Våruppdatering

Jag tog äntligen ett beslut om behandling vs. paus. Det var svårt, jobbigt och ångestladdat, och efter att det väl var taget så ledde det till en viss nivå av "fnurr på tråden" mellan mig och min älskade man. När den ena parten måste böja sig för den andres vilja så är det relativt självklart att relationen inte blir en dans på rosor, men med en trygg bas så är det större chans att man lättare rider ut stormen och kommer tillbaka till tryggare vatten igen.

Ett dovt täcke av sorg och stilla tystnad låg en tid emellan oss. Att prata om problemet kändes för smärtsamt för oss båda, och inga ord i världen kunde förändra det faktum att vi hade olika viljor i den här frågan. Nu känns det bra igen, med relationen och med beslutet, och det var absolut aldrig någon fara på taket för oss som par. Men den där korta, men ack så intensiva perioden av spänningar, tystnad, tårar och sorg i både röst och ögon var riktigt tuff att hantera. Senast vi hade ett problem av detta slag var för drygt 4 år sedan, hehe, så jag är väl ringrostig antar jag ;) Allt gott nu i alla fall, och vi har haft så mysiga dagar att jag nästan känner mig nykär. Kan knappt hålla mig ifrån honom...

Våren har verkligen kommit här i staden, och självklart också både pollen och min solallergi. Igår satt jag i parken i solen en eftermiddag, och idag är jag därför fullkomligt täckt av röda prickar över varenda liten fläck som utsattes av sol igår. (Trots solkräm). Typiskt att det ska bli så år efter år. På kvällen hade jag i alla fall mysigt med några väninnor, och det var ett bra avslut på en vecka som i övrigt spenderats i soffläge.

Mm, soffläget har brukats titt som tätt. Varje gång jag blivit friskare och piggare så har jag handlat, fikat eller träffat någon- och givetvis har jag genast åkt på något nytt igen på stört.. Grej efter grej efter grej. Efter kortisonperioden (ca. tre månader sedan) är det som att det inte finns någon hejd, inget stopp. Jag blir sjuk heeela tiden! Blir så trött på eländet.

Trots måendet har jag gjort ett par tentor sedan jag skrev sist, och har inte mycket uppgifter kvar innan jag kommer kunna ta ut min examen. Tänk vilken befrielse och lycka, och även stolthet att ha tagit sig igenom den här utbildningen och samtidigt haft så många behandlingar och sorger vid sidan av. Ja, nu är det nära. Nästan så nära så att det där sista är svårt att ta tag i.

Åh va jag är glad över vår resa till sommaren. Det är så kul när vi planerar vår tågluff, och vi har en fin karta på väggen med pins vid platserna vi planerar att besöka. Vi har ju rest otroligt lite (utomlands) så därför ser jag extra mycket fram emot det. Det är helt rätt beslut att unna oss den här resan när vi väl har chansen.

Jag skriver sällan här numera (vilket kan vända när som helst), men jag tittar fortfarande in hos ER ibland. Jag kommenterar inte så ofta som tidigare, men jag hoppas att ni har förståelse. Ni finns alltid med i mina tankar oavsett<3 Tänker på er..

Splittrad

Jag är så splittrad, och vet inte vad jag vill....

Idag är jag så splittrad. Eller nej, fel! Jag är splittrad hela tiden. Precis som min nätvän libra som funderar över paus contra fler ivfer...
Maken fyller halvjämnt idag och det har varit en jättefin dag. Frukost på säng, tårta, utelunch osv. Vi avslutade den dock med en massa rödvin på en restaurang, och som vanligt kom de jobbiga känslorna fram. Vad ska jag välja? Om jag gör ytterligare en behandling i vår (kanske redan i april) så får jag inte den där långa pausen jag behöver. Troligtvis blir det heller ingen europaluff i sommar heller om vi skulle råka bli gravida, för det skulle vi inte våga riskera. Inget blir då som planerat.
Men om jag inte försöker så blir inga barn gjorda, och då ger jag upp tanken på mina egna ägg- och det är ALLT utom lätt... Just nu bränner de rödvinsframkallade tårarna bakom ögonlocken, och allt känns pest. Jag vill få nästa behandling gjord, samtidigt som jag inte vill göra den överhuvudtaget. Skit!!!!!

Va skönt det skulle vara om alla tankar gick att stänga av.. Just nu känns det så sjukt tungt att behöva ta beslutet...

Livet går inte ihop..

Det är en och en halv vecka sedan jag skrev här, och som vanligt gjorde jag kanske ett misstag som "skröt om" hur mycket bättre jag mådde psykiskt. Även om jag vet att det bara är inbillning att man "jinxar" sin tur när man uttalar de positiva orden högt-och därmed får otur istället, så är det vanligt att just detta sker för mig. Ja, som sagt är det bara inbillning att det skulle finnas ett samband, men även denna gång har allt förändrats sedan jag skrev sist.

Kroppen verkar på många sätt ha fått sig en ordentlig törn. Jag har haft många många riktigt tuffa dagar då jag kräks, känner mig febrig och nästan svimmar vid minsta lilla rörelse. Benen bär mig inte och både huvudvärk och illamående (som inte lindras) har jag från att jag vaknar tills jag somnar. Jag vet inte vad som är fel, men det vet jag å andra sidan sällan. Influensa har jag ju nyss haft, och jag vet inte om jag ska tro att jag är vanligt sjuk eller om det är hormoner och allmänt känslouppror i kroppen.

Oavsett anledning till att jag är sjuk så är jag relativt säker på att jag dessutom fortfarande har brist på kortisol i kroppen efter allt kortison (prednisolon) som jag tog vid förra behandlingen. Kortisol är (förenklat) ett stresshormon/prestationshormon som kroppen producerar för att hålla oss vakna, alerta och redo att prestera. Vid kortisolbrist blir man väldigt utmattad, och det kan hända att det tar ett tag för kroppen att förstå att det är dags att börja producera större mängd eget kortisol igen när man ersatt den normala produktionen med konstgjorda mediciner under en tid. Varför tror jag det då? Jo, Jag vaknar fortfarande inte till ordentligt om dagarna. Oavsett mängd sömn om natten så fallet mina ögonlock ihop av sig själva efter max ett par timmar, och tröttheten är både onaturlig och överväldigande. Jag trodde det skulle ge med sig lite snabbare. Av en professor i fysiologi fick jag rådet att inte oroa mig och vila mycket medan jag känner på detta sätt. Jag skulle inte kämpa emot tröttheten sa hon, utan helt enkelt låta det pågå tills den normala produktionen kommer igång igen. Det är dock svårt när skolarbetet blir lidande och inget förändras.

Nåväl, vad som dock känns tuffast just nu är att jag, mitt i all fysisk misär, inte lyckas släppa de förtvivlade tankarna på framtida och förflutna behandlingar. Sorgen och oron kom som en knapptryckning efter att jag hade varit på kliniken och gjort en undersökning. Känslorna började bubbla upp inom mig efter besöket, och nu kan jag inte sluta tänka på det. Det spelar ingen roll att jag försöker kämpa emot tankarna, för det kommer ändå.

Den korta sammanfattningen är att jag bär på väldigt mycket rädsla över framtiden, men också en väldigt stor kluvenhet om hur mina beslut om framtida behandlingar bör bli. Att välja sig själv och den egna hälsan innebär att jag måste välja bort barn, och vice versa. Valen må så väl bara gälla att skjuta upp kampen att försöka få ett barn istället för att ge upp kampen helt och hållet, men för alla er som längtar intensivt efter barn så behöver jag inte förklara hur svårt ett sådant beslut ändå kan vara. Tankarna ger mycket panik och jag önskar att jag hade en självklar bild av hur jag vill göra. Jag vet vad kroppen skriker efter, men jag vet också att viljan skriker efter det motsatta och det gör mig förvirrad. Alla val har såväl fördelar som nackdelar, och hur mycket jag än vrider och vänder på det här problemet så kommer jag bara fram till samma punkt av osäkerhet.

Tankarna på adoption har tröstat mig i många lägen, men gjort mig våldsamt förtvivlad i andra. Hur ska jag klara en så lång väntan? Hur ska jag komma till freds med tanken på att aldrig få bära ett barn? Det sistnämnda vet jag att jag lär mig leva med, men väntan som troligtvis inte kan understiga 4 1/2 eller 5 år (mm, säg inte emot här, för jag vet vilka länder vi passar in hos) känns oöverstiglig. Lika jobbigt känns det att veta hur många barn lider på barnhemmen innan de adopteras, och det värker i hjärtat på ett sätt som jag knappt kan förklara. Fattigdomen i världen känns mer tryckande på mitt samvete och hjärta nu än någonsin. Jag önskar att vår värld inte tvingade så många människor till lidande, och framförallt inte alla oskyldiga och försvarslösa barn.

Tankarna på framtida behandlingar känns för det mesta tunga och svåra. Det finns inga garantier någonsin, men tre missfall och 7 behandlingar sätter djupa spår och tvivel. I frysen har vi 4 embryon med mina ägg och donerade spermier. Men vi står också i kö till äggdonation eftersom tilltron till mina äggs kvalitet är tvivelaktig. Om jag bara var säker på att de var "kassa" så skulle beslutet vara enklare, men att höra läkarna säga att det fortfarande är omöjligt att säga inger onekligen en viss tvivel.

Vi står inför svåra val och varje alternativ innebär en stor påfrestning på min kropp, vilket jag allt utom ser fram emot. Jag är räddare än någonsin för att utsätta kroppen för en ny behandling, en 8:e behandling, men jag är lika rädd för att låta bli. Hur, när och var återstår att se. Men just nu är hjärnan fyll av kaos och virrvarr, och en tryckande rädsla för att bryta samman på ett sätt som är väldigt svårt att reparera...

Livmoderundersökning

Nu vet jag knappt vad man kan ta reda på mer om min fertilitet och eventuella motståndskraft mot embryon med de förutsättningar svenska klinikerna har. Möjligtvis några extra prover hos den privata läkaren om jag tjatar ordentligt, men det kommer att kosta multum och är lite mer komplext eftersom jag hör till ett annat län. Men jag får väl vara glad för att det åtminstone är i Sverige. Flera prover har tagits nu.. Bland annat 3 som rör immunologi, TSH 4, och en del annat. Allt är fint som fisken, helt normalt och min klinik vill inte ta några fler prover eftersom det inte är standard. Jag har redan tagit långt mycket fler än man brukar.

Idag gjordes också en ultraljudsundersökning av livmodern och saltlösning sprutades in genom en kateter i livmodertappen, in i livmodern. Även den ser fin ut. Inga polyper eller myom som skulle kunna stöta ut fostret, och en jämn och fin form på både slemhinna och själva livmodern.

Jag vet att det borde vara ett glädjande besked, och delvis är det givetvis det. Man vill ju inte hitta fler fel på mig. Men samtidigt känns det väldigt modfällt att inte veta orsaken till missfallen och därmed även ha ont om hopp för att nästa gång ska gå vägen. (Om det blir en nästa gång). Min läkare förstod precis vad jag menade när jag förklarade mina känslor, och det kändes skönt. Att önska att man ska finna något fel på kroppen (givet att det går att lösa på något sätt) är ju en suspekt känsla, men i grund och botten handlar det ju om att man vill VETA var felet ligger så att det inte händer igen.

För det mesta lyckas jag med att trycka bort tankarna på ivf, missfallen och framtiden, och jag har märkt en klar förbättring av mitt allmäntillstånd. Jag är gladare, vill göra mer saker och är återigen den sociala och glädjespridande människa som är en stor del av min personlighet, en del som ibland får ta ett steg bakåt när jag har det tufft. Så, i det stora hela mår jag bättre. Visserligen sover jag extremt mycket, är kolossalt trött hela dagarna och har varit sjuk i influensa och annat tjafs mer eller mindre oavbrutet även nu när jag slutat med kortisonet. Kroppen protesterar, men psyket mår i alla fall bättre, och det är ett viktigt steg i rätt riktning.
Idag har tankarna dock flugit tillbaka till de där mörka och sorgfyllda ställena i mitt hjärta, men egentligen är det inte alls konstigt- för idag var jag tillbaka på kliniken igen (trots vår paus) och då är det klart som korvspad att tankarna kommer tillbaka.

För övrigt vill jag tillägga en sak för mitt eget minnes skull. I torsdags (13/2) kom den första naturliga mensen på drygt ett och ett halvt år, och den kom med riktiga besked. Jag hade så ont innan och under tiden att jag varit gråtfärdig på kvällarna och har inte klarat mig utan citodon och en ständigt glödhet värmekudde på magen. Dessutom har jag blött så rikligt så att jag till och med blött igenom mina kläder. Senast i onsdags var jag väldigt glad över att min långa jacka täckte ovandelen av benen när allt plötsligt började forsa inne på mataffären Willys. Min man fick komma till undsättning. I några dagar räckte en tampong av största varianten i knappt två timmar innan jag hade börjat läcka, och så mycket har jag inte blött tidigare, om man bortser från missfallen givetvis. Jag hoppas innerligt att det var en engångsföreteelse, för jag tycker att min mensupplevelse är tillräckligt smärtsam redan, och jag vill inte att den ska vara värre än så. Det är ju intet för inte att man misstänkt endometrios på mig tidigare(!).

Slutligen, för denna gång, vill jag bara säga att jag fortfarande håller tummar och tår för er andra, gravida såväl som kämpande. Trots att jag låter bli bloggandet så ska ni veta att ni finns i mina tankar. Jag hoppas att ni mår så bra ni kan..

De två meningarna

Det finns två meningar som jag febrilt försöker att trycka bort ur mina tankar. De är så tunga att tänka på och jag blir arg så fort de letar sig i i mitt medvetna. Jag vill inte uttala dem högt, men kanske kanske kanske känns det bättre om jag skriver dem? Kanske känns det som en lättnad efteråt? Jag prövar. Men oj så mycket kraft det krävs av mig för att skriva dessa två meningar.

"Jag har varit gravid tre gånger. Men jag förlorade alla tre och är fortfarande barnlös.."

Nej, någon lättnad infann sig aldrig i min kropp. Bara ilska. Varför jag? Varför ska någon människa överhuvudtaget behöva leta fram en sådan styrka att fortsätta leva som jag (och många i min sits) tvingas göra? Jag är arg och uppgiven över den totala maktlösheten. Fyra år efter första "göra-barn-sexet" börjar tankarna närma sig uppriktig uppgivenhet. Det här kanske inte går? Fem icsi, 2 FET och ett gäng pergotimekurer senare har jag insett att det inte finns så mycket hopp kvar att få bära ett barn. Oavsett gener på barnet...

Läkarsamtalet

De få gångerna jag gått in på "ivf-bloggar" de senaste veckorna och läst rubrikerna så knyter det sig i magen. Vi var två stycken som blev gravida på exakt samma dag, och ytterligare ett helt gäng testade positivt dagarna innan eller efter mig. Deras veckorubriker tickar på medan min står still. Det blir ständiga påminnelser om hur jag egentligen borde ha haft det nu. Det här är tredje gången som jag står kvar och ser på avstånd genom andra hur graviditeten borde ha utvecklats och vad jag går miste om. Just nu kan jag inte hantera det på något annat sätt än att hålla mig borta tills jag känner att jag kan klara av det. Jag vet sedan tidigare att det aldrig kommer att kännas bra igen. Det kommer alltid att stinga till i hjärtat när jag påminns om vad som ständigt tycks gå förlorat för oss. Men det kommer förr eller senare vara uthärdligt- och då kommer jag att fortsätta följa dem som jag följt så länge.

Jag har sagt ett tag att jag ska berätta vad läkaren sa efter missfallet. Jag tycker att det känns jättejobbigt att prata om fortfarande, för just nu försöker jag fortfarande att förtränga allt som hänt för att klara av vardagen. Jag försöker att vifta bort alla tankar på behandlingar och sjukhus när de kommer. Därför skriver jag i punktform, och väldigt kortfattat vad som beslutades/sades på mötet med vår läkare:

1. Vi tar paus nu, på obestämd tid. Främst på eget initiativ, men även på inrådan av både familj, vänner, läkare, barnmorska och kurator. Mmm... Välbehövligt alltså.

2. Om vi vill sätta in ett av embryona vi har i frysen under våren så är det bara att ringa kliniken.

3. Ingen vet varför jag får missfall.. Det går bara att spekulera. Dåliga embryon tror de, men de vet inte. Det kan vara mina ägg eftersom de alltid varit svåra att befrukta och känns konstiga på labb. De embryon vi fått är dock jättefina. Mer än så kan de ju dock inte säga.

4. Missfallsutredning ska jag ju ha rätt till nu efter 3 missfall, men de flesta proverna är redan tagna. Jag gav en lång lista till läkaren med prover jag vill att de ska ta. Hon ska skicka en remiss när hon bestämt sig för vilka som bör tas. Exempelvis vill jag att de gör en ANA-screening, tar TNF-alfa och NK-cells (natural killer cells). Dessa görs aldrig här annars så det är en chansning. Jag hoppas verkligen att hon lyssnat på oss. Nu vill vi veta om det är något mer fel med mig.
Proverna ska jag ta om några veckor när kroppen varit kortisonfri ett tag. Utöver det ska jag göra en koll med ultraljud av livmodern när jag fått mens. Kanske med kontrastvätska.

5. Oavsett vad proverna visade så finns i princip inget vi kan göra annorlunda nästa gång, för jag åt redan kortison i hög dos och åt trombyl. (Även fast dessa mediciner var från en annan läkare).

6. Vi har satts upp i kö till Äggdonation. Väntetiden är ett år... Med en medtagen donator förkortas väntetiden men blir oavsett minst 7-8mån. Vi har fortfarande ett landstingsbetalt försök kvar, och det får gå till äd. Det känns skitjobbigt, men jag vill inte gå in på det just nu. Mer om känslor en annan dag.

7. Läkarna har inte förlorar hoppet, men vet ju inte vad som går fel. Vi har gått hos dem i ett år och 8 månader nu och gjort 5 icsi-behandlingar och 2 FET. Vi är veteranerna som blivit kvar lite väl länge..

8. Angående nya missfall. Den andra läkaren som konstaterade missfallet sa mer eller mindre att det är bra att förbereda sig på att det här kan hända igen om vi blir gravida igen. Orkar man verkligen det?

Ja, det var en sammanfattning. I övrigt håller jag mig borta, och uppdaterar lite då och då. Jag har inte glömt er andra, jag måste bara få lite luft för att kunna andas..
Kram på er! Jag önskar er all lycka, det vet ni <3

Håller mig borta- självbevarelsedrift

Nu var det ett tag sedan jag uppdaterade bloggen eller läste hur det går för er andra. Jag vill inte ursäkta mig för det egentligen, för i det här läget handlar det nämligen om ren självbevarelsedrift. För att klara av de här veckorna efter missfallet så har jag helt enkelt varit tvungen att försöka att inte tänka på allt som hänt. Ännu har pusselbitarna inte fallit på plats, eftersom jag helt enkelt inte låtit dem ta fäste i mitt psyke. Vardagen har mest handlat om att klara av det fysiska måendet och samtidigt vara mitt uppe i den mest intensiva uppsatsperioden i skolan.

Jag vet inte var mina superkrafter har kommit ifrån, men trots allt som hänt så har vi nu skrivit klart och lämnat in uppsatsen. Vi har suttit i 8-9 timmars pass hemma hos mig för att jag ska kunna ligga i soffan om jag får kramper i livmodern. Det är faktiskt bara själva skrapningsdagen (onsdag) och fredagen som jag inte rört uppsatsdokumentet. Utöver det har jag suttit länge och intensivt alla andra dagar, inklusive helg, (oavsett hur jag mått) för att hinna till inlämningsdagen. Vad jag inte förstår är hur jag klarat av detta trots migrän eller stark huvudvärk, respektive feber, smärta och förkylning varenda dag. Var det inte det ena så var det det andra. Redan på kvällen efter skrapningen började förkylningen, och morgonen därefter vaknade jag med feber. Trodde givetvis att jag åkt på en infektion i livmodern och var orolig över varje kramp i under hela dagen. Men eftersom det inte blev värre så tror jag att febern helt enkelt berodde på förkylningen. Den dagen satt vi ändå i drygt 6h här hemma och skrev intensivt..

Hur som helst är jag vansinnigt stolt över mig själv och undrar hur jag lyckats hitta motivationen och styrkan. Hur lyckades jag övervinna alla dessa fysiska hinder och dessutom överleva tiden psykiskt sett. Jag har varit sjuk (på olika sätt) praktiskt taget hela den här hösten. Förkylningar, influensa och en massa roliga migränperioder. Utöver det har jag under höstterminen gjort två FET, varit gravid två gånger, fått missfall båda gångerna och gått igenom en skrapning. Dessutom har jag, under själva uppsatsveckorna, medicinerats mer än vanligt och det har inte varit särskilt populärt för kroppen. Vad min kropp utsatts för gå inte ens att förstå, och vad psyket utsatts för är kanske ännu svårare att ta in. Var kom mina superkrafter ifrån?

På fredag har vi examination. Då ska vi opponera på två andra uppsatser, och så kommer vårt eget arbete att "ifrågasättas" och konstruktivt bedömas av såväl examinator som andra grupper. Efter det så kommer kompletteringar behövas innan allt är helt och hållet färdigt, men den största delen av arbetet är alltså redan färdigt. Hoppas på bra betyg nu, för jag anser att vi faktiskt har chans till vg eftersom vi har så hög ambitionsnivå. Well well, vi får väl se efter fredag!

Jag är "gråtig" ibland, men mestadels är jag liksom irriterad utan att riktigt veta var irritationen kommer ifrån. Som jag sa så låter jag mig inte känna efter än för att klara av de här intensiva pluggveckorna. De tårar och irritationsutbrott som ändå kommer fram beror nog på att jag inte lyckas kontrollera all trötthet och mitt fysiska mående, och att hormonerna trots allt lever rövare i kroppen. Ännu tror ju kroppen att jag är "lite gravid" (enligt gravtestet jag tog i morse.) Suck!

Dessutom sover jag fortfarande i regel inte mer än 4-5 timmar per natt. Jag har bara haft en handfull nätter då jag sammanlagt sovit mina normala 8 timmar på flera månaders tid. Det tär ju fruktansvärt på hela kroppen, och jag tror att anledningen till att jag ändå orkar med dagarna är att kortisonet gör hjärnan mer vaken än vanligt. Men sen är ju just kortisonet den största anledningen till sömnlösheten, då det blir ju lite dubbeltydigt det där. Jag är nu nere på 5mg per dygn och i helgen börjar jag ta 2,5mg för att sedan kunna vara helt fri från medicinen i mitten av nästa vecka. Oj va skönt det ska bli! Jag hoppas att såväl sömnen som immunförsvaret återställer sig relativt snabbt.

I övrigt är livmoderns öm som tusan och krampar ganska mycket. Även livmodertappen gör sig påmind genom ömhet och svidande. Jag blöder ytterst lite vilket är skönt, för det är faktiskt jobbigt att se blod i såna här lägen. Men det går lite upp och ner märker jag. Jag hade ett par blödningsfria dagar, men sen började gamla bruna rester komma igen. Det ska dock vara normalt med små blödningar efter skrapningar, och jag är glad för att jag slipper syndafloder.

En annan dag ska jag berätta om besluten vi tagit med läkaren på kliniken. Ännu försöker jag som sagt att inte tänka på allt "det där", men jag lovar att berätta.

Hoppas att ni mår bra!
Sänder en kram till er alla och tackar återigen för ert fina stöd <3

Skrapningen

Nu är det över.. Gjort! Finito! Klappat och klart. Ingen graviditet kvar i livmodern.

Kl 04.30 hade jag blivit ordinerad att ta 2 st cytotec vaginalt för att mjuka upp livmodertappen. Efter det var det nästan omöjligt att somna om, så jag fick kanske 4-5 timmars sömn i natt också. Sedan skulle vi befinna oss på sjukhuset 07.30, så min pappa skjutsade oss dit eftersom jag hade en del kramper i livmodern. Det visade sig dock bli en lång och utdragen väntan på min tur, så man hade önskat att jag hade vetat det i förväg så att jag kunnat tagit med en bok eller något liknande.

När klockan var 11.15 kom de och körde iväg mig till pre-op där jag blev kvar i runt 50 minuter och fick träffa narkosläkaren, svara på frågor och ta på mig en sån där tjusig huvudbonad (läs påse) på huvudet. Maken gick iväg på promenad under tiden, men han hade varit med hela tiden inne på avdelningen eftersom han tagit ut sin sista semesterdag för att kunna stötta mig hela dagen.

Väl inne i operationssalen var klockan strax efter 12. För första gången den här dagen började känslorna att svämma över lite och små tårar rann ner för kinderna samtidigt som en stark lugnande medicin injicierades i infarten. De fina sköterskorna runt omkring mig lugnade mig med hur ung jag är och att jag en vacker dag kommer få ett barn. De hade läst journalen och visste att det var tredje missfallet. De klappade på mina armar och gav mig syrgas i mask, och det var väldigt lugnande, så det blev aldrig någon hysterisk gråt utan bara några stilla tårar som föll ner för mina kinder.

Det första jag upplevde kl 13.15 när jag vaknade var ett hiskeligt illamående och extrem smärta i livmodertappen. Men efter 5 omgångar av morfin samt alvedon intravenöst, och syrgas genom näsan så lugnade sig både smärtan och illamåendet. Jag är visst känslig mot narkos och blir väldigt illamående. Den här gången fick jag kortison i förebyggande syfte av narkosläkaren, men det var tydligen inte tillräckligt. Men syrgas var helt klart en bra lösning, för det hjälpte på en gång. På uppvaket fanns skrikande bebisar. (Oj så många bebisar jag tvingats se och höra idag.. ) Det är så bisarr situation att vara där för att göra en skrapning och alltså vara tillbaka på ruta ett igen, och samtidigt se och höra bebislyckan från nyblivna föräldrar överallt. Mm.. Bisarr situation som inte är helt enkel att hantera i alla lägen.

Kvart över fyra var vi hemma igen. Det blev en lång och utdragen dag, men nu är det över! Sista resterna av det lilla livet borde vara utsugna nu och enligt läkaren borde jag varken blöda särskilt länge eller ha skarpare smärta än lite mensvärk. Jag är riktigt groggy och trött, men stolt över hur stark jag varit under dagen. Jag har varit sansad och inte vidare känslosam, och har genom hela dagen gett varma leenden till, och varit trevlig mot, all personal som jag mött.

Nåväl, snart är kanske den här pärsen över, och förhoppningsvis kan jag få "bli människa igen". Jag orkar inte berätta om mötet med läkaren som vi hade igår, för besluten kändes väldigt stora och fortfarande svåra att ta in för mig. Men en sak kan jag säga tills vidare, och det är att vi nu kommer att ta en PAUS! En välbehövt paus på obestämd framtid. Men mer om det en annan dag.

Tack för era tankar idag <3 Ni är guld värda!!

Det blir skrapning, imorgon

Allt är inte borta ur livmodern än, enligt dagens VUL, vilket troligtvis är anledningen till de kraftiga kramperna jag får titt som tätt fortfarande... Det fanns en klump som kanske är vävnad och bitar av moderkakan sa läkaren, men det var i alla fall inte själva hinnsäcken. Imorgon är jag inbokad akut för skrapning på morgonen. Snabba ryck, det gillas! Men jag ogillar starkt att det inte var slut på jävligheter för oss. Jag ville slippa skrapning...

04.30 ska cytotec intas (huvvaligen, inte ens det slapp jag) och 07.30 ska vi infinna oss på sjukhuset. Jag är nervös!

5e januari!

Idag skulle den första lilla bebisen ha kommit om allt hade gått som planerat.. Lilla pyret <3 Istället sitter jag här helt utmattad av de rikliga missfallsblödningarna och kramperna och funderar på varför livet tagit oss på så konstiga vägar.
Lite mer rättvisa hade suttit gott.

Jag är inte extra bitter idag. Inte heller extra ledsen. Jag har faktiskt haft en helt okej dag och har bland annat spenderat ett par timmar tillsammans med symaskinerna och provdockan. (Precis som jag pratat om att jag ska göra oftare). Vi har även tagit en kvällsfika med två av våra bästa vänner, och när vi berättade om den tuffa julen vi haft så reagerade det precis som vi ville. Helt rätt.

Nej jag är alltså inte extra bitter, trots att jag trodde att det skulle bli en extra tuff dag när vi så tydligt hade ett datum då vi faktiskt skulle ha blivit föräldrar... Men jag är nog helt enkelt för utmattad för att fungera normalt i mitt tankesätt och orkar därför inte tänka på hur tragiskt allt trots allt är. Just nu orkar hjärnan inte bearbeta, så den skjuter upp känslorna till framtiden för att jag ska överleva vardagen under den närmsta tiden. Uppsatsen exempelvis måste ju bli klar, oavsett hur jag mår. Och det blir alltså ett måste att hålla sig ovanför vattenytan. Hur ska det gå? Jag måste erkänna att jag är lite orolig för min egen hälsa när jag inte har möjlighet att stanna upp och vara ledig i några dagar.

Ett stort minus idag blev nattens sömn. Eller snarare nattens vakenhet. Vi la oss vid 23 och hade vår vanliga högläsningsritual i kanske 20 min, men jag lyckades aldrig bli trött och låg bara timme efter timme och grubblade. Eftersom blödningarna ökat igen fick jag springa på toa ofta och kände mig ständigt kissnödig. Vid 7 (på morgonen) gav jag upp och gick upp. Vid 8-halv 9 lyckades jag slumra till i soffan fram till 10, men det var ingen vidare behaglig eller utvilande sömn, och dessutom mindre än 2 timmar. Suck... Kan det möjligtvis bero på att jag hade tagit kortisonet kl 12 på dagen istället för halv 8 på morgonen som jag gjort annars? Kanske latten som jag drack på eftermiddagen igår? Anyway, kroppen protesterar om möjligt ännu mer nu.