Barnlösas inre krig!

Jag skrev en nyss en kommentar på en ny ivf-blogg, och det är en sak jag skrev där som jag även skulle vilja diskutera här på min egen blogg, nämligen det inre kriget!

Det inre kriget!! Vad menar jag då? Som ofrivillig barnlöshet startar, enligt min mening, ett slags inre krig där våra djuriska, moraliska, etiska (osv) känslor ställs till sin yttersta spets. Vi går in i en verklighet där vi måste hantera enormt mycket sorg och rädsla. Vi måste ta beslut som innebär att vi får välja mellan en livslång ofrivillig barnlöshet, ta hand om ett barn från något annat land, eller att mixtra med naturen genom att på något sätt ta hjälp av läkare för att försöka få ett barn i våra armar. Vi tvingas ta beslut som vi själva måste tycka är etiskt och moraliskt försvarbara, samtidigt som vi under denna tid längtar så starkt efter barn att vi kanske tar beslut i ren desperation som vi egentligen inte skulle förespråkat från första början. Vi måste hålla oss "vid liv" och ovanför ytan trotts att vi så ofta står på kanten till stupet som leder ner till totalt mörker. Vi måste försöka att (med risk för att låta klyschig) fånga nuet och ta vara på den tid som pågår just nu, trots att längtan efter barn är så påtaglig att vi ofta är olyckliga och enbart strävar emot framtiden. Vi måste hålla upp en fasad mot yttervärlden, och vi kommer alla att ställas inför valet om vi vill blotta vår sorg personliga historia om infertilitet till omgivningen, eller inte.. Vi måste lära oss att hantera okunniga och tärande kommentarer och råd, barnvagnar och magar, förlossningsberättelser och bebisar. Vi tvingas dagligen att möta vår egen sorg. Vi tvingas att konfrontera våra allra mörkaste tankar och lära oss att leva ett liv av ovisshet, sorg och ständig kamp. Den djuriska längtan river och sliter våra hjärtan. Det pågår ett inre krig inom oss. Ett krig mellan hoppfulla, goda känslor, och känslor av sorg, hopplöshet, förtvivlan och rädsla - känslor som gör oss ont. Vi vet inte när kriget tar slut. Vi vet inte om vi kommer att klara av kriget, eller om vi kommer att gå under innan det är över. Allt vi vet är att det ända sättet att få ett efterlängtat barn i våra armar är att fortsätta kriga, att fortsätta kämpa oavsett vad kampen gör med vårt inre.

Styrkekramar till alla er/oss som krigar! Vi är starkare än vad vi någonsin kommer att förstå!!