Adoptionsutredningen

Jag kan verkligen skratta mig lycklig över turen vi haft när det kommer till vår faktiska adoptionsprocess. Vi har läst så mycket om långa köer, väntetider till utredningar och föräldrautbildningar, och självklart har vi också hört om fallen där personkemin inte stämmer mellan utredare och de blivande föräldrarna. Vi har oroat oss, byggt upp skräckbilder och fantiserat ihop olika scenarion som möjligtvis kan uppstå. Myter om hur man måste bo och vad som får stå i försäkringskassans papper eller på anställningsbeviset har gäckat min hjärna i flera år, även långt innan vi ens var 25 år och fick ansöka om adoption. Den mödan och oron hade vi kunnat bespara oss, det vet jag nu efter att ha genomgått medgivandeutredningen. Kanske kan jag också hjälpa någon att sluta oroa sig över sin egen utredning med min erfarenhet- spräcka hål på lite myter och rykten i nästa inlägg.

När vi väl beslutade oss för att sätta igång karusellen så har allt gått så förvånansvärt fort. Vi har haft sådan otrolig tur. Den 17/3 skickade vi in papper om ansökan för adoption till familjerätten/socialförvaltningen i kommunen. I samband med det bokade vi in första bästa föräldrautbildning i en annan stad. Föräldrautbildningen fortlöpte under två helger i april månad och innan det så hann vi dessutom träffa vår kontaktperson och (vad som visade sig vara vår) kommande utredare på ett första möte. Den 20/4 var föräldrautbildningen klar och vår ansökan lades i rätt hög på socialförvaltningens kontor. Redan en månad efter detta fick vi hem ett brev om att vi tilldelats utredare och att alla besök var inplanerade för oss.

I juni månad hade vi förvånansvärt nog ALLA våra fyra möten med kommunen. Den ansvariga utredaren visade sig vara den förtroendeingivande och lugna men samtidigt lite käcka kvinnan som vi haft på inledningsmötet. Och kvinna nummer två, hon som främst fört anteckningar, var också superhärlig med ett smittande skratt och lite mer känslosam approach. Återigen hade vi så otroligt mycket tur med både tider och utredare. Personkemin stämde verkligen och vi kunde vara 110% ärliga mot dem hela tiden, oavsett vad det handlade om. Så stort förtroende kände vi. Och tiderna, ja inte kan man väl klaga på en utredning som mer eller mindre genomförs på en månad...

Lite kort har jag skrivit ner vad vi gick igenom på mötena:

Utredningsmöte 1. Allmänt prat om tankar kring adoptionen och lite om oss och om barnlösheten.

Utredningsmöte 2. Talar om vår bakgrund, värderingar, tro, förhållande, egenskaper osv.

Utredningsmöte 3- Hembesök. Tittar runt, fikar, pratar mer om vår 
relation, om vårt nätverk, tankar om uppfostran och svårigheter med 
adoption. Lämnar in papper från kronofogde och försäkringskassan.

Utredningsmöte 4. Kort möte med tal om ekonomi och 3 
motiv till adoptionen. Vi får också höra hur de uppfattat oss under 
utredningen genom 10 ord. 

Övrig inlämning. Lämnar in referensbrev, läkarintyg och intyg för föräldrautbildningen.

 
  Kära läsare. VI BLIR GODKÄNDA!!!!!!

 Våra utredare gav oss beskedet redan på sista mötet. Vi kommer att bli adoptivföräldrar!!!

Givetvis är inte allt färdigt än , och något beslut tas inte förrän förslaget på ett JA går upp i nämnden. Men ett utkast till utredningen damp faktiskt ner i vår brevlåda idag. Medan utredaren har semester ska vi läsa igenom, kommentera, och ändra det som behövs. I denna fas kommer vi att ringa adoptionsorganisationen och förhoppningsvis få lite hjälp med att kolla så att det inte finns några klumpiga eller avskräckande formuleringar i utredningen. När alla ändringar är gjorda ska allt renskrivas och lämnas in till stadens nämnd. Vi satsar på att få ett beslut i septembernämnden, men det finns fortfarande en chans att hinna med augustinämnden om det inte är allt för mycket ändringar för vår utredare. Hon har nämligen bara ett par dagar på sig i så fall.

Vi satte oss faktiskt ute i solen med en varsin låda hämtmat i knät och läste utredningen på makens lunch idag. Så bra tålamod har jag ;) Det känns så konstigt att läsa egentligen. Det är verkligen hela vår bakgrund, uppväxt, historia, relation, våra livsåskådningar och relationsstrategier, och allt som vi har pratat om på mötena. Jag vet inte vad man hade förväntat sig, men det är verkligen mycket information som egentligen både är för lite och för mycket. Både svårigheter och "positiviteter". Allt och ingenting, med förvånansvärt mycket fokus på vår uppväxt och föräldrarnas uppfostran. Kanske väntade jag mig ännu mer "såhär är vi nu", än "så var vi då", men därmed menar jag inte att det skulle vara bättre än motsatsen eftersom jag aldrig läst någon utredning tidigare.

Hur som helst kanske vi snart står här med ett godkännande, 6 månader efter den första kontakten. Det är inte illa alls.

Jag är så väldigt lycklig och mår fantastiskt bra kära läsare. Det är faktiskt delvis därför jag varit så inaktiv här. Livet utanför har lockat för mycket och det har samtidigt varit så skönt att vara i lyckobubblan med min man utan att prata för mycket om det som pågår. Men samtidigt är det också så att jag inte velat skriva så mycket förrän mötena varit över utifall att min utredare skulle springa på bloggen. Inte för att jag skulle skriva något negativt, men snarare för att få en rättvis bild av hela mig som inte färgats av det man får ut genom bloggen.

Jag sprudlar inifrån och det är så fantastiskt skönt att ärligt kunna svara människor som frågar hur jag mår att: "Jo tack jag mår jättebra". Ärligt. Sanningsenligt. För jag mår fucking jättebra =) Och inom en rimlig framtid kommer jag troligtvis att vara mamma!!

Barnlös som ska adoptera

På många sätt är den tunga stenen som legat på mina axlar och tyngt min vardag helt borta. På andra sätt är den i högsta grad kvar. Jag kan tänka mig att ni (om några) förstår mina känslor.

Jag är så himla lycklig just nu. Jag längtar på ett positivt sätt efter vårt adoptivbarn och njuter i fulla drag av att äntligen se njutningen i min längtan istället för all ångest. Men jag märker samtidigt att jag har en hel del ömma punkter kvar. Ömma punkter som jag inte "kommit över", och kanske aldrig riktigt kommer över. Graviditeter är en av dem. Att se graviditeter är fortfarande så otroligt smärtsamt. Att ha dem i min vänskapskrets blir därför ännu värre. Magen som putar drar min blick till sig som en magnet. Varför dem men inte vi kan jag tänka ibland? Men oftast blir jag bara ledsen och fundersam. Lite avundsjuk kanske. För att en del har det så "lätt". Att vissa kan säga att det "gick lite snabbare än vi räknat med", eller "vi har inte tänkt på det, för det har gått så snabbt". Själv sitter man där och är precis lika barnlös efter 5 år och en sjuhelvetes massa behandlingar. "Det gick lite snabbare än vad vi trodde"? Nej pyttsan heller. Här blir inga barn.

Graviditeter kanske alltid kommer göra mig ledsen. Kanske kommer det alltid att vara en öm punkt, även när vi själva fått vårt barn genom adoption?! Kanske. Och kanske är det okej. Att se en graviditet handlar ju trots allt inte bara om avundsjuka, längtan och bevis på vad man själv inte får- utan det handlar ju trots allt också om ett triggande minne för något otroligt traumatiskt i livet. Att inte kunna få barn. Att förlora graviditeter. Att hoppas på något som inte inträffar.
Trauman. Sorg. Betingade känslor.
Sorg sorg sorg..
Sorg över det liv som inte blev..

Vad är lycka?

Vad är egentligen lycka? När uppnår man ett lyckostadium egentligen? Handlar det om att uppnå något? Att fånga guldet i stunden? Att låta problemen vila och känna sig nöjd med tillvaron även om det finns saker som är jobbiga under ytan?

Jag har nog länge trott att det inte går att känna sig sådär glad och sprudlande, och rent av lycklig innan jag hade mitt barn i famnen. Inte efter allt vi gått igenom, och i så fall bara under korta tider. Men jag kan med stolthet säga att jag ÄR lycklig. Jag ÄR lycklig nu. NU, inte sen... Och det är så himla skönt. Jag mår så bra. 

Enda sedan det femte missfallet för ca 6-8 veckor sedan (eller nått sånt) när vi tog beslutet att lägga ner barnverkstaden och adoptera så föll en gigantisk sten från mina axlar. En sten som var så tung för mig att bära att jag kanske borde släppt ner den lite tidigare. Fast å andra sidan kunde jag inte gjort något annorlunda. Jag behövde alla de där fem åren, de 9 behandlingarna, äggdonationen och immunstödet från Aten för att kunna släppa ner stenen på marken och vända ryggen till. Nu är stenen borta och jag känner mig så himla fri, nästan som att jag får tillbaka ett annat liv som jag gav upp när jag försökte bli mamma som ung- men inte lyckades. Att hitta tillbaka till den personen jag var är omöjligt, för dryga fem år har gått och jag har utvecklats till en annan individ än jag var när jag var 20. Men det skulle ha hänt även om denna kamp aldrig hade funnits, och då hade det varit andra erfarenheter och lärdomar som format mig. Jag önskar faktiskt inte att denna tuffa resa aldrig hade hänt- för utan den skulle jag inte vara den jag är idag. Den otroligt målmedvetna kvinna som är fullt medveten om vilken inre styrka hon bär på. För DET har jag lärt mig. Jag är så djävulusiskt stark! Och med styrka kommer också ett ansvar att ta hand om sig själv. Att sätta sig själv i första rummet eftersom det inte är långvarigt hållbart att prioritera bort sig själv. Det ansvaret bär man själv på- ingen annan. Det börjar jag förstå nu..

Att sätta mig själv i första rummet och ta hand om mig själv är precis vad jag gjort nu! I två veckor har jag nämligen spenderar tiden med mina två bästa vänner i Thailand. Både ö-liv och Bangkok. Det är första gången jag lägger pengar på mig själv på det sättet på drygt 5 år- och jösses vad det tog emot innan jag kom iväg. Men jag fick också lite tacksam hjälp av familj och vännerna för att fixa det ekonomiskt- för de (hör och häpna) tyckte också att jag var så jäkla värd denna resa. En "once in a lifetime opportunity" eftersom min make är så flygrädd och jag nu hade chansen att möta upp mina vänner på deras sista etapp av en riktig långresa. Oj va jag har njutit! Jag har gjort testat massor av saker som jag aldrig gjort tidigare. Snorkling, bada med, och rida på elefanter, parasailing osv. Och shoppat har jag också. Det har varit så härligt att jag inte vill hem än. Visst vill jag träffa maken, men jag vill ändå leva kvar i resebubblan man får när man möter så skilda kulturer och miljöer. När stressen tar ett kliv bakåt och man glömmer vilken dag det är. Den här resan har varit underbar och jag har fått sån mersmak. Men vet ni? Jag tror att detta kan ha varit den sista utomlandsresan utan barn. (Eller som icke-mamma, som min vännina uttrycker det). 

Ja, för på adoptionsfronten går det riktigt fort. Fortare än vi hinner med nästan. Hemutredningen börjar redan den här veckan. Idag faktiskt!! Men mer om det nästa gång jag skriver. Skickar lite kramar till er från ett kyligt och regnigt Sverige- som är betydligt mycket kallare än Thailands 35-40 grader. 

Jag hoppas att ni mår bra. Har inte läst något om vad som händer med er på ett par månader men jag tänker som vanligt på er ändå och uppdaterar mig lite mer senare. <3

Migränveckorna efter missfallet

Jodå, jag lever. Har haft migrän praktiskt taget dagligen nu när hormonerna lever loppan i kroppen och därför håller jag mig ifrån telefon och dator. Och är det inte migrän hela tiden så är det i alla fall djävulsk huvudvärk som känns precis som migrän. Två veckor brukar det hålla i sig efter missfall, så om jag har otur har jag ytterligare en vecka framför mig. Är nog sjuk också, för jag har svinont i hela kroppen och i både öron och hals. Typiskt! Hoppas att det inte är influensan, den som mina föräldrar har dragits med i tre veckor. Utöver det är jag fortfarande nästan lika svag som för en vecka sedan. Något starkare kanske, men fortfarande så pass att mina armar och händer skakar när jag lyfter dem, att benen viker sig och att hjärtat vill hoppa ut ur bröstet när jag går någonstans. Har också börjat kräkas en del dagar och har svårt att hitta mat som inte triggar illamåendet. Det blir mer frukt och mörk choklad än vanligt, men det får lov att vara okej ett tag. Synen försvinner ibland. Inte helt och hållet, men så pass att jag inte ser mer än konturer av människan som står ett par meter framför mig. Det är läskigt värre, och jag hoppas att det blir bättre snart. Huvudvärken gör ju inte saken bättre får man ju säga.

Idag fick jag första sprutan med järn. (Eftersom järntabletter inte hjälper för min anemi). Ska få ytterligare en på fredag och sedan en i veckan i ca en månad. Hoppas att det ger mig en kickstart framåt i mitt mående nu!

Jag är nu nere på 10mg kortison per dag nu och sov mina första 8 timmar på nästan två månader i natt. Vilken känsla att vakna upp och bara minnas en sjujäkla massa drömmar men inga vakna timmar mitt i natten. Detta trots att jag bara några timmar tidigare hade slumrat i sängen eftersom smärtan i huvudet inte tillät mig att vara uppe i ljuset. Jag hoppas så att det håller på att vända så att jag får börja sova mer än 4h per natt. Om en vecka borde jag vara kortisonfri!! Jippie!!!

Idag berättade jag för kliniken om det tråkiga som hänt. Efter samtalet kom faktiskt en hel del tårar och sorg. De första riktiga tårarna. Mycket av det berodde nog på att jag blev besviken på reaktionen jag fick och bristen på stöd och uppföljning, och en stor del av tårarna kom ifrån frustration över huvudvärken och min svaga kropp. Men i och med starten av tårar så kröp också sorgen över den faktiska förlusten av min graviditet några steg framåt i medvetandet. På makens lunchrast fick jag ur mig en massa känslor och tårar. Sorg över det som aldrig blev och de framtidsdrömmar som går förlorade. Det var befriande att släppa ut känslorna som legat inkapslade hela den här tiden, och maken lyssnade tålmodigt. Extra mycket närhet och kramar har jag också fått, och jag känner mig återigen så tacksam över att vara hans fru. Den där underbara mannen som jag inte kan tänka mig att leva utan.

Jag är så tacksam för alla era kommentarer kära läsare! Det är ovärderligt, och givetvis svarar jag när huvudet är bättre! <3

Om hur ett nytt kapitel tar vid

Nu är den slutgiltiga punkten nådd. Nu avslutas ett kapitel som pågått i fem år av mitt liv, och ett nytt kapitel tar vid. Vi lämnar drömmen om graviditet och spädbarnstid, och går vidare. Vi lämnar den långa kamp mot infertilitet som gjort min kropp och själ så otroligt illa och seglar in i en ny tid där jag får chans att läka och bli den människa jag kommer att vara utan mediciner och ständigt pågående behandlingar.

Livet blev inte som vi trodde att det skulle bli, och det där barnet som vi drömt om kommer inte födas ut ur min kropp. Jag kommer kanske aldrig få föda ett barn. Någonsin. Tanken är ny och främmande ännu. Jag har bara smakat på den, men inte känt efter hur det faktiskt känns i kroppen när den smälter på tungan. Det är en stor och svår tanke- just den där om att inte få bli gravid. Läskig att närma sig och ännu för svår att förstå på riktigt.

Men det finns samtidigt så många andra tankar som ännu upptar större plats i mitt sinne. Befriad! Äntligen färdig. Äntligen trygg med tanken på att jag är färdig med behandlingar och kan känna att det enda rimliga och vettiga alternativet är att gå vidare. Jag känner en enorm trygghet i vårt beslut och i all ärlighet vet jag att jag gjorde ALLT jag kunde. Innan jag nådde hit så gjorde jag ALLT som stod i min makt (och mer därtill) för att få föda ett barn, men det funkade ändå inte. Jag gav allt, och det finns inget jag kunde ha gjort annorlunda som jag i framtiden kan se tillbaka på och ångra att jag inte testade.

De sista åren har behandlingar gått på övertid. Jag har länge varit nära slutpunkten- stoppet- änden. Men innan jag kunde nå dit behövde jag göra den mest radikala behandlingen av dem alla för att veta att jag testat alla spår jag kunnat. ALL IN!!! Allt förändrades. Kost (paleo), träning, positivt tänkande/affimationer, extra vitaminer, första gången med äggdonation och den väldigt invasiva behandlingen av immunförsvaret från Aten.
Jag gjorde ALLT. Jag gjorde mer än vad man bör behöva, och ändå slutade försöket med ett femte missfall. (Riktigt tokigt höll det på att gå dessutom.) Precis samma vecka som alla tidigare missfall, trots alla förändringar. Hur ska jag någonsin kunna klandra mig för att det är något jag gjorde som var fel, när jag nu gjorde allt som stod i min makt? Det kan jag inte! Och det är befriande!! Jag gjorde ALLT!

Nio behandlingar blev det till slut. Fem stycken ICSI, tre FET med spermiedonation och en ÄD tillsammans med immunosupport. Fem enormt smärtsamma missfall under v.6, inklusive två skrapningar. Och tiden innan det, med pergotime eller åren med sängkammarförsök räknar jag inte ens med i detta.
Utifrån sett undrar jag varför. Varför uppoffringen? Varför så många? Hur fanns det kraft? Men jag vet samtidigt svaret. Jag var tvungen. Längtan var större än min egenkärlek. Jag offrade bit för bit av mig själv tills jag äntligen kände inifrån att jag varken kan eller vill fortsätta göra det. Och då, då kunde jag äntligen sätta punkt. Nu, nu kan jag äntligen sätta punkt!

Nu påbörjas vårt nya kapitel i livet. Kapitlet där vi till 100% inriktar oss på adoption. Inga sidospår. Ingen kluvenhet. Inga behandlingar. Vi ska adoptera. Punkt. Och det känns bara sååå rätt att vi precis satt igång processen. Att adoptera barn är stort och stundtals svårt, och jag är inte naiv och tror att det blir en dans på rosor. Men det är ett nytt kapitel i livet. Ett kapitel som känns spännande och som har tänt vår längtans glöd igen. En dörr till ett faktiskt barn har öppnats på vid gavel, så pass att vi nästan kan se det framför oss. En rimlig tidsram. Möjligheter. Spänningen. Lyckan. Vi ska adoptera barn, och det får hela min mage att pirra. Jag har kommit långt. Jag har kommit så otroligt långt. Och det är jag stolt över <3

Jag kommer att bli mamma trots allt..

Blodförlust och akut skrapning- Missfall nr5

En snabb uppdatering för att visa att jag lever. Stavfel eller virriga meningar kan dock dyka upp överallt för min hjärna fungerar inte som den ska. Maken fick till och med skriva in lösenordet till mig eftersom jag är så svag.

För att göra en lång historia kort- det blev en akut skrapning igår eftersom jag blödde så otrooooooligt mycket och snabbt. Jag har aldrig sett så mycket blod i hela mitt liv.

Missfallet som började på påskdagskvällen eskalerade snabbt i blödningsgrad och smärtgrad och jag fick byta bindor ofta. Under natten började det gå allt snabbare och jag fick gardera upp med flera lager bindor, vikta handdukar och snabba byten. Några timmars sömn fick jag säkert, men den extrema smärtan och blodet som rann över gjorde sömnmöjligheten ytterst begränsad. Vid frukosttid insåg jag snabbt att jag blödde mer och mer, snabbare och snabbare och att jag började försvinna in i ett slags mörkt töcken. Syn, hörsel, färg i ansiktet som försvann, yrsel. Ja ni fattar. Dags att åka till akuta kvinnomottagningen. Framme vid lunch. Höll på att svimma flera gånger i bilen, och på färden dit som tog 40 min hade jag blött igenom 4 maxibindor, trosor och en handduk som var vikt i 8 lager. Mums...

Vi blev hela tiden bra bemötta och trots lång väntan så fanns alltid hjälp till hands. Ett ultraljud visade på någon slags graviditetsrest (ej normal för att vara i v.5+4) som ännu inte kommit ut, och efter lite bedömning om blödningsläget så kom vi fram till att skrapning egentligen var det enda möjliga alternativet med tanke på hur illa medtagen jag blev av de starka blödningarna. Tur var det, för timmarna som följde kom det ut så mycket blod att jag började bli nervös för att behöva blodtransfusion.

På sjukhuset finns bindor som är stora som blöjor. Vuxenblöjor. De bör man kunna ha en lång lång tid utan att behöva byta. Men var tjugonde minut var jag tvungen att ta mig till toaletten för då hade blöjan fyllts nästan  helt av blod och klumpar stora som knytnävar (eller ibland halva knytnävar) med koagulerat blod. Det var extremt. Rena blodbadet. Ibland hamnade allt på golv och toalett eftersom det bara rann ur mig, och då blev det extrajobb som jag egentligen inte orkade. På slutet var jag så matt att jag knappt orkade byta längre, så väntan på operation kändes lång.

Klockan 20 sövdes jag ner och skrapningen genomfördes. Tjugo minuter senare vaknade jag upp och fick ligga på intensivvårdsavdelningen eftersom postop var stängd. Jag var lugn hela tiden, förutom när jag fick den lugnande medicinen precis innan narkos. Samma sak hände förra gången jag skrapades- då jag var superlugn hela tiden men började gråta så fort medicinen kom in i blodet. Vet inte hur mycket av mitt svammel som de kunde förstå men jag minns att jag pratade om vår långa resa och om adoption. Under narkosen drömde jag om adoption och om narkosläkaren- vilket jag också svamlade fram, på bedövad tunga, direkt när jag vaknade. Jag sov på sjukhuset och på morgonen togs lite prover innan jag fick åka hem med taxi.

Nu är jag hemma igen, och jag slapp blodtransfusion. Mitt HB ligger vanligtvis väldigt högt, stadigt över 140. Igår när vi kom in och jag redan hade blött mycket så låg det på 132. På kvällen, efter blodbadet hade fortsatt hade det sjunkit till 116. Ganska mycket som hänt alltså. Jag var redan innan väldigt anemisk (järnbrist) men de ville inte hjälpa mig med det akut utan jag måste uppsöka VC. Kan dock tänka mig att jag har ett järnvärde närmare 0 nu.

Hur jag mår just nu får jag sammanfatta ytterst kort. Mentalt stark men fysiskt sett otroligt illa medtagen. Riktigt läskigt faktiskt. Ser knappt vad jag skriver, kan inte lyfta mina svaga och skakande armar, grötigt huvud med svårigheter att koppla samman information och tal, allt är mörkare och suddigare (synmässigt), dunderhuvudvärk och starka smärtor i livmodern. Det kommer ta ett par veckor att återhämta sig sa läkaren och jag ska ta alvedon+ipren var sjätte timma för att hålla smärtan nere. Nu behöver kroppen tid att återhämta sig och skapa nytt blod. Att laga sig. Sömntabletter har jag fått för att kunna sova de närmsta dagarna.

Jag har fortfarande inte gråtit. Inte mer än vid narkosen, vilket inte räknas tycker jag. Och jag har haft bra bemötande hela dessa två dagarna på sjukhuset. Vad mer kan man begära i en sån här situation?

Missfallet är ett faktum :(

Graviditet nummer fem har slutat på samma sätt som mina fyra andra graviditeter- med missfall i vecka 6. (5+3 denna gång.) Jag är alldeles för utmattad för att skriva om det nu, men jag ville uppdatera er lite om läget. Det tråkiga läget. Vår sista chans. Det nionde försöket..

Förlorar otroliga mängder blod och har obscent ont. Troligtvis kommer vi behöva landa på akuten idag eftersom jag förlorar så mycket blod, men än så länge ligger jag i sängen hos svärmor ute på landet. Sömn har det bara blivit några få timmar här och där så givetvis är jag alldeles dränerad på energi.

Jag har ännu inte gråtit...

Störtblöder, v.5+3

.. Det verkar inte bli någon bebis denna femte gång heller. Nu forsar blodet. Forsar...

Påskdagen med yrsel- och rött igen

Underbar påskmässa i kyrkan där säckpipa, tinwistle, vevlyra (heter det så?), cello, piano, och en kör förhöjde den musikaliska nivån till oerhört trivsam nivå. Svärmor stod i kören, och vid säckpipan satt den begåvade mannen med irländskt påbrå som också spelade på vårt bröllop för snart två år sedan. Känslofyllt! Vi älskar irländsk musik. Folktoner. Instrumenten. Klangen.

Men idag gick det inte att stanna i kyrkan mässan ut. Jag var så yr att det kändes som jag skulle svimma mest heeela tiden. Smög in lite mandel i munnen men hade inget vatten att dricka. Under nattvarden smet jag ner till toaletten och drack vatten ut händerna, och stannade sedan kvar längst bak i kyrkan. Men det blev för mycket känslor. Tårar började bränna i ögonen och jag stapplande till slut ut på kyrkogården. Hulkande gråt så snart dörren stängts bakom mig. Stora krokodiltårar. Känslor, känslor, känslor. Skakande axlar. Huttrande kropp i kylan. Gråt. Känslor. Otrygghet.

För mig har kyrkor blivit ett ställe där känslorna kommer fram. Där de kan komma fram mer än vad jag vill visa inför folk. Livet och döden dansar på en skör tråd och kyrkan blir (kanske) för mig en skör balansgång mellan de där lyckliga och olyckliga minnena av både liv och död. Både vår egen och våra nära och käras. Kanske. Kanske är det så. Kanske är det därför det blir så svårt att hålla känslorna i styr i kyrkan? Och kanske beror det också på att jag får tid till eftertanke och inre samtal med både mig själv och den kraft och energi som så många benämner som Gud. Kanske. Men när maken frågade mig när vi satt ensamma i bilen så var det så svårt att svara. Varför just i kyrkan? Varför blir det så svårt?

Jag insåg mitt i hulkningarna att det där verkligen behövde komma ut. Och kanske var jag på rätt plats ändå? Mitt i solen och med vackra toner ifrån kyrkan i bakgrunden. Nära den där kraften och energin som jag talar med ibland. Gråten behövde komma ut och jag behövde lugna mig i min ensamhet- ute i kylan, utan jacka (smart när man har feber..). Tårar har knappt lämnat mina ögon under de här veckorna. Inte på riktigt, och sådär okontrollerat. Knappt inte alls faktiskt. Men där kom de. För att jag såg barn som delade ut påskliljor till församlingen...

Jag har fortfarande feber och huvudvärk, och de 4-5timmarnas sömn jag får varje natt hjälper inte till att hålla gröthuvudet klart. Nu är intryck av färger, mönster, ljus, rörelse, och ljud alldeles för mycket för hjärnan att bearbeta. Jag satt bakom ratten i morse men insåg att det får bli sista gången på länge. Det går inte. Inte när hjärnan beter sig helt upp och ner och jag känner att jag inte ens ser ordentligt och att hela min världsbild vrider sig när jag koncentrerar mig. Det är svårt att förklara, hur för mycket intryck får mig helt ur balans, men otäckt är det. Jag blir så av sömnbrist, kortison och feber. Yr på ett mycket mycket obehagligt sätt och enormt känslig för intryck. Det är så nu, och det kan jag inte hjälpa.

Nu på kvällen har menskramperna och ryggvärken ökat och blodet när jag torkar mig har åter blivit rött igen istället för brunt. Febern ökar.. Så nu sitter jag här under en filt hos svärmor och kollar på film medan hon och maken är på musikevenemang. Jag fick åka hem men vill att de ska njuta av kvällen. Jag är lugn, men ändå orolig. En timme i taget.

Blodkärl, Stålmannen och en glad påsk

Det finns fördelar med att få dropp och ta prover ofta- det inger en viss trygghetskänsla att man gör allt man kan och håller tät koll på kroppens reaktioner. So far, so good. Men sen finns det vissa nackdelar- något som blir extra påtagligt efter en tid av behandling och som leder till rätt avsevärd smärta och stress när det är dags för ytterligare provtagning eller dropp. Det är inte längre en hållbar situation för mig.

Sedan den 1a mars när behandling påbörjades har mina stackars blodkärl stuckits sönder extremt många gånger. I min excel-lista kan jag se att under denna dryga månad har jag fått 8 infusioner (dropp) och tagit blodprov 9 gånger. Det innebär att jag i snitt stuckits varannan dag på olika sätt. Hjälp så mycket det är- nu när jag ser det svart på vitt.

Jag brukar normalt sett vara väldigt lättstucken och har fina tydliga kärl med bra flöde, men med en behandling som denna finns det flera faktorer som försvårar och gör blodkärlen hårda och svårfångade.
-För det första äter jag hög dos kortison som hårdnar kärlen.
-För det andra påverkar feber och allmäntillståndet kärlen väldigt mycket. De kryper undan, blir hårdare och sköra som glas. Som idag, och de övriga tre sista tillfällena då jag mått riktigt dåligt i grunden. Då har vi försökt sticka, sticka, sticka- och trots att "vi" kommer in i kärlen så funkar det inte.
-För det tredje så blir det blåmärken och bulor snabbt när man äter kortison och blodförtunnande. Jag är nog ett levande blåmärke hela jag just nu faktiskt.
- För det fjärde så klarar kärlen inte alltid samma typ av nålar. Är de så hårda och sköra som kärl kan bli av uppradade faktorer så behövs kanske till och med den allra allra minsta möjliga nålen för att inte spräcka det motstridiga kärlet. Om någon sådan inte finns tillgänglig blir situationen svår.
-Och sist men inte minst. Hur många kärl som helst har man faktiskt inte. Till slut har alla användbara kärl på armar och händer använts inom en så kort tid att de är alldeles blåa, hårda av vävnad efter läkning och helt ostickbara. Det kan hända, att det inte finns många alternativ kvar.

Idag hade jag och min finaste älskade sjuksköterska enorma problem med att få till ett dropp på mina stackars armar. Redan vid de två tidigare infusionerna har vi haft problem och har tvingats sticka minst på två eller tre ställen innan infarten hittat rätt. Både händer och båda armveckens alla kärl är därmed ihärdigt stuckna inom ramen av en veckas tid. Alla kärl. Idag satt både jag och vännen med tårar i ögonen när vi gav oss på det fjärde försöket och det fortfarande inte lyckades. Nålarna var större än vanligt, kärlen hårda som bubbelplast men sköra som glas (som hon uttryckte det), och de ställen som vi försökte oss på hörde till de mest smärtsamma. Vi testade först två sidovener på respektive arm, en på min hand och en på underarmen. De bara sprack. De sista två gjorde så ont att jag nästan svimmade av och det gick helt enkelt inte att få in infarten i rätt läge. En timme hade vi suttit där, men tidspress och noll bedövningsmöjligheter tillgängliga. Jag gav upp. Sa att jag inte orkar mer. Men jag är glad att jag lyssnade på min fina och duktiga vän som hade svårt att släppa det. "Vi testar på fötterna, med mindre nål".

Med lite mörk choklad och en apelsin i magen, och en bebisnål (ja, det enda som skulle funka i detta läge) så lyckades vi tillslut på femte försöket. Fast inte i fötterna utan i en av sidovenerna som vi använde två dagar tidigare. Puh! Fina ängel! Vad skulle jag göra utan henne. Påskafton i mitt kök. Det är kärlek. Nu sitter Stålmannen på min arm där vi äntligen lyckades få in infarten- och det passar så bra för idag var vi båda Stålmannen <3

Det var tur det, för nu är jag hemma hos svärmor ute på landet och har precis fått svar av dr.D. Han sa att jag skulle ta en hel påse dropp ASAP, och visserligen tog vi bara en halv imorse- men det är bättre än ingen alls. Hade jag inte tagit initiativet till att själv besluta mig för ett dropp på förmiddagen innan vi reste bort så hade hela helgen gått utan chans att följa dr.D's rekommendation (som jag förstod att jag skulle få). Så jag är nöjd med en halv påse, även om 200ml hade varit bättre.
Han ordinerade mig också att höja prednisolonet med 5mg. Det innebär en dos på 30mg dagligen.

"Try to stay positive", sa han också, och det gör jag verkligen så gott jag kan. Idag har jag mediterat mitt mantra av affimationer och trots den jobbiga starten på dagen så har jag omformat allt som hände till glädje. Det gick ju trots allt till slut, och jag fick mitt dropp. Och jag ligger trots allt här i svärmors säng med feber och huvudvärk istället för i min egen, medan maken och svärmor lagar påskbord. Vädret är vackert och jag kunde ha störtblödit just nu- men det gör jag inte. Och varje gång jag tänker på min tredje affimationsmening/ positiva tanke- "Jag ska bli mamma",
så ler jag för mig själv. Jag ska bli mamma. En dag!

Glad påsk mina vänner <3 Solen skiner och vi lever! Vi lever! :)