Varför inte så viktigt?

På en uteservering omges varenda millimeter omkring mig av tvillingvagnar, spädbarn, nyblivna mammor, och blonda små barn. Det är ingen uteservering som är särskilt barnvänlig men just idag verkar hela stadens barnfamiljer hittat hit. (En överdrift givetvis, men ni fattar poängen). I detta tillfälle knyts en hård knut runt mitt hjärta och tårarna bränner så att jag bara vill fly från stället. Min vän med två barn som ska sitta mitt emot mig är på toa med sina döttrar. Jag sitter ensam på en stol och längtar i denna stund så mycket efter mitt eget barn att jag vill ta min handväska och springa iväg, fly från alla gravidmagar och småbarnsdiskussioner för att inte brista i gråt. Sår läker långsamt..

I telefon frågar vännen vilket land det var nu igen, landet vi funderar på. Inom mig ramlar en sten på mitt hjärta- det gör så ont. Det största jag någonsin varit med om är inte lika stort för alla mina vänner, inte ens så stort att man minns vad vi sagt. Jag vill tänka att det är okej, att man inte kan minnas allt, men samtidigt vill jag tänka att det här borde man faktiskt minnas. Det här. Vårt största någonsin. Man borde åtminstone minnas huvuddragen, det basala såsom land och ungefärlig väntetid. Men kanske är det så att det gått så lång tid att man inte längre prioriterar att minnas vad vi berättar om vårt största någonsin, för vi har trots allt försökt få till det största någonsin i snart fem och ett halvt år. Nu när det är adoption och alla egentligen kan få veta mer om processen än någonsin tidigare så blir jag mer sårad än någonsin för att människor omkring mig inte minns vad vi berättar. Det har alltid varit så mer eller mindre, men nu är det viktigare än någonsin för mig att människorna jag älskar ska vara involverade- och dessvärre därför väldigt sårande när de inte involverar sig.

Varje dag tittar jag på klipp från youtube som visar familjers adoptioner, och tårar strömmar som floder ner för mina kinder. Så vackert det är att se. På spotify samlar jag ihop alla låtar jag kan hitta som handlar om adoption eller kärleken till ett icke-biologiskt barn. Man kan enklast beskriva det som att jag "köttar" (maken uttryck) allt som har med adoptioner att göra. Varje ledig minut. Musik, Youtube-klipp, dokumentärer, Pinterest. Allt. Nästan som en besatthet. Jag längtar så att jag nästan blir galen!

Mitt älskade barn. Jag väntar och längtar. Du vet ännu inte att jag finns, men jag lovar att hämta dig så snart jag kan <3

Hur kommer ditt hår att lukta?

Jag drömmer ofta om dig. Både på natten och i vaket tillstånd. Drömmer om första dagen vi möts och jag får dig i min famn. Jag undrar hur du luktar. Hur ditt hår känns när jag drar det genom mina fingertoppar, om det är lite lockigt och ljust som mitt eller så små lockar och svarta strån att jag inte kan sluta känna på det? Jag drömmer om ditt skratt och undrar hur dina ögon rynkas när du blir misstänksam, förvånad eller glad. Hur din hud känns mot min kind. Hur din värme och tyngd känns när jag tar upp dig i famnen och gungar dig fram och tillbaka. Tycker du om banan, eller har du aldrig smakat? Kommer du att dansa till musik och sång eller är det inte riktigt din grej?

Jag funderar på hur du kommer agera när vi möts första gången. Är du stelfrusen eller hysterisk av skräck eller kommer du krypa upp i våra armar och betrakta våra ansikten med försiktig fascination? Hur blir vår första tid tillsammans? Är du liten eller stor när vi får dig? 1, 2 eller 3 år? Minns du något av din bakgrund? Jag tänker varma tankar mot den som tar hand om dig nu och oroar mig för huruvida du blir väl behandlad. Önskar att du har en trygg person att knyta an till nu när vi inte har funnit dig än, att du har det så bra du bara kan. Men mitt kära barn jag längtar så efter dig och önskar att tiden gick snabbare. Jag drömmer och drömmer om dig- men en dag är det inte längre en dröm. En dag är du vår <3

Adoptionsutredningen ses över

Det är länge sedan jag skrev. Generellt sett har jag skrivit ganska sällan på sistone, och med sistone menar jag att de senaste två åren, då inläggen publicerats allt glesare. Jag vet att det handlar om prioriteringar, för det är inte längre en viktig överlevnadsinstinkt att hålla mig borta från tankarna på barnlösheten. Inte sedan vi tog det medvetna valet att adoptera barn istället för att försöka få ett barn att växa i min mage. Jag skulle alltså kunna skriva, men har under en tid valt att inte göra det. Ett medvetet val, samtidigt som det oftast är totalt omedvetet. Livet har fått rulla på. Framåt, uppåt, nedåt och varthän det än velat bära mig. Mitt i livet får ibland så triviala, men också så viktiga, saker som bloggar vila i väntan på nyare tider.  

Inte heller är bloggen är numera ett monster som både vill associeras till djupdykning in i de svåraste känslorna och samtidigt en tryckförlösande ventil som låter mig släppa ut allt som bubblar inombords. För i majoriteten av bloggens levnadstid är det just så som jag betraktat den. Som ett monster med både förlösande och förgörande förmågor. Allt beroende på mående och period i livet. Numera är bloggen inte lika monstruös och farlig eftersom jag mår så pass mycket bättre. Men den bär på mycket minnen och kan lätt få mig att känna tyngden av allt jag gått igenom, och då kan det vara bättre att hålla mig borta om jag inte vet säkert att jag klarar av att hantera känslorna som kryper fram ur mörkret.

Men faktum är att jag också har känt en brinnande lust att skriva ALLT ALLT ALLT till er om vår adoptionsprocess som är i full gång. Jag skulle så gärna vilja dela detaljer om varenda litet möte, varje tanke och känsla jag har. Men jag är fortfarande lite rädd för att göra det. Att adoptera är kanske den enda möjliga vägen till barn för oss, och jag vill inte förstöra det på något sätt. Något som skrivs som hamnar på avvägar, eller något som helt enkelt blåser min anonymitet. Anonymiteten är så viktig för mig för att jag ska känna frihet med vad jag skriver. Visst censurerar man, som alla människor gör i viss mån, men jag skulle behöva åtskilliga extra lager censur om jag valde att gå ut med min identitet på bloggen. Jag har varit fullkomligt ärlig med ALLT inför min utredare, så jag menar naturligtvis inte att bloggen säger en sak och utredningen en annan. Men jag menar att jag fortfarande är rädd att något ska gå fel. Ni vet det där gamla hederliga katastroftänkandet man får efter år av ofruktsam barnlöshet och kriser som efterföljer varandra i en enda kaskad. Jag kommer naturligtvis att berätta hur det går, men jag hade önskat att jag vågade vara ännu mer öppen med er. Kanske blir det när vi fått godkännande i hand och pappren är nere i ett land.

Idag är vi i den fas där vi har fått en preliminär skriftlig medgivandeutredning av våra utredare på kommunen. Denna har vi gått igenom själva under sommarveckorna och gjort ändringar. Vi tog också beslutet att låta AC (adoptionscentum) titta på utkastet för att komma med kommentarer på om det fanns kritiska partier. Både den landsansvarige på landet vi hoppas att adoptera ifrån och en "allmänansvarig" fick titta på pappren. Vi fick några riktigt relevanta punkter att se över tillsammans med vår utredare, så vi är väldigt glada över att vi fick hjälp redan innan pappren nått nämnden eftersom det är en mycket komplicerad historia att förändra saker i utredningen efter ett beslut är taget i nämnd. Vi bokade ett nytt möte med vår utredare och satt gemensamt och läste igenom listan med kritiska stycken. Efter lite brainstorming så bad hon att få fundera lite och återkomma. Idag har vi kikat över hennes ändringsförslag och själva gett förslag på hur man kan formulera om meningar för att det ska låta bättre. Att helt enkelt får saker som kan uppfattas negativt i länderna att låta positivt- eller åtminstone mindre kritiskt. Det hela ser ut som ett klipp- och klistraprojekt från lekis med postitlappar, tejp, inklämda textrader i blått bläck och överstrykningspenna. Suck. Det fanns inte mycket till radavstånd så därför ser det otroligt kladdigt och oprofessionellt ut. Men vad ska man göra. Taktiken vi hade första gången var att skanna, omvandla till worddokument och redigera i datorn. Det visade sig dock smaka mer än det kostade eftersom formatet gick bananas. Vi försökte med samma taktik idag men fick till slut övergå till hederligt papper och penna. Stackars utredare..

Ni är säkert nyfikna på var dessa punkter kan vara. Jo, en del av dem rör psykisk hälsa. Det som står är absolut inte är uppseendeväckande enligt svenska normer, men i länderna kan de sammankoppla helt oberoende faktorer och få för sig att jag är psykiskt instabil/svag- vilket sannerligen inte är fallet. För att göra bilden klarare för er så kan jag förklara kortfattat. För det första har min mamma varit utbränd, och det var jobbigt för oss barn. För det andra så hade jag körtelfeber en tid i gymnasiet, och för det tredje så har jag varit sjukskriven några gånger i korta perioder under behandlingstiderna (av fysiska anledningar). Dessutom stod det uttryckligen att vår psykiska hälsa har påverkats på grund av barnlösheten. (En mening som helt och hållet är till för att socialstyrelsen vill ha ett avsnitt om parets fysiska respektive psykiska hälsa i utredningen, och att meningen därför inleds med psykiska hälsa.) Det sistnämnda är ju inte menat som att vi "har" psykisk ohälsa- men tyvärr är det precis så som länderna tolkar det, vilket kan leda till att vi blir NEKADE. Hur som helst så finns det en stark föreställning om att psykisk instabilitet/svaghet är ärftligt, och när dessa faktorer kopplas samman så kan länderna få för sig att jag inte är en lämplig moder. Något som så klart är helt befängt, men en verklighet vi måste anpassa oss efter när vi korrekturläser.

Därför har vi suttit och slitit vårt hår för att försöka finna bättre formuleringar på saker. I den bästa av världar så önskar man att avsnitt som är allt för kritiska kunde strykas, men så fungerar det inte när utredarna måste gå efter socialstyrelsens krav. Utredningens text är det enda sättet för dem att bevisa att de följt socialstyrelsens instruktioner om vad en utredning ska innefatta, och därför går det inte bara att ta bort saker. Själv skulle man känna sig tryggare av att använda radergummit istället för att omformulera meningarna i målande reflektioner om hur mycket man lärt sig av händelser. Nåväl. Vi måste anpassa oss efter situationen. Vi har gjort vårt bästa och hoppas att vår utredare accepterar ändringsförslagen vi kommer med. Troligtvis vill vi kontakta AC ytterligare en gång innan nämn för att diskutera dessa stycken så att förbättringarna är tillräckligt bra.

 Landet vi vill adoptera ifrån tycks vara extra hårda på många sätt. I sina krav och sina föreställningar om hälsa och manlighet/kvinnlighet/familjeliv. Många skulle säkert tänka att det är lika bra att byta land, tänka att det verkar ju vara många andra som blir godkända i länder utan att kolla utredningen med någon adoptionsorganisation innan. Men vi känner inte så. Vi vill inte släppa det här landet och skulle bli hjärtekrossade om vi trots allt faller på mållinjen pga någon klumpig formulering i texten som uppfattas som olämplig beroende på kulturskillnader. Nej, det får inte hända. Inte när vi kommit så nära..

Jag har varit riktigt sjuk i två veckor nu, och innan det varit väldigt hängig i 10 dagar. Därmed sjuk hela makens semester. Jag har missat sååååå mycket. Nästan allt faktiskt. En festival var vi på i två-tre dagar, men det är också det enda av planerna som jag kunde genomföra, och sedan dess har jag varit golvad i två veckor. En sån där förkylning som man bara inte står ut med. Jag är just nu i fasen där jag hostar sönder lungorna, men förhoppningsvis innebär det att jag är på rätt väg. Ska försöka åka till släktträffen med makens familj imorgon, men jag är fortfarande osäker på hur smart det är. Jag vill ju inte bli sämre av ansträngningen, men samtidigt har jag praktiskt taget missat hela sommaren och mycket pengar har gått rätt ut i sjön eftersom jag inte kunnat utnyttja betalda biljetter. Tur att det inte varit sånt där strålande väder vareviga dag för då hade jag lidit ännu mer av att ligga i soffan dagarna i ända. Well well, lite tur ska man väl ha. Och under tiden har jag sett sååå mycket bra stand-up. Alltid går det att finna solglimtar..

Adoptionsutredningen

Jag kan verkligen skratta mig lycklig över turen vi haft när det kommer till vår faktiska adoptionsprocess. Vi har läst så mycket om långa köer, väntetider till utredningar och föräldrautbildningar, och självklart har vi också hört om fallen där personkemin inte stämmer mellan utredare och de blivande föräldrarna. Vi har oroat oss, byggt upp skräckbilder och fantiserat ihop olika scenarion som möjligtvis kan uppstå. Myter om hur man måste bo och vad som får stå i försäkringskassans papper eller på anställningsbeviset har gäckat min hjärna i flera år, även långt innan vi ens var 25 år och fick ansöka om adoption. Den mödan och oron hade vi kunnat bespara oss, det vet jag nu efter att ha genomgått medgivandeutredningen. Kanske kan jag också hjälpa någon att sluta oroa sig över sin egen utredning med min erfarenhet- spräcka hål på lite myter och rykten i nästa inlägg.

När vi väl beslutade oss för att sätta igång karusellen så har allt gått så förvånansvärt fort. Vi har haft sådan otrolig tur. Den 17/3 skickade vi in papper om ansökan för adoption till familjerätten/socialförvaltningen i kommunen. I samband med det bokade vi in första bästa föräldrautbildning i en annan stad. Föräldrautbildningen fortlöpte under två helger i april månad och innan det så hann vi dessutom träffa vår kontaktperson och (vad som visade sig vara vår) kommande utredare på ett första möte. Den 20/4 var föräldrautbildningen klar och vår ansökan lades i rätt hög på socialförvaltningens kontor. Redan en månad efter detta fick vi hem ett brev om att vi tilldelats utredare och att alla besök var inplanerade för oss.

I juni månad hade vi förvånansvärt nog ALLA våra fyra möten med kommunen. Den ansvariga utredaren visade sig vara den förtroendeingivande och lugna men samtidigt lite käcka kvinnan som vi haft på inledningsmötet. Och kvinna nummer två, hon som främst fört anteckningar, var också superhärlig med ett smittande skratt och lite mer känslosam approach. Återigen hade vi så otroligt mycket tur med både tider och utredare. Personkemin stämde verkligen och vi kunde vara 110% ärliga mot dem hela tiden, oavsett vad det handlade om. Så stort förtroende kände vi. Och tiderna, ja inte kan man väl klaga på en utredning som mer eller mindre genomförs på en månad...

Lite kort har jag skrivit ner vad vi gick igenom på mötena:

Utredningsmöte 1. Allmänt prat om tankar kring adoptionen och lite om oss och om barnlösheten.

Utredningsmöte 2. Talar om vår bakgrund, värderingar, tro, förhållande, egenskaper osv.

Utredningsmöte 3- Hembesök. Tittar runt, fikar, pratar mer om vår 
relation, om vårt nätverk, tankar om uppfostran och svårigheter med 
adoption. Lämnar in papper från kronofogde och försäkringskassan.

Utredningsmöte 4. Kort möte med tal om ekonomi och 3 
motiv till adoptionen. Vi får också höra hur de uppfattat oss under 
utredningen genom 10 ord. 

Övrig inlämning. Lämnar in referensbrev, läkarintyg och intyg för föräldrautbildningen.

 
  Kära läsare. VI BLIR GODKÄNDA!!!!!!

 Våra utredare gav oss beskedet redan på sista mötet. Vi kommer att bli adoptivföräldrar!!!

Givetvis är inte allt färdigt än , och något beslut tas inte förrän förslaget på ett JA går upp i nämnden. Men ett utkast till utredningen damp faktiskt ner i vår brevlåda idag. Medan utredaren har semester ska vi läsa igenom, kommentera, och ändra det som behövs. I denna fas kommer vi att ringa adoptionsorganisationen och förhoppningsvis få lite hjälp med att kolla så att det inte finns några klumpiga eller avskräckande formuleringar i utredningen. När alla ändringar är gjorda ska allt renskrivas och lämnas in till stadens nämnd. Vi satsar på att få ett beslut i septembernämnden, men det finns fortfarande en chans att hinna med augustinämnden om det inte är allt för mycket ändringar för vår utredare. Hon har nämligen bara ett par dagar på sig i så fall.

Vi satte oss faktiskt ute i solen med en varsin låda hämtmat i knät och läste utredningen på makens lunch idag. Så bra tålamod har jag ;) Det känns så konstigt att läsa egentligen. Det är verkligen hela vår bakgrund, uppväxt, historia, relation, våra livsåskådningar och relationsstrategier, och allt som vi har pratat om på mötena. Jag vet inte vad man hade förväntat sig, men det är verkligen mycket information som egentligen både är för lite och för mycket. Både svårigheter och "positiviteter". Allt och ingenting, med förvånansvärt mycket fokus på vår uppväxt och föräldrarnas uppfostran. Kanske väntade jag mig ännu mer "såhär är vi nu", än "så var vi då", men därmed menar jag inte att det skulle vara bättre än motsatsen eftersom jag aldrig läst någon utredning tidigare.

Hur som helst kanske vi snart står här med ett godkännande, 6 månader efter den första kontakten. Det är inte illa alls.

Jag är så väldigt lycklig och mår fantastiskt bra kära läsare. Det är faktiskt delvis därför jag varit så inaktiv här. Livet utanför har lockat för mycket och det har samtidigt varit så skönt att vara i lyckobubblan med min man utan att prata för mycket om det som pågår. Men samtidigt är det också så att jag inte velat skriva så mycket förrän mötena varit över utifall att min utredare skulle springa på bloggen. Inte för att jag skulle skriva något negativt, men snarare för att få en rättvis bild av hela mig som inte färgats av det man får ut genom bloggen.

Jag sprudlar inifrån och det är så fantastiskt skönt att ärligt kunna svara människor som frågar hur jag mår att: "Jo tack jag mår jättebra". Ärligt. Sanningsenligt. För jag mår fucking jättebra =) Och inom en rimlig framtid kommer jag troligtvis att vara mamma!!

Barnlös som ska adoptera

På många sätt är den tunga stenen som legat på mina axlar och tyngt min vardag helt borta. På andra sätt är den i högsta grad kvar. Jag kan tänka mig att ni (om några) förstår mina känslor.

Jag är så himla lycklig just nu. Jag längtar på ett positivt sätt efter vårt adoptivbarn och njuter i fulla drag av att äntligen se njutningen i min längtan istället för all ångest. Men jag märker samtidigt att jag har en hel del ömma punkter kvar. Ömma punkter som jag inte "kommit över", och kanske aldrig riktigt kommer över. Graviditeter är en av dem. Att se graviditeter är fortfarande så otroligt smärtsamt. Att ha dem i min vänskapskrets blir därför ännu värre. Magen som putar drar min blick till sig som en magnet. Varför dem men inte vi kan jag tänka ibland? Men oftast blir jag bara ledsen och fundersam. Lite avundsjuk kanske. För att en del har det så "lätt". Att vissa kan säga att det "gick lite snabbare än vi räknat med", eller "vi har inte tänkt på det, för det har gått så snabbt". Själv sitter man där och är precis lika barnlös efter 5 år och en sjuhelvetes massa behandlingar. "Det gick lite snabbare än vad vi trodde"? Nej pyttsan heller. Här blir inga barn.

Graviditeter kanske alltid kommer göra mig ledsen. Kanske kommer det alltid att vara en öm punkt, även när vi själva fått vårt barn genom adoption?! Kanske. Och kanske är det okej. Att se en graviditet handlar ju trots allt inte bara om avundsjuka, längtan och bevis på vad man själv inte får- utan det handlar ju trots allt också om ett triggande minne för något otroligt traumatiskt i livet. Att inte kunna få barn. Att förlora graviditeter. Att hoppas på något som inte inträffar.
Trauman. Sorg. Betingade känslor.
Sorg sorg sorg..
Sorg över det liv som inte blev..

Vad är lycka?

Vad är egentligen lycka? När uppnår man ett lyckostadium egentligen? Handlar det om att uppnå något? Att fånga guldet i stunden? Att låta problemen vila och känna sig nöjd med tillvaron även om det finns saker som är jobbiga under ytan?

Jag har nog länge trott att det inte går att känna sig sådär glad och sprudlande, och rent av lycklig innan jag hade mitt barn i famnen. Inte efter allt vi gått igenom, och i så fall bara under korta tider. Men jag kan med stolthet säga att jag ÄR lycklig. Jag ÄR lycklig nu. NU, inte sen... Och det är så himla skönt. Jag mår så bra. 

Enda sedan det femte missfallet för ca 6-8 veckor sedan (eller nått sånt) när vi tog beslutet att lägga ner barnverkstaden och adoptera så föll en gigantisk sten från mina axlar. En sten som var så tung för mig att bära att jag kanske borde släppt ner den lite tidigare. Fast å andra sidan kunde jag inte gjort något annorlunda. Jag behövde alla de där fem åren, de 9 behandlingarna, äggdonationen och immunstödet från Aten för att kunna släppa ner stenen på marken och vända ryggen till. Nu är stenen borta och jag känner mig så himla fri, nästan som att jag får tillbaka ett annat liv som jag gav upp när jag försökte bli mamma som ung- men inte lyckades. Att hitta tillbaka till den personen jag var är omöjligt, för dryga fem år har gått och jag har utvecklats till en annan individ än jag var när jag var 20. Men det skulle ha hänt även om denna kamp aldrig hade funnits, och då hade det varit andra erfarenheter och lärdomar som format mig. Jag önskar faktiskt inte att denna tuffa resa aldrig hade hänt- för utan den skulle jag inte vara den jag är idag. Den otroligt målmedvetna kvinna som är fullt medveten om vilken inre styrka hon bär på. För DET har jag lärt mig. Jag är så djävulusiskt stark! Och med styrka kommer också ett ansvar att ta hand om sig själv. Att sätta sig själv i första rummet eftersom det inte är långvarigt hållbart att prioritera bort sig själv. Det ansvaret bär man själv på- ingen annan. Det börjar jag förstå nu..

Att sätta mig själv i första rummet och ta hand om mig själv är precis vad jag gjort nu! I två veckor har jag nämligen spenderar tiden med mina två bästa vänner i Thailand. Både ö-liv och Bangkok. Det är första gången jag lägger pengar på mig själv på det sättet på drygt 5 år- och jösses vad det tog emot innan jag kom iväg. Men jag fick också lite tacksam hjälp av familj och vännerna för att fixa det ekonomiskt- för de (hör och häpna) tyckte också att jag var så jäkla värd denna resa. En "once in a lifetime opportunity" eftersom min make är så flygrädd och jag nu hade chansen att möta upp mina vänner på deras sista etapp av en riktig långresa. Oj va jag har njutit! Jag har gjort testat massor av saker som jag aldrig gjort tidigare. Snorkling, bada med, och rida på elefanter, parasailing osv. Och shoppat har jag också. Det har varit så härligt att jag inte vill hem än. Visst vill jag träffa maken, men jag vill ändå leva kvar i resebubblan man får när man möter så skilda kulturer och miljöer. När stressen tar ett kliv bakåt och man glömmer vilken dag det är. Den här resan har varit underbar och jag har fått sån mersmak. Men vet ni? Jag tror att detta kan ha varit den sista utomlandsresan utan barn. (Eller som icke-mamma, som min vännina uttrycker det). 

Ja, för på adoptionsfronten går det riktigt fort. Fortare än vi hinner med nästan. Hemutredningen börjar redan den här veckan. Idag faktiskt!! Men mer om det nästa gång jag skriver. Skickar lite kramar till er från ett kyligt och regnigt Sverige- som är betydligt mycket kallare än Thailands 35-40 grader. 

Jag hoppas att ni mår bra. Har inte läst något om vad som händer med er på ett par månader men jag tänker som vanligt på er ändå och uppdaterar mig lite mer senare. <3

Migränveckorna efter missfallet

Jodå, jag lever. Har haft migrän praktiskt taget dagligen nu när hormonerna lever loppan i kroppen och därför håller jag mig ifrån telefon och dator. Och är det inte migrän hela tiden så är det i alla fall djävulsk huvudvärk som känns precis som migrän. Två veckor brukar det hålla i sig efter missfall, så om jag har otur har jag ytterligare en vecka framför mig. Är nog sjuk också, för jag har svinont i hela kroppen och i både öron och hals. Typiskt! Hoppas att det inte är influensan, den som mina föräldrar har dragits med i tre veckor. Utöver det är jag fortfarande nästan lika svag som för en vecka sedan. Något starkare kanske, men fortfarande så pass att mina armar och händer skakar när jag lyfter dem, att benen viker sig och att hjärtat vill hoppa ut ur bröstet när jag går någonstans. Har också börjat kräkas en del dagar och har svårt att hitta mat som inte triggar illamåendet. Det blir mer frukt och mörk choklad än vanligt, men det får lov att vara okej ett tag. Synen försvinner ibland. Inte helt och hållet, men så pass att jag inte ser mer än konturer av människan som står ett par meter framför mig. Det är läskigt värre, och jag hoppas att det blir bättre snart. Huvudvärken gör ju inte saken bättre får man ju säga.

Idag fick jag första sprutan med järn. (Eftersom järntabletter inte hjälper för min anemi). Ska få ytterligare en på fredag och sedan en i veckan i ca en månad. Hoppas att det ger mig en kickstart framåt i mitt mående nu!

Jag är nu nere på 10mg kortison per dag nu och sov mina första 8 timmar på nästan två månader i natt. Vilken känsla att vakna upp och bara minnas en sjujäkla massa drömmar men inga vakna timmar mitt i natten. Detta trots att jag bara några timmar tidigare hade slumrat i sängen eftersom smärtan i huvudet inte tillät mig att vara uppe i ljuset. Jag hoppas så att det håller på att vända så att jag får börja sova mer än 4h per natt. Om en vecka borde jag vara kortisonfri!! Jippie!!!

Idag berättade jag för kliniken om det tråkiga som hänt. Efter samtalet kom faktiskt en hel del tårar och sorg. De första riktiga tårarna. Mycket av det berodde nog på att jag blev besviken på reaktionen jag fick och bristen på stöd och uppföljning, och en stor del av tårarna kom ifrån frustration över huvudvärken och min svaga kropp. Men i och med starten av tårar så kröp också sorgen över den faktiska förlusten av min graviditet några steg framåt i medvetandet. På makens lunchrast fick jag ur mig en massa känslor och tårar. Sorg över det som aldrig blev och de framtidsdrömmar som går förlorade. Det var befriande att släppa ut känslorna som legat inkapslade hela den här tiden, och maken lyssnade tålmodigt. Extra mycket närhet och kramar har jag också fått, och jag känner mig återigen så tacksam över att vara hans fru. Den där underbara mannen som jag inte kan tänka mig att leva utan.

Jag är så tacksam för alla era kommentarer kära läsare! Det är ovärderligt, och givetvis svarar jag när huvudet är bättre! <3

Om hur ett nytt kapitel tar vid

Nu är den slutgiltiga punkten nådd. Nu avslutas ett kapitel som pågått i fem år av mitt liv, och ett nytt kapitel tar vid. Vi lämnar drömmen om graviditet och spädbarnstid, och går vidare. Vi lämnar den långa kamp mot infertilitet som gjort min kropp och själ så otroligt illa och seglar in i en ny tid där jag får chans att läka och bli den människa jag kommer att vara utan mediciner och ständigt pågående behandlingar.

Livet blev inte som vi trodde att det skulle bli, och det där barnet som vi drömt om kommer inte födas ut ur min kropp. Jag kommer kanske aldrig få föda ett barn. Någonsin. Tanken är ny och främmande ännu. Jag har bara smakat på den, men inte känt efter hur det faktiskt känns i kroppen när den smälter på tungan. Det är en stor och svår tanke- just den där om att inte få bli gravid. Läskig att närma sig och ännu för svår att förstå på riktigt.

Men det finns samtidigt så många andra tankar som ännu upptar större plats i mitt sinne. Befriad! Äntligen färdig. Äntligen trygg med tanken på att jag är färdig med behandlingar och kan känna att det enda rimliga och vettiga alternativet är att gå vidare. Jag känner en enorm trygghet i vårt beslut och i all ärlighet vet jag att jag gjorde ALLT jag kunde. Innan jag nådde hit så gjorde jag ALLT som stod i min makt (och mer därtill) för att få föda ett barn, men det funkade ändå inte. Jag gav allt, och det finns inget jag kunde ha gjort annorlunda som jag i framtiden kan se tillbaka på och ångra att jag inte testade.

De sista åren har behandlingar gått på övertid. Jag har länge varit nära slutpunkten- stoppet- änden. Men innan jag kunde nå dit behövde jag göra den mest radikala behandlingen av dem alla för att veta att jag testat alla spår jag kunnat. ALL IN!!! Allt förändrades. Kost (paleo), träning, positivt tänkande/affimationer, extra vitaminer, första gången med äggdonation och den väldigt invasiva behandlingen av immunförsvaret från Aten.
Jag gjorde ALLT. Jag gjorde mer än vad man bör behöva, och ändå slutade försöket med ett femte missfall. (Riktigt tokigt höll det på att gå dessutom.) Precis samma vecka som alla tidigare missfall, trots alla förändringar. Hur ska jag någonsin kunna klandra mig för att det är något jag gjorde som var fel, när jag nu gjorde allt som stod i min makt? Det kan jag inte! Och det är befriande!! Jag gjorde ALLT!

Nio behandlingar blev det till slut. Fem stycken ICSI, tre FET med spermiedonation och en ÄD tillsammans med immunosupport. Fem enormt smärtsamma missfall under v.6, inklusive två skrapningar. Och tiden innan det, med pergotime eller åren med sängkammarförsök räknar jag inte ens med i detta.
Utifrån sett undrar jag varför. Varför uppoffringen? Varför så många? Hur fanns det kraft? Men jag vet samtidigt svaret. Jag var tvungen. Längtan var större än min egenkärlek. Jag offrade bit för bit av mig själv tills jag äntligen kände inifrån att jag varken kan eller vill fortsätta göra det. Och då, då kunde jag äntligen sätta punkt. Nu, nu kan jag äntligen sätta punkt!

Nu påbörjas vårt nya kapitel i livet. Kapitlet där vi till 100% inriktar oss på adoption. Inga sidospår. Ingen kluvenhet. Inga behandlingar. Vi ska adoptera. Punkt. Och det känns bara sååå rätt att vi precis satt igång processen. Att adoptera barn är stort och stundtals svårt, och jag är inte naiv och tror att det blir en dans på rosor. Men det är ett nytt kapitel i livet. Ett kapitel som känns spännande och som har tänt vår längtans glöd igen. En dörr till ett faktiskt barn har öppnats på vid gavel, så pass att vi nästan kan se det framför oss. En rimlig tidsram. Möjligheter. Spänningen. Lyckan. Vi ska adoptera barn, och det får hela min mage att pirra. Jag har kommit långt. Jag har kommit så otroligt långt. Och det är jag stolt över <3

Jag kommer att bli mamma trots allt..

Blodförlust och akut skrapning- Missfall nr5

En snabb uppdatering för att visa att jag lever. Stavfel eller virriga meningar kan dock dyka upp överallt för min hjärna fungerar inte som den ska. Maken fick till och med skriva in lösenordet till mig eftersom jag är så svag.

För att göra en lång historia kort- det blev en akut skrapning igår eftersom jag blödde så otrooooooligt mycket och snabbt. Jag har aldrig sett så mycket blod i hela mitt liv.

Missfallet som började på påskdagskvällen eskalerade snabbt i blödningsgrad och smärtgrad och jag fick byta bindor ofta. Under natten började det gå allt snabbare och jag fick gardera upp med flera lager bindor, vikta handdukar och snabba byten. Några timmars sömn fick jag säkert, men den extrema smärtan och blodet som rann över gjorde sömnmöjligheten ytterst begränsad. Vid frukosttid insåg jag snabbt att jag blödde mer och mer, snabbare och snabbare och att jag började försvinna in i ett slags mörkt töcken. Syn, hörsel, färg i ansiktet som försvann, yrsel. Ja ni fattar. Dags att åka till akuta kvinnomottagningen. Framme vid lunch. Höll på att svimma flera gånger i bilen, och på färden dit som tog 40 min hade jag blött igenom 4 maxibindor, trosor och en handduk som var vikt i 8 lager. Mums...

Vi blev hela tiden bra bemötta och trots lång väntan så fanns alltid hjälp till hands. Ett ultraljud visade på någon slags graviditetsrest (ej normal för att vara i v.5+4) som ännu inte kommit ut, och efter lite bedömning om blödningsläget så kom vi fram till att skrapning egentligen var det enda möjliga alternativet med tanke på hur illa medtagen jag blev av de starka blödningarna. Tur var det, för timmarna som följde kom det ut så mycket blod att jag började bli nervös för att behöva blodtransfusion.

På sjukhuset finns bindor som är stora som blöjor. Vuxenblöjor. De bör man kunna ha en lång lång tid utan att behöva byta. Men var tjugonde minut var jag tvungen att ta mig till toaletten för då hade blöjan fyllts nästan  helt av blod och klumpar stora som knytnävar (eller ibland halva knytnävar) med koagulerat blod. Det var extremt. Rena blodbadet. Ibland hamnade allt på golv och toalett eftersom det bara rann ur mig, och då blev det extrajobb som jag egentligen inte orkade. På slutet var jag så matt att jag knappt orkade byta längre, så väntan på operation kändes lång.

Klockan 20 sövdes jag ner och skrapningen genomfördes. Tjugo minuter senare vaknade jag upp och fick ligga på intensivvårdsavdelningen eftersom postop var stängd. Jag var lugn hela tiden, förutom när jag fick den lugnande medicinen precis innan narkos. Samma sak hände förra gången jag skrapades- då jag var superlugn hela tiden men började gråta så fort medicinen kom in i blodet. Vet inte hur mycket av mitt svammel som de kunde förstå men jag minns att jag pratade om vår långa resa och om adoption. Under narkosen drömde jag om adoption och om narkosläkaren- vilket jag också svamlade fram, på bedövad tunga, direkt när jag vaknade. Jag sov på sjukhuset och på morgonen togs lite prover innan jag fick åka hem med taxi.

Nu är jag hemma igen, och jag slapp blodtransfusion. Mitt HB ligger vanligtvis väldigt högt, stadigt över 140. Igår när vi kom in och jag redan hade blött mycket så låg det på 132. På kvällen, efter blodbadet hade fortsatt hade det sjunkit till 116. Ganska mycket som hänt alltså. Jag var redan innan väldigt anemisk (järnbrist) men de ville inte hjälpa mig med det akut utan jag måste uppsöka VC. Kan dock tänka mig att jag har ett järnvärde närmare 0 nu.

Hur jag mår just nu får jag sammanfatta ytterst kort. Mentalt stark men fysiskt sett otroligt illa medtagen. Riktigt läskigt faktiskt. Ser knappt vad jag skriver, kan inte lyfta mina svaga och skakande armar, grötigt huvud med svårigheter att koppla samman information och tal, allt är mörkare och suddigare (synmässigt), dunderhuvudvärk och starka smärtor i livmodern. Det kommer ta ett par veckor att återhämta sig sa läkaren och jag ska ta alvedon+ipren var sjätte timma för att hålla smärtan nere. Nu behöver kroppen tid att återhämta sig och skapa nytt blod. Att laga sig. Sömntabletter har jag fått för att kunna sova de närmsta dagarna.

Jag har fortfarande inte gråtit. Inte mer än vid narkosen, vilket inte räknas tycker jag. Och jag har haft bra bemötande hela dessa två dagarna på sjukhuset. Vad mer kan man begära i en sån här situation?

Missfallet är ett faktum :(

Graviditet nummer fem har slutat på samma sätt som mina fyra andra graviditeter- med missfall i vecka 6. (5+3 denna gång.) Jag är alldeles för utmattad för att skriva om det nu, men jag ville uppdatera er lite om läget. Det tråkiga läget. Vår sista chans. Det nionde försöket..

Förlorar otroliga mängder blod och har obscent ont. Troligtvis kommer vi behöva landa på akuten idag eftersom jag förlorar så mycket blod, men än så länge ligger jag i sängen hos svärmor ute på landet. Sömn har det bara blivit några få timmar här och där så givetvis är jag alldeles dränerad på energi.

Jag har ännu inte gråtit...