Flickan med ledsna ögon

Är det jag? Idag var det i alla fall jag som var flickan med ledsna ögon. Hon som ser sorgsen, trött och rödgråten ut. Hon som tittar ner i marken när hon går och viker bort blicken så fort någon råkar titta på henne...

Jag bröt ihop totalt idag under gruppträningen på sjukgymnastiken. Jag var redan känslosam och trött, och hade varit tvungen att ta citodon för den hemska mensvärken. Så jag var alltså allt utom "på topp" när jag kom dit. Väl där fick jag se att det börjat en höggravid kvinna i gruppen... Det räckte för att göra mig otroligt illa till mods. När kroppen sen hamnade i ett mer avspänt läge under övningarna så började tårarna rinna. Efter ett tag gick jag ut till ett annat rum- och då fullkomlig forsade tårarna. Hysteriskt, panikartat och hejdlöst. Jag grät och grät och grät... En av sjukgymnasterna kom in och satt hos mig resten av tiden, gjorde övningar med mig individuellt medan jag satt där och grät. -"Livet är i kaos", var i princip det enda jag sa.

-"Det kanske var bra", sa min kära fästman när jag berättade om gråten. Det har han helt rätt i, för hittills har jag inte låtit mig själv bryta ihop. Jag har varit stark och samlad, som ett fruktlöst försök att distansera mig till den bittra verkligheten. Jag har tänkt jobbiga tankar, känt hopplöshet när jag pratat om våra problem, och varit orolig för framtiden- men jag har knappt gråtit efter den där dagen vi satt framför läkaren. Idag kom kanske en liten bit av sorgeprocessen igång. Jag hoppas faktiskt det, även om det innebär att det blir en jobbig tid framöver. Hellre tar jag det nu än senare.