner igen igår kväll, och jag känner mig inte längre stor som ett kylskåp. Humöret är fortfarande inte på topp dock, så jag hoppas att sambon har överseende med mig i några dagar till. Kanske är det alltså så att jag hade ägglossning under helgen? Eller i alla fall en hormontopp. Det behöver ju inte nödvändigtvis vara ett ägg i blåsan, utan det kan ju bli en "simulerad" ägglossning också.

Sexade på varannan dag sedan ultraljudet i torsdags. Nu är det ju inte direkt så att vi har några nämnvärda odds för att bli gravida naturligt. Nej, egentligen nästan inga alls. Men att veta att en ägglossning passerar utan att man ens försöker träffa den är inte ett valbart alternativ efter så lång tid av "försöka-göra-barn-sex". Speciellt inte när vi väntat sedan januari på att jag ska få ägglossning. Januari.... herregud. Jag blir nästan gråtfärdig när jag tänker på det. Januari, det är ett halvår sedan.

Men jag ser det positivt. Jag har IVF:en framför mig. Jag kommer att få barn. Även om det inte blir naturligt. Jag ska bli mamma. Och kanske blir jag mamma snarare än vad jag tror :) Man vet ju aldrig vad livet kommer att ge mig...

svärmor, och otillräcklighet

Jag har fått en otroligt fin kontakt med min svärmor. Hon är som en extra mamma för mig. Jag kan vända mig till henne när jag känner att min egen mamma inte räcker till, eller när jag känner att jag behöver en ny input som jag vet att mamma inte skulle ge på samma sätt. Så jag har alltså två fantastiska mammor att vända mig till i ur och skur, det är jag vansinnigt tacksam för!!

Men svärmor mår inte så bra nu. Hon har insett att hon är millimeter ifrån att gå in i väggen och mår inte bra varken fysiskt eller psykiskt. Varningarna har folk omkring henne utfärdat i års tid, men precis som många andra så har hon kämpat på och låtit bli att dra i handbromsen. (Precis som jag skulle ha gjort. Eller snarare, precis som jag gjorde innan jag small in i väggen när jag gick i gymnasiet.) Hur som helst så ska vi åka hem till henne ikväll och rå om henne! Sambons syskon som är på tillfälligt besök får vi troligen också träffa, som en liten bonus.

Jag har tidigare talat om att man måste identifiera sina egna problem innan man kan förändra dem. Här har ni ett av mina problem som suger ut energi och ger mig mycket tungt att bära i min ryggsäck:
Jo, ibland vet jag inte hur jag ska hantera situationer när någon i min närhet mår dåligt. Jag gör nämligen allt jag kan för att hjälpa, stötta, ge råd och finnas där, MEN jag känner mig alltid otillräcklig. Jag känner att jag alltid kan göra mer och klandrar mig själv för att min energi inte räcker till till alla omkring mig. En av mina finaste sidor är nog min omtänksamhet och vördnad. Men det är också en av mina största laster, en av anledningarna till att jag själv mår dåligt och går med en ständig oro. Jag kan nämligen inte bara släppa problemen som gör att någon i omgivningen mår dåligt. Jag tänker på det, vrider och vänder på tankarna, jag får ångest och är orolig. Jag släpar alltså in problemet i mitt eget sinne och placerar det i min tunga och överfyllda ryggsäck som bara blir tyngre och tyngre.. Min ryggsäck är fylld av händelser, tankar, problem, och orosmoment som jag samlat på mig under livet. Den fylls av dåligt samvete när dagarna inte räcker till till att träffa alla vänner som vill träffa mig, och den fylls av rädsla för att någon inte ska tycka om mig. Jag har aldrig lyckats rensa ryggsäcken på det som är gammalt, onödigt och ångestframkallande, utan jag bara öser på, öser på, öser på. Jag skulle inte vilja säga att jag är långsint, men däremot så har jag svårt att bearbeta färdigt saker och sedan släppa dem. Nej, allt stannar kvar och gör min ryggsäck enormt tung att bära.
Jag skulle så gärna vilja lätta på trycket. Rensa ryggsäcken och gå vidare som en lättare människa. Men hur gör man det? Grunden är ju att acceptera min otillräcklighet och att se mina begränsningar. Att acceptera att jag inte måste vända mig ut och in för att finnas där för alla andra. Att jag faktiskt måste prioritera min hälsa framför allt och klippa alla relationer som bara suger ur min energi. (Har nämligen i alla fall en vän som tar mer energi än denne ger.) De relationer som är värda att behålla, de kommer att finnas kvar även om jag inte ger lika mycket av mig själv.

Hur gör jag det då? Var börjar man? Finns det fler som känner som jag? Hur gjorde ni för att förändra er?

Ömsesidig avund/längtan

Igår påmindes jag om hur skört förhållandet kan bli om man tar beslutet att skaffa barn för hastigt. Min vän behövde lätta sitt hjärta, och jag lyssnade, tröstade och gav råd. Jag känner verkligen med henne!! Hennes frustration gör ont i hela mig och jag önskar att man kunde skaka om hennes sambo och be honom att växa upp. Ingen är någonsin felfri i ett förhållande, man är två som träter, men jag står ändå på hennes sida i det här fallet eftersom hon är den mest mogna och ansvarsfulla av dem två. Av att se dem två tillsammans så står det också klart att hon är den som får ta mest hårda ord, och det är hon som drar det tyngsta lasset med allt praktiskt arbete hemma, inklusive med barnet. Förhållandet har väl egentligen varit lite ostabilt sedan ganska tidig fas, men kärleken har gjort att de har hållt ihop i drygt tre år. Det är svårt att stå utanför och se på. Svårt att se deras beteende mot varandra och samtidigt veta att varken de eller barnen mår bra av att det är så mycket konflikter mellan dem.

Det blir så tydligt att barn sätter förhållanden på prov. Man måste helt enkelt växa upp, oavsett om man vill eller inte. Man måste vara redo att sätta en annan individ före sig själv, före sina egna behov. Jag tror att det är otroligt viktigt att man lärt känna sin partner till den grad att man vet om denne är redo för prövningen, innan barnet blir till. En stabil grund att bygga på är väl a och o för att kärleken emellan två människor ska klara av (och växa av) prövningen med graviditet och barn.

Så där är vi nu, i en situation där vi troligen båda har något som den andra vill ha. De har ett fantastiskt litet barn och ett till på väg. De har det som vi önskar så mycket att det gör ont i våra hjärtan. MEN, vi har istället något annat som jag tror att min vän vill ha, även om hon inte säger det rätt ut. Men jag ser det på hennes blick. Vi är stabila, omhändertagande och otroligt starka och sammansvetsade som par. Den här resan tillsammans har stärkt oss ytterligare och både vår trygghet och kärlek har fördjupats. På något sätt har resan förflyttat förhållandet till en ny dimension- vilket våra närmaste vänner och familj till och med har märkt.

Ömsesidig avundsjuka skulle man kanske kunna kalla det. Eller ömsesidig längtan.

Hur som helst ska man aldrig tro att folk har perfekta problemlösa liv, bara för att de har något som man själv vill ha. Själv så mår jag fasansfullt dåligt av att tampas med infertiliteten. Men den som lever i ett förhållande där det ständigt finns konflikter och knakar i fogarna mår fruktansvärt dåligt av det istället. Även om denne har ett barn som förgyller dagarna. Något som tål att tänkas på?!?

Informationsmötet om IVF/ICSI

Jo, igår var vi faktiskt på vårt första möte inför höstens IVF. Jag hade egentligen fått tiden bokad den 28/8, men när jag ringde in i hopp om tidigare tid så hade de precis fått in ett återbud för torsdagsmorgonen. Helt fantastiskt! -Den tar jag, sa jag med entusiasm och lycklig röst. Jag tackade sköterskan, la på luren och hoppade runt och fnittrade i lägenheten. Ja, detta var alltså i tisdags, och i onsdags så fick vi brevet som istället gjorde att tårarna forsade. Plötsligt kändes allt så osäkert igen eftersom läkarens formulering var: "Om kromosomprovet visar sig vara negativt så planerar vi in IVF". Jamen, jaha? Bara då?  Inte annars?? Hur länge ska vi vänta för det?? Jag var så arg på den socialt inkompetenta läkaren, på att jag inte ens fick vara genuint lycklig och hoppfull ens i två dagar, och arg av rädsla inför framtiden.

MÖTET:
Så kom torsdagen, igår alltså, och det var dags för vårt möte. Vi var ute i god tid eftersom sambon skulle ta blodprov till kromosomanalysen innan vårt besök. Läkaren var lite sen, och jag blev allt mer nervös. Nästa som om jag skulle gå på audition- fast nu handlade det om mitt liv, min framtid och min möjlighet att bli mamma.  En kvart efter utsatt tid kom en dam med kort rött hår och glasögon, iklädd blå sjukhuskläder, för att hämta oss. Vi satte oss i ett litet kontorsrum på varsin stol och den kvinnliga läkaren satte sig framför oss där hon kunde titta på datorn. Hon vann vårt förtroende redan när hon med ett busigt leende på läpparna sa: -Ja, ni är här för att göra IVF alltså?!

I jämförelse med ST-läkaren vi hade haft på vårt första möte på kliniken så var kvinnorna som natt och dag. Vår första läkare hade varit kall, oengagerad, orutinerad och hade inte ens brytt sig om att läsa vår journal innan mötet. Hon gav ett fruktansvärt dåligt bemötande, och det var skönt att i efterhand få veta att vi inte skulle ha henne i fortsättningen eftersom hon bara varit där i fyra veckor i utbildningssyfte. DOCK borde en sådan läkare inte ens få ta första besöken för de par som kommer in till kliniken, för det krävs en stark empati för att hantera barnlösa par som kämpat länge..
Hur som helst så var vår nya läkare helt tvärtom. Hon har jobbat där i många många år och har både kunskapen, empatin och den sociala förmågan som krävs för att vara läkare på fertilitetsenheten. Hon satt och log hela tiden och var sådär sprallig när hon pratade. Jag kunde inte låta bli att le när hon plirade på mig. Som sagt hade hon vunnit vårt förtroende redan vid första meningen.

På mötet gick hon igenom statistik, information och risker. Hon pratade både allmänt om IVF och om hur vi skulle göra i vårt specifika fall. Hon lät oss ställa de frågor vi hade kladdat ner på ett papper, men de flesta frågorna hade besvarats redan under samtalet. Vi frågade vad som kunde gå fel, och om de kunde hitta fler fel på oss under resans gång, och på så sätt har vi åtminstone fått med oss den informationen på vägen och slipper bli helt chockade om något av det händer för oss. Listan är såklart lång på vad som kan gå fel, men i nuläget vill vi fokusera på allt som är bra, och hoppet att vi ska lyckas genom ICSI. Läkaren gjorde även ultraljud på mig och avgjorde dosen på medicinen utefter alla omogna äggblåsor. (Alltså PCO:n). Hon hittade dock en blåsa som var ca 18x13mm stor (!). WHAT?! På dag 79 i menscykeln.. Hypotetiskt sett skulle det alltså kunna leda till att jag har ägglossning efter helgen ungefär. Helt naturligt. Det kändes roligt att se.

Efter mötet fick vi träffa en barnmorska som förklarade hela IVF processen i ord och genom bilder. Hon lärde mig att blanda menopur-sprutorna och hur jag skulle sticka mig själv i magen med sprutorna. Det gick bra och kändes knappt. Nålen är så tunn. Barnmorskan var också trevlig och både jag och sambon gick ut därifrån med ett leende på läpparna. Vi fattade varandras händer på väg till hissen och sa till varandra: -Det känns jättebra. Förvånande bra. Vilken skillnad. Såhär bra trodde vi inte att det skulle kännas.

SÅHÄR  KOMMER DET ATT SE UT FÖR OSS:

1. Kromosomprovet ska ta ca en månad att analysera. När provsvaret kommer så börjar vi vår IVF!!! Om provsvaret är negativt vet vi exakt vad vi ska göra. Är det däremot positivt så måst vi tänka om och i så fall kommer vi få ta ställning till om vi vill ha donerade spermier eller remitteras till Uppsala där man kan genomföra genetisk diagnostik på embryona innan de återförs. PGD kallas det. Ett sådant besked skulle  förlänga vår väntan ytterligare och skulle försvåra vår process. MEN, läkaren sa att det är ytterst ovanligt att de hittar ett kromosomfel, så hon tyckte inte att vi skulle oroa oss. 
2. Kromosomprovet kommer tillbaka. (Mitten av september??) Om det är negativt så ska jag framkalla min mens med primlut-nor. (Tack för att jag fick byta bort provera)
3. Mensen kommer. Blödningsdag två ska jag börja spruta med menopur (dos 112.5) kl 21 i ett antal dagar framåt. Jag fick en relativt svag dos och ska kollas noga med ultraljud för att undvika överstimulering.            (TACK för att jag fick korta metoden. Det är jag så glad för!! Hon sa att jag har så många ägg att det är lätt att bli överstimulerad annars.)
4. Dag 5 ska jag ha två sprutor, för då ska orgalutran se till att jag inte har min vanliga menscykel. 
5. Dag 5-7 (där det finns en tid) ska jag på första ultraljudet för att kolla äggutvecklingen. Eventuellt höja eller sänka dosen och spruta vidare eller sluta. I värsta fall avbryta behandlingen.
6. När jag sprutat tillräckligt många dagar för att äggen ska ha växt till sig så ska jag ta ägglossningssprutan Otrivelle kl 21. Jag ska helst ha 8-9 ägg, men man fortsätter behandling om det finns fler än 3 stycken.
7. Ett och ett halvt dygn senare är det förhoppningsvis dags för äggplock. Den dagen lämnar även sambon spermaprov och på labb försöker de befrukta äggen via ICSI. Mer info om det i senare skede. Tar halva-hela dagen beroende på väntetid.
8. Har vi sedan tur så blir det återföring 2 dagar senare. Ett ägg om det är god kvalitet, och eventuellt två ägg om båda är av dålig kvalitet. Om embryon av god kvalitet blir över så fryser man dem. Alla försök att sätta in frysta embryon ingår sedan i samma landstingsförsök. (Det är positivt)
9. Om försöket misslyckas så måste en naturlig mens komma innan man kan sätta igång med försök nummer två, alternativt ett FET (frysta embryon).  Fast i mitt fall framkallar man ju mensen med primolut-nor.

ALLTSÅ:
IVF (eller ICSI)  kommer förhoppningsvis att starka i Oktober!! Egentligen kommer det ju kännas som man startar i september eftersom jag redan då börjar äta tabletter för att framkalla mensen, men själva sprutstarten blir under oktober. Läkaren sa att vi kunde uppskatta tiden till äggplock till ca två månader framåt i tiden. Två månader känns faktiskt väldigt snart när man ser det så. Hade jag fått köra långa metoden hade det blivit ca en månad längre fram.

Jag är så glad att jag fick den där återbudstiden. Så glad att vi börjar se slutet på passiviteten, slutet på väntan på behandlingsstart. Så glad för att vi fick en bra läkare. Nu känns allt mycket tryggare. Nu finns det ju i alla fall lite hopp om att det skulle kunna bli en graviditet innan året är slut.

Egentligen skulle man kunna se den här månaden av väntan som sommaren. Alltså, vi kan inte göra något för att påverka situationen, så därför bör vi släppa det ett tag och fokusera på att leva här och nu. Det är lättare när man kan åka bort och fly vardagen ett tag, men om vi planerar in mycket roliga saker så kanske det känns lite lättare i alla fall. Tiden går säkert snabbare än vad man tror. Jag är nöjd och glad efter vårt möte. Det känns skönt att återfå förtroendet för klinikens läkare :)

Fråga gärna om ni undrar något!!!!!

Kromosomprov för sambon

Nej, just nu känner jag att jag inte orkar mer- inte fler besked som förlänger vår väntan, som äventyrar vår chans till barn, som stör vår tillvaro och vänder uppochner på vårt hopp. Mitt psyke är så uttröttat, så skört, så osäkert nu...

Min sambo fick ett brev från sjukhuset där det stod att hans hormonprover såg bra ut, så nu måste en kromosomanalys göras- först när den analysen är färdig kan ivf planeras :( suck pust och stön....
Kromosomprov tar (utefter allt jag läst mig till) mellan 6-12 veckor att få svar på... Nä nu känns det inte bra i magen. :( hur snabbt fick ni veta? Ni som gjort provet?? Har han avvikelsen så blir våra beslut om framtiden tuffare. Det här är för mycket vändningar, för mycket nya inputs som förstör den där positiva känslan av att det närmar sig behandlingsstart.

Idag är jag instabil och gråtmild- sjuk och uschlig till råga på allt. Lyssnar på härlig 60-tals musik och försöker hitta tillbaka till den där bra magkänslan jag hade innan jag fick brevet uppläst för mig idag vid lunchtid.

Allt går! Eller?! Jo, vi ska ta oss igenom denna prövning! Vi ska minsann få ett barn till sist. Vi kan klara det här!

Om att förändra sitt liv

Igår pratade jag med kuratorn på fertilitetsenheten. Ett av samtalsämnena var min hälsa och sättet jag lever mitt liv. Jag uttryckte min frustration över de odiagnostiserade mag-problemen, och hon tyckte inte alls det är konstigt att jag i perioder har både migrän, ont i magen, illamående, yrsel, inflammationer i kroppen och trötthet eftersom jag går med ständig oro inom mig och för att jag har höga krav på mig själv. Dessa tankebanor och beteenden måste förändras för att jag ska må bättre. Jag vägrar att acceptera att alla mina problem med hälsan beror på mitt sätt att leva, men jag är medveten om att det måste vara en bidragande orsak...

Saken är den att man måste rannsaka sig själv och identifiera sina problematiska tankebanor innan man kan förändra dem.
Jag vet att skolan stressar mig mycket, men där har jag redan sänkt kraven på mig själv till att göra minimum och tycker att huvudsaken är att bli godkänd. Dock kanske jag ljuger lite för mig själv där, för när jag kämpat extra hårt i något ämne och bara blir godkänd så blir jag rätt besviken. Men i övrigt vet jag inte hur jag ska ändra på något för att slippa skolstressen faktiskt, vilket är fruktansvärt frustrerande. Jag känner mig ju aldrig ledig när jag pluggar eftersom det alltid finns något annat jag borde göra istället för att vara ledig, så det kommer att vara ett helt nytt liv när jag börjar jobba igen! Kanske blir det lättare då?!

Vad jag mer ställer krav på mig själv om måste jag fundera på. Identifiera, rannsaka och försöka förändra. En lång och svår process eftersom jag levt på ett visst sätt i hela mitt liv. Men någon typ av förändring skulle jag nog må bra av.

Idag vaknade jag med vansinnigt ont i magen, jag mår illa och känner mig febrig och har bultande huvudvärk. Den onda magen började igår kväll och har alltså hållit i sig hela natten med. Min deadline för uppsatserna till sommarkursen är på söndag och jag har inte ens kommit halvvägs, har kört fast och tiden rinner ifrån mig.. Känner mig så pressad. Tror inte jag kommer hinna :( suck... Idag klarar jag inte att plugga i alla fall :(

Vardag

Plugg nästa hela dagen.. Belöningen blev dock att sen på eftermiddagen åka hem till ett par vänner där jag blev serverad vin och fantastisk räksoppa :) livet på en pinne!

Funderingar

Nu är jag sådär trött att det värker i hela min kropp.. i varje liten millimeter av mina muskler och lemmar. Jag har gjort något busigt och självförtroende-boostande idag. Jag kan inte säga vad det är för då förstår nog folk vem jag är, men det har i alla fall varit en lång men rolig dag med mycket trevligt folk och härlig, nervpirrande stämning. Därför är jag helt slut nu.

Trots att jag varit fullt upptagen hela dagen så har jag tänkt mycket på höstens ivf (ICSI). Jag funderar och funderar. Vänder ut och in på alla funderingar och låter dem mala i huvudet tills de känns alldeles uttjatade.

• Jag tänker på hur jag kommer att må. Kommer jag spy precis lika mycket som när jag äter pergo och provera? Kommer jag ha sådär hiskeligt ont i magen eller en ytterligare 3-veckorsperiod med konstant migrän?
• Hur ska jag kunna dölja att jag måste ta sprutor flera gånger om dagen när jag är i skolan? Hur ska jag kunna förvara dem när jag är där? Kylväska? (Kanske någon som har förslag?)
• Kommer jag att få den långa eller korta metoden? Jag vill ha den korta helst, men samtidigt läser jag att många rekommenderar den långa metoden för PCO:are. (Ni som har PCO, vilken metod fick ni?)
• Hur ska jag klara av skolan samtidigt som ICSI:n? C-uppsats och C-kurs... puh
• När kommer det att dra igång? Direkt efter mötet hoppas jag såklart. Men hur ska jag göra med mensen som inte dyker upp tro.. 

Ja... det där är bara ett litet urplock av frågor som surrar i mitt huvud. Kanske finns det några av er vänliga läsare som kan hjälpa mig med era erfarenheter? :) Det skulle uppskattas. Jag blir tokig på att inte veta, att vänta på mötet. Det är ju så nära, men det känns så långt bort. Ni känner säkert igen känslan..

--->CD (cykeldag) 74. Suck.. Har haft ont i äggstockar ibland på kvällar, nätter och morgnar, men annars ingenting som händer.
---->24 dagar kvar till uppstartsmötet.

om att köpa barngrejer innan man blivit gravid

Idag har jag lyckats plugga en lite stund på förmiddagen. En sida har skrivits, men det är långt ifrån vad som egentligen behövs för att få klart mina arbeten. Deadline närmare sig. Nåväl, trots huvudvärken var det bra jobbat i alla fall. En kompis har jag träffat också, det var mysigt. Han är en av mina absolut bästa vänner och vi står varandra nära. Nu har vi inte sets på drygt en månad så det var väldigt skönt att få prata lite över en lunch.

Igår tog jag mod till mig och satte mig vid symaskinen. Ett par barnbyxor blev det. Det där med att sy grejer till barn är stundtals för jobbigt för mig, men ibland funkar det lite som terapi också. Jag vet många barnlösa som antingen inhandlar eller tillverkar grejer eller kläder till sina framtida barn och detta har varit hett debatterat på forumet "familjeliv" där många vuxna hänger. På familjeliv är det många som säger att det är konstigt. Men jag kan faktiskt inte hålla med om det! Jag tycker att det tyder på en väldigt stark längtan när man till och med skaffar grejer redan innan man är gravid. Jag tycker att det tyder på att man är väldigt säker på sitt val att skaffa barn. Man är redan så säker på att man utan tvekan ska ha barn, så även om man får gå igenom missfall och år av händelselöst försökande så kommer man inte ge upp förrän man har ett barn i famnen. Dessutom tycker jag att alla borde få hantera längtan på det sätt som de själva mår bäst av, och om det finns några som ser den terapeutiska effekten med att gå bland barnkläder i affären och drömma om sin egna framtid så är det helt okej! Ingen tvekan om det.

Jag tycker att mina egna känslor kring barngrejer och bebisar går upp och ner. Ibland är det rena skräcken att gå in i en affär som har barnkläder där mammorna står med sina barnvagnar och väljer ut bodys, strumpor, små jackor och vantar som jag själv bara kan få in tre fingrar i. Puh, tårarna bränner bakom ögonlocken, hjärtat bultar och panikkänslorna börjar komma. Ja... så har det känts i de senaste två åren i alla fall. Men sen finns tillfällen då allt känns mysigt, fullt av förväntan och längtan, då jag och sambon haft fina diskussioner som tänt lite hopp i hjärtat. Sådana dagar kan jag gå in i en affär och le för mig själv när jag strosar omkring på barnavdelningen, och jag kan klämma och känna på kläderna utan att brista i gråt. De dagarna är värdefulla.

Bitterhet

Idag är jag lite bitter på livet eftersom jag mår dåligt så himla ofta. Har haft migrän två dagar i streck och idag trodde jag att allt var bättre när jag vaknade, men attans där hade jag fel. När jag tagit tåget till min bror slog huvudvärken, illamåendet, yrseln och den envisa smärtan i magen till.. Trodde jag skulle spy på tåget hem och hade svårt att ens kunna andas (som så många gånger tidigare). Jag är så trött på att må så dåligt utan att veta varför, så idag tar jag på mig offerkoftan och tycker att livet är rätt orättvist. Offentliga platser är aldrig bra när jag mår sådär så jag är glad att jag klarade mig upp till lägenheten utan att trilla ihop eller spy på gatan.

När jag kom hem så låg kallelsen till ivf-mötet i brevinkastet. Jag vet inte vad som framkallade tårar när jag såg kallelsen, men plötsligt blev jag fullständigt medveten om att det här är vår nya verklighet. Det kommer faktiskt att hända på riktigt. Ivf hör till vår närmaste framtid! Ibland känns det nämligen som om man ska vakna upp i en annan verklighet, som om allt bara är en dröm. Jag ser fram emot IVF-en (icsi) med skräckblandad förtjusning. Har välgrundade rädslor för hur kroppen ska tåla hormonerna eftersom jag mått obeskrivligt dåligt av pergotime. Men det är bara att stå ut och tänka att man gör det av en anledning. Jag är också rädd för att vi ska få fler chockbesked när vi väl håller på. En annan rädsla handlar om hur jag ska kunna hantera IVF-processen samtidigt som jag läser c-kursen och skriver c-uppsats i skolan. Jag som är så stresskänslig... Detta blir en riktig prövning. En prövning som troligen blir en av de största i hela mitt liv.

CD (Cykeldag) 71, men ingen mens i sikte... :( suck

27 dagar kvar till IVF-mötet.. Vill bara spola fram tiden!

Nu ska jag sitta uppkrupen i soffan med en kopp te och se på film. Pluggandet får banne mig vänta-