Svar från kliniken

Igår skickade jag och sambon iväg en vänlig men bestämd önskan om att få testa spermadonation innan vi ger upp hoppet om mina ägg och ställer oss i kö för äggdonation. Idag fick vi svar från överläkaren. Det är OKEJ :) åh det känns så himla skönt att de lyssnade på vår önskan!!! Nu gäller det att inte bygga upp förväntningarna för mycket utan mer se det som ett sätt att mer eller mindre bevisa om mina ägg är dugliga eller inte.

Min sambo tar spermadonationen väldigt bra. Han har i snart ett år bearbetat att vi kanske skulle behöva använda någon annan mans simmare, och därför tycker han (precis som jag) att spermadonation är att föredra framför äggdonation. För mig är det här med dåliga ägg så pass nytt så jag har inte hunnit komma tillfreds med tanken på det än. Men jag fortsätter att bearbeta, för med handen på hjärtat så förväntar jag mig inte att spermadonation funkar.. Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag får se ett par, kanske till och med tre befruktade ägg så att jag i alla fall vet att det finns några dugliga ägg i min kropp, men dessvärre tror jag inte alls att det kommer hända. Det är nog lika bra dock. Att hoppas, men inte tro. Det skyddar mig lite mot besvikelsen när man inte lyckas.

Sedan augusti 2012 har vi gjort tre ivf:er via microinjection (alltså icsi). Jag har fått ut 5, respektive 7 och 8 ägg. Vi har alltid trott att det är medicineringen som strulat eftersom enbart två ägg varit mogna de första två gångerna. Men vid icsi 3 bytte vi bort menopur mot en rätt låg dos puregon och det äggplocket var 6 av de 8 äggen mogna. Trots den stora förbättringen blev det fortfarande ingen befruktning. Något är ju väldigt fel!! Trots tre ivf:er har vi aldrig fått ett enda ägg befruktat. Vi hör verkligen inte till vanligheterna...

Så konstigt det känns att tänka på allt man gått igenom och hur mycket lidande det åstadkommit. När jag började ivf var jag naiv nog att tro att vi skulle vara ett av de där lyckliga paren som lyckades på första försöket. Jag fick höra att de flesta blir gravida inom tre försök, och jag minns att jag tänkte att tre behandlingar var worst-case-scenario! Nu är jag inte fullt så naiv längre, för nu har jag luttrats av att vi enbart stött på motgångar i vår resa.

Nästa steg i vår ivf-resa är alltså ett utredningssamtal med kuratorn vilket är inbokat i början av april. Jag ska ringa kliniken och höra om vi ändå kan preliminärboka uppstart för donationsbehandling vid nästa mensstart. Troligen blir det precis dagarna efter utredningen, men vi vet ju ändå redan att vi blir godkända. Mötet är mer av en formalitet för att diskutera hur vi ska ställa oss till barnets ursprung osv. Jag vill så gärna att behandlingen kommer igång i april, för annars blir det så nära bröllopet och det klarar jag nog inte av. Jag behöver tid att falla för att sedan resa mig igen- och det får INTE förstöra vårt bröllop! Den dagen måste få vara glad.. Åh så jag längtar. Nu är det inte så mycket mer än 4 månader kvar. Det börjar bli stressigt!!!