Tårar

Just nu känns livet jävligt tungt.. Jag har dessutom mycket smärtor och problem med kroppen som gör mig trött och sliten- och det gör ju inte direkt saken bättre.. Jag tror också att känslorna börjar komma ikapp mig nu, och jag känner mig inte beredd på att hantera alla tankar som dyker upp i huvudet. Många tankar blir jag så arg på att jag tänker.. Jag kallar dem fula tankar, för jag vill bara bli av med dem.

Igår var vi på släktkalas hos min fina kusin och hans höggravida sambo, och på plats fanns även en tre månader gammal liten bebis. Jag hade varit orolig för släktkalaset i flera dagar, och jag hade till och med drömt mardrömmar om det. För mig är gravidmagar fortfarande det absolut värsta att se, för barn och bebisar kan man i alla fall förälska sig i och gulla med (även om även det är väldigt jobbigt ibland). Men både mage och bebis är lite väl mycket.. Första tåren i ögonvrån kom opassande nog redan när jag kom dit och kramade om kusinens sambo, för hon sa genast att hon tänker på oss hela tiden. Jaha, på den känsliga nivån skulle jag alltså befinna mig resten av kvällen? Utanförkänslan när samtalen kretsade kring bebisrutiner och graviditet var påtaglig, och till slut drog jag mig undan till övervåningen. Eftermiddagen slutade med att vi äntligen fick prata om vår barnlöshet med kusinen och hans sambo, och vi grät mycket tillsammans. Jag erkände att dagen varit jobbig och hon förstod precis vad jag menade eftersom de själva försökte bli gravida i drygt ett år och har ett missfall i bagaget.

När vi sen kom hem rann allt över och jag grät intensivt samtidigt som jag berättade för min fästman om de där tankarna jag kalla fula tankar. Jag berättade i all ärlighet om mina svårigheter att komma tillfreds med tanken på äggdonation, och han lyssnade tålmodigt och tröstade mig när jag helt och håller bröt ihop av hysterisk gråt. Vi kommer att ta oss igenom det här, men just nu känns det bara fööör tufft.... Just nu är mina tankar inte snälla mot mig alls....