Sömnsvårigheter

Jag har bara hunnit ta en enda tablett Primolut-nor och redan nu den första natten har jag haft otroligt svårt att sova. Jag har drömt mardrömmar, svettats och vaknat oroligt stup i kvarten. Fan också, denna biverkning hade jag glömt bort.. Den står inte ens på FASS, (jag kollade precis) men jag får sömnsvårigheter varje gång. Måste nog berätta det för läkarna tror jag. Någon mer som känner igen sig?

Tårar

Just nu känns livet jävligt tungt.. Jag har dessutom mycket smärtor och problem med kroppen som gör mig trött och sliten- och det gör ju inte direkt saken bättre.. Jag tror också att känslorna börjar komma ikapp mig nu, och jag känner mig inte beredd på att hantera alla tankar som dyker upp i huvudet. Många tankar blir jag så arg på att jag tänker.. Jag kallar dem fula tankar, för jag vill bara bli av med dem.

Igår var vi på släktkalas hos min fina kusin och hans höggravida sambo, och på plats fanns även en tre månader gammal liten bebis. Jag hade varit orolig för släktkalaset i flera dagar, och jag hade till och med drömt mardrömmar om det. För mig är gravidmagar fortfarande det absolut värsta att se, för barn och bebisar kan man i alla fall förälska sig i och gulla med (även om även det är väldigt jobbigt ibland). Men både mage och bebis är lite väl mycket.. Första tåren i ögonvrån kom opassande nog redan när jag kom dit och kramade om kusinens sambo, för hon sa genast att hon tänker på oss hela tiden. Jaha, på den känsliga nivån skulle jag alltså befinna mig resten av kvällen? Utanförkänslan när samtalen kretsade kring bebisrutiner och graviditet var påtaglig, och till slut drog jag mig undan till övervåningen. Eftermiddagen slutade med att vi äntligen fick prata om vår barnlöshet med kusinen och hans sambo, och vi grät mycket tillsammans. Jag erkände att dagen varit jobbig och hon förstod precis vad jag menade eftersom de själva försökte bli gravida i drygt ett år och har ett missfall i bagaget.

När vi sen kom hem rann allt över och jag grät intensivt samtidigt som jag berättade för min fästman om de där tankarna jag kalla fula tankar. Jag berättade i all ärlighet om mina svårigheter att komma tillfreds med tanken på äggdonation, och han lyssnade tålmodigt och tröstade mig när jag helt och håller bröt ihop av hysterisk gråt. Vi kommer att ta oss igenom det här, men just nu känns det bara fööör tufft.... Just nu är mina tankar inte snälla mot mig alls....

Planering inför ivf 4 med donator

För några dagar sedan ringde läkaren A hem till mig och berättade att kromosomprovet på mig var helt normalt. Skönt!! Vi passade då på att planera in nästkommande ivf där vi ska testa donatorsperma för att se om några ägg lyckas bli befruktade, vilket aldrig hänt oss hittills. Läkaren A säger vänligt att det inte är säkert att det här går bra heller (vilket vi är väl medvetna om), men hon är verkligen inte motvillig till att vi vill testa spermadonation först. Hon framförde ett flertal gånger att det här både är lättare och snabbare eftersom det inte är någon kö till spermadonation. Vi har vår utredning med kuratorn inplanerad den 2:a April, så vi planerade in sprutstart ca 3-4 dagar därefter. Det innebär alltså att jag ska börja med primolut-nor om en vecka, den 23e mars.

Känslorna är blandade kring detta försök. På ett sätt vill jag bara komma igång för att få det överstökat, men samtidigt drar jag mig för det eftersom jag vet hur dåligt jag mår både fysiskt och psykiskt under och efter behandlingarna. Både jag och sambon tycker att det är viktigt att ställa sig in på att detta inte heller fungerar- alltså att spermadonation egentligen inte är rätt läsning för oss. Även om det inte räddar oss från den tunga sorgen så kanske den räddar oss från chocken som skulle uppstå när/om (?) vi misslyckas. Samtidigt sitter en liten demon (eller är det en liten ängel) på min axel och försöker intala mig att det här kommer att gå vägen.

Faktum är att jag är fullkomligt livrädd för att det är MIG det är så mycket fel på att jag inte kan bli en genetisk förälder. Det skrämmer mig faktiskt mer och mer ju mer jag tänker på det.. Jag tog det bättre i början, för då var jag nog så chockad att jag inte riktigt kunde ta in allt som händer. Jag tror att jag fortfarande befinner mig i chocktillstånd, jag har fortfarande inte förstått innebörden, men jag har ändå blivit räddare och räddare ju mer jag tänker på det. En annan dag ska jag försöka reda ut vad jag är rädd för och varför jag är så rädd. Men inte ikväll, för jag måste nog rannsaka mig själv noggrant för att förstå mig på alla känslor som väller fram...

Avslutar kvällens inlägg med lite klagande. Mina käkar har låst sig igen. (Tredje gången det händer). Jag spänner i vissa perioder mina käkmuskler så mycket att de blir inflammerade och värken sprider sig till hela käken och givetvis huvudet. Sist blev jag ordinerad en hel ask (högsta dosen) Ipren i 10 dagar, men efter 3dagar hade jag fått magkatarr igen. Toppen! Till råga på det har jag huvudvärk VARJE dag och har haft det sedan jag började primolut-nor inför förra ivfen, för mer än en månad sen alltså. Det är ingen meshuvudvärk vill jag lova, och de flesta dagarna ser jag inte ens ordentligt för det är både dimmigt, snurrigt och ofokuserat. Migrän har kommit några gånger per vecka. Mmm, jag är på topp!!! :( Nog fattar jag att min kropp inte pallar alla hormonförändringar, men att har brutal huvudvärk konstant även mellan behandlingarna känns inte rättvist. Står man inte ut med tillräckligt mycket skit ändå? Är inte allt tillräckligt orättvist ändå? Är det inte magen så är det huvudet... Usch va trött jag blir. På måndag ska jag ringa vårdcentralen. Måste få någon migränmedicin!!!
Slutklagat!

Har haft en superbra helg trotts huvudvärk. Det är ju alltid något liksom. ;)

Jäkla skithormoner

Måste klaga lite...

Sedan typ 3 dagar efter äggplocket har jag haft brutal mensvärk. Först trodde jag att jag hade haft sex lite för tidigt och att kroppen reagerade på det genom ömma äggstockar och krampande livmoder. Men smärtan satt kvar och gör det fortfarande, även om den nu är lite mildare. Men värst är inte mensvärken utan den fruktansvärda yrseln och dunderhuvudvärken. Alltså, jag skojar inte när jag säger att jag var så desorienterad i måndags och tisdags att jag var nära att svimma även när jag låg ner i soffan. Helt sjukt. Jag är fortfarande yr och ser suddigt, men det är tack och lov mycket bättre än i början av veckan. Huvudvärken däremot sitter i konstant och det börjar bli riktigt jävla jobbigt när inte ens citodon funkar.

Sen har jag en fråga: Hur många av er har nattliga svettningar omkring mensen???? Jag har haft det de senaste åren i några dagar innan mensen kommer. Och då snackar vi verkligen extremsvettningar- sådär så att jag vaknar av att det är sjö på mitt bröst och både täcke och kudde är dyngsura. Skitjobbigt!!!! Den här gången varade det dock i 6 dagar vilket är ungefär dubbelt så länge som vanligt. Det är säkert puregonet.. Men jag undrar ändå, hur vanligt är det här egentligen? Jag har ingen aning om vad svettningarna beror på...

Nä, nu ska jag sluta klaga och ta ut det nybakat brödet ur ugnen. Lägenheten luktar så gott så jag kan knappt bärga mig. Egentligen ska jag ju inte äta bröd eftersom jag både får ont i magen och går upp i vikt av det, men ibland så kan jag inte låta bli.. Bröd är ju farligt gott!! :)

Meningen med livet?

Jag upplever att många människor som går igenom någon slags sorg, sjukdom eller lidande frågar sig varför just DE har drabbats. De eftersöker någon slags mening till varför just DE måste genomgå svårigheter i livet och hoppas att svaret ska lätta lite på lidandet.

Själv har jag många gånger det senaste året ställt mig frågande till meningen med livet, och meningen med lidande. Jag tror varken att det finns ett korrekt eller ett enkelt svar på någon av frågorna, men däremot tycker jag att det är lättare att, för sig själv, besvara vad som är ens egen mening med livet. Själv tror jag att meningen med livet skulle kunna vara att älska och att bli älskad. Det behöver nödvändigtvis inte vara av en partner, en förälder eller en vän- utan det behöver bara vara en förmåga att känna kärlek för någon eller något som gör livet värt att leva. Men vad är då meningen med lidande? Finns det någon mening med att människor utsätts för smärta och sorg? Lär man sig något av det? Blir man starkare i efterhand? Finns det en redan utstakad plan för allt som kommer att hända i livet- ett öde som man bara måste gå till mötes eftersom det redan är förutbestämt? Om man inte kan få barn naturligt, är då meningen med lidandet att man ska ta hand om ett mindre lyckligt lottat barn från en annan del av världen? Finns det ett syfte med barnlöshet? Nej, frågan är så stor och så svår att den är svår att greppa. Skulle man svara att det finns en mening bakom lidande- då skulle man också mena att människor torteras, utnyttjas sexuellt, mördas, och dör av svåra sjukdomar av en speciell anledning. Det köper jag inte. Men vad är det då som jag tror?

Tidigare trodde jag på ödet. Jag trodde att det fanns en mening bakom varje händelse i mitt liv. Det tror jag inte längre. Jag tror inte heller att människor bestraffas av Gud eller att någon annan högre makt för något ont de gjort, även om det ibland känns precis så. Däremot söker jag desperat efter ett svar på varför just jag har drabbats av ofrivillig barnlöshet och denna långa resa som bara tycks bli svårare och svårare. Det är ett sökande som troligen aldrig kommer att ge resultat. Jag kommer nog aldrig att få ett svar. Kommer jag ens förstå när jag har ett barn i mina armar? Då kommer jag säkert säga att det var just det där specifika barnet som var ämnat att hamna i mina armar, och att resan man gjort dessförinnan bara var ett nödvändigt ont för att nå till just det där specifika barnet. Men då är jag också totalt motsägelsefull i mitt resonemang och menar att det trots allt fanns ett förutbestämd öde för mig- att just det där specifika barnet var mitt öde.

Svåra frågor... utan enkla svar... Känner ni igen er?

Svar från kliniken

Igår skickade jag och sambon iväg en vänlig men bestämd önskan om att få testa spermadonation innan vi ger upp hoppet om mina ägg och ställer oss i kö för äggdonation. Idag fick vi svar från överläkaren. Det är OKEJ :) åh det känns så himla skönt att de lyssnade på vår önskan!!! Nu gäller det att inte bygga upp förväntningarna för mycket utan mer se det som ett sätt att mer eller mindre bevisa om mina ägg är dugliga eller inte.

Min sambo tar spermadonationen väldigt bra. Han har i snart ett år bearbetat att vi kanske skulle behöva använda någon annan mans simmare, och därför tycker han (precis som jag) att spermadonation är att föredra framför äggdonation. För mig är det här med dåliga ägg så pass nytt så jag har inte hunnit komma tillfreds med tanken på det än. Men jag fortsätter att bearbeta, för med handen på hjärtat så förväntar jag mig inte att spermadonation funkar.. Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag får se ett par, kanske till och med tre befruktade ägg så att jag i alla fall vet att det finns några dugliga ägg i min kropp, men dessvärre tror jag inte alls att det kommer hända. Det är nog lika bra dock. Att hoppas, men inte tro. Det skyddar mig lite mot besvikelsen när man inte lyckas.

Sedan augusti 2012 har vi gjort tre ivf:er via microinjection (alltså icsi). Jag har fått ut 5, respektive 7 och 8 ägg. Vi har alltid trott att det är medicineringen som strulat eftersom enbart två ägg varit mogna de första två gångerna. Men vid icsi 3 bytte vi bort menopur mot en rätt låg dos puregon och det äggplocket var 6 av de 8 äggen mogna. Trots den stora förbättringen blev det fortfarande ingen befruktning. Något är ju väldigt fel!! Trots tre ivf:er har vi aldrig fått ett enda ägg befruktat. Vi hör verkligen inte till vanligheterna...

Så konstigt det känns att tänka på allt man gått igenom och hur mycket lidande det åstadkommit. När jag började ivf var jag naiv nog att tro att vi skulle vara ett av de där lyckliga paren som lyckades på första försöket. Jag fick höra att de flesta blir gravida inom tre försök, och jag minns att jag tänkte att tre behandlingar var worst-case-scenario! Nu är jag inte fullt så naiv längre, för nu har jag luttrats av att vi enbart stött på motgångar i vår resa.

Nästa steg i vår ivf-resa är alltså ett utredningssamtal med kuratorn vilket är inbokat i början av april. Jag ska ringa kliniken och höra om vi ändå kan preliminärboka uppstart för donationsbehandling vid nästa mensstart. Troligen blir det precis dagarna efter utredningen, men vi vet ju ändå redan att vi blir godkända. Mötet är mer av en formalitet för att diskutera hur vi ska ställa oss till barnets ursprung osv. Jag vill så gärna att behandlingen kommer igång i april, för annars blir det så nära bröllopet och det klarar jag nog inte av. Jag behöver tid att falla för att sedan resa mig igen- och det får INTE förstöra vårt bröllop! Den dagen måste få vara glad.. Åh så jag längtar. Nu är det inte så mycket mer än 4 månader kvar. Det börjar bli stressigt!!!

Flickan med ledsna ögon

Är det jag? Idag var det i alla fall jag som var flickan med ledsna ögon. Hon som ser sorgsen, trött och rödgråten ut. Hon som tittar ner i marken när hon går och viker bort blicken så fort någon råkar titta på henne...

Jag bröt ihop totalt idag under gruppträningen på sjukgymnastiken. Jag var redan känslosam och trött, och hade varit tvungen att ta citodon för den hemska mensvärken. Så jag var alltså allt utom "på topp" när jag kom dit. Väl där fick jag se att det börjat en höggravid kvinna i gruppen... Det räckte för att göra mig otroligt illa till mods. När kroppen sen hamnade i ett mer avspänt läge under övningarna så började tårarna rinna. Efter ett tag gick jag ut till ett annat rum- och då fullkomlig forsade tårarna. Hysteriskt, panikartat och hejdlöst. Jag grät och grät och grät... En av sjukgymnasterna kom in och satt hos mig resten av tiden, gjorde övningar med mig individuellt medan jag satt där och grät. -"Livet är i kaos", var i princip det enda jag sa.

-"Det kanske var bra", sa min kära fästman när jag berättade om gråten. Det har han helt rätt i, för hittills har jag inte låtit mig själv bryta ihop. Jag har varit stark och samlad, som ett fruktlöst försök att distansera mig till den bittra verkligheten. Jag har tänkt jobbiga tankar, känt hopplöshet när jag pratat om våra problem, och varit orolig för framtiden- men jag har knappt gråtit efter den där dagen vi satt framför läkaren. Idag kom kanske en liten bit av sorgeprocessen igång. Jag hoppas faktiskt det, även om det innebär att det blir en jobbig tid framöver. Hellre tar jag det nu än senare.

Kaos

Som ni vet så känns det ibland som att tillvaron vänds upp och ner och livet hamnar i ett kaos-läge. Just nu känns som en sådant läge. Det är bara för mycket att hantera på en och samma gång.. Det är inte bara äggdonation, spermadonation och adoption som upptar mina tankar funderingar och min tid. Det har nämligen hänt väldigt jobbiga saker med vår bästa vän som liksom fått oss att förlora en stor del av vår tillit till honom, och min andra bästa vän är i sådan kris med sin karl att det är nära uppbrott. De har två små barn dessutom. Det byggs upp så mycket ångest och frustration inom mig och jag har inte samma förmåga, som jag brukar ha, att hantera det som händer. Utöver det så får jag panikartade tankar när jag tänker på skolan, på allt jag missat och borde ta igen, och på att jag snart måste må bra nog och hitta ett jobb, för vi kommer inte klara att leva på sambon så länge till. Jag är stressad... Sjukt stressad! Trots att jag är hemma. Det är så jobbigt att jag alltid hittar tillbaka till stress- och ångestläget som ligger farligt nära depression. Jag vill bort därifrån. Jag vill inte trilla ner i hålet igen..

Just nu är allt bara för mycket! Just nu kan jag inte hantera varesig mina tankar eller allt oförutsett och jobbigt som pågår omkring oss. Jag vill bort från kaosläget- men jag vet inte hur....

Nyhet: underlag lagändring

Idag vaknade jag av ett underbart sms där sambon skrev att "statens medicin-etiska råd" har lämnat in ett nytt underlag till riksdagen (som jag förstod det) gällande assisterad befruktning. Sist ett liknande underlag kom var för 18 år sedan och var då avgörande för lagarna kring assisterad befruktning! Men visst har utvecklingen gått framåt sedan dess, och hela tiden har Sverige har legat i bakkant och inte diskuterat en etisk omvärdering av vikten av genetiska band förrän nu.

Ni kan bland annat läsa om detta här!

Gladast är jag för att en av diskussionerna handlar om att man vill tillåta befruktade embryon som blivit över vid provrörsbefruktning att "adopteras" av en tredje part! Fantastiskt tycker jag!!!! Detta har jag väntat på!!!! Jag tycker att detta är något som borde tillåtits för länge sedan... Framförallt nu när jag börjar ana att vi kanske själva skulle behöva den möjligheten om äggdonation/spermadonation inte går vägen för oss.

Bra start på morgonen måste jag säga! Nu håller jag mina tummar för en lagändring!!!!!!!

sorgen, chocken och lyckan... vad ska jag känna nu?

För det första vill jag tacka för alla fina kommentarer jag fått och det enorma stödet ni skänker mig. Det som känns så skönt i hela den här röran är att NI faktiskt förstår min panik, för ni är själva någonstans i denna orättvisa karusell och ni kan relatera till er egen längtan. Just därför så betyder er stöd så enormt mycket... TACK för det <3  AnnaC, tack för att du erbjuder dig att hjälpa mig med mina frågor och funderingar. Jag kommer att kontakta dig! Jag vill dessutom hemskt gärna att alla NI om gör/ska göra äggdonation kontaktar mig på något sätt så att jag får upp ögonen för era bloggar och får läsa vad ni går igenom. Det vore så skönt att känna sig lite mindre ensam om att hamna just i denna situation, för jag vet ju att det finns ett helt gäng som delar denna resa..

I övrigt så vet jag inte riktigt hur jag ska börja detta blogginlägg för mitt innersta känns alldeles splittrat och förvirrat. Jag vet liksom inte vad jag ska känna... När jag har en glad stund och kan njuta av livet, innebär det då att jag förtränger sorgen och smärtan, eller är jag faktiskt ärligt och genuint glad just den stunden? Är jag i ett sånt chocktillstånd att jag inte kan ta in allt som händer?

Jag fick det där tunga beskedet (läs här) i torsdags! Den dagen grät jag otroligt mycket, men mest på förmiddagen direkt efter vi hade varit på sjukhuset. Jag grät när jag pratade med sambons mamma i telefon, men knappt en tår fick jag fram när min egen mamma kom till undsättning och kom upp till lägenheten för att jag skulle slippa vara ensam när sambon var på jobbet. Det känns nästan som att tårarna tog slut där efter lunch, och på något sätt har jag redan sedan den eftermiddagen kunnat prata "sakligt" och metodiskt om allt som hänt, utan att böla ögonen ur mig. (Med undantag för de tillfällen då det slår mig att det är JAG som inte är fertil, att det är mina gener som aldrig kommer att föras vidare. Att alla reservplaner som att åka till Danmark och inseminera mig liksom bara kan kastas i papperskorgen... Då kan ett par tårar leta sig fram i ögonvrån). 

En av anledningarna till att jag så snabbt började tala sakligt om det som händer tror jag beror på att vi genast sökte stöd hos våra familjer och bästa vänner, eftersom vi vet att detta är för tungt för att hålla inom sig. Direkt slöt de upp omkring oss och fanns där med all sin kärlek, sin tid och sitt stöd. Jag blir rörd bara jag tänker på det. En av mina bästa killkompisar bestämde sig genast för att jag behövde distraheras och bestämde sig för att släppa allt och spendera fredagen med mig. Vi gick och fikade. Jag berättade, jag skrattade, pratade om annat, och ja...jag mådde rätt bra. Han föreslog sen att vi skulle gå tillbaka hem till mig och spela och sjunga lite, vilket han vet att jag verkligen mår bra av. Sagt och gjort. Någon timma därefter kom sambon hem, och även min bästa tjejkompis som slöt upp med oss. Under jackan hade hon gömt en fin bukett med blommor och en chokladask.. Fina vän!! Vi åt middag ihop och drack vin. Vid 7 tiden ringde min andra bästa killkompis och frågade om han fick komma till oss, så han satte sig på tåget och kom hit någon timma senare.

Vi drack vin, lyssnade på jazz, skrattade, pratade om allt mellan himmel och jord- och jag mådde så braaa. Till slut släppte jag bomben och berättade varför jag tyckte att det var så bra att jag fick distraktion och lite salongsberusning av vinet. De lyssnade, grät, frågade frågor, försökte peppa och trösta på samma gång. Hon, tjejkompisen, bad om ursäkt för att hon grät så mycket, men jag tyckte själv att det var så befriande att se. Killkompisarna gav mig varma kramar och gav mig kärleksförklaringar och sa att vi såklart är bästa vänner av en anledning. Att de finns där för oss och att det är svårt att veta hur de ska reagera Jag kunde återigen hålla tillbaka mina känslor, mina tårar. Jag var bara glad att de var där och att de finns i våra liv. Stämningen vändes uppåt igen och vi bestämde oss spontant nog för att gå ut och dansa. Sagt och gjort. På ett nästan tomt dansgolv dansade vi och hade roligt fram tills stängning.

Killkompisen som kommit med tåg sov över hos oss och spenderade hela lördagen med oss. Då fick vi chans att prata mycket mer om allt. Han fick mig att bli ÄNNU säkrare på att jag verkligen måste stå på mig gentemot läkarna nu. Vi vill verkligen prova spermadonation först!!! Om vi nu har noll förväntningar så blir det ett bakslag som vi ändå kommer att kunna hantera.  Han gav mig många anledningar. Framförallt att vi aldrig kommer att behöva se tillbaka och tänka "tänk om"... Senare på dagen kom ett blombud med en stor bukett liljor från min kära vän i Skara. Jag har fantastiska vänner som sprider så mycket kärlek.... <3 Söndagen spenderade jag med sambon. Vi gick på loppis och tittade en massa på serier i soffan. Mådde rätt bra..

Sååååå, summan av kardemumman, nu när jag haft en så bra helg:  Mår jag verkligen bra? Nej verkligen inte.... Det här är första dagen sedan i torsdags som jag måste spendera ensam eftersom både sambon och alla vänner är på jobbet, och jag är hemma. Jag vaknade av att jag höll på att få en panikattack igen. Det lugnade sig snabbt, men jag har ändå den där frustrerade panikkänslan i hela kroppen. Jag har lyssnat på sorgsen musik hela morgonen, och med lite tända ljus på köksbordet är det rätt mysigt att sitta med tekoppen och blogga. MEN, i kroppen kryper myror. I huvudet snurrar hemska och förtvivlade tankar. Jag vill egentligen inget hellre än att gråta mig till söms. Jag vill sjunka genom jorden ett tag och krypa tillbaka när allt är över igen. Jag vill inte vara så här stark just nu!!Jag vill inte hantera situationen genom att direkt se framåt med hopp. Jag vill först sörja. Jag vill låta känslorna komma fram, för jag vet att de måste ut. Men istället så kommer inga tårar. Tårarna tar stopp. Jag känner att de är påväg, att de vill ut, men de kommer aldrig längre än till glansiga ögon. Jag sörjer, men förstår nog egentligen inte vad som händer nu... Tillslut kommer det att krascha totalt, och då kommer murarna att falla, tårarna forsa och kroppen kapitulera.
Jag hoppas bara att det kommer vid rätt tillfälle.....

Tack återigen för att ni finns. Hoppas att ni fortsätter följa mig, för jag behöver verkligen allt stöd jag kan få just nu..