Planering inför ivf 4 med donator

För några dagar sedan ringde läkaren A hem till mig och berättade att kromosomprovet på mig var helt normalt. Skönt!! Vi passade då på att planera in nästkommande ivf där vi ska testa donatorsperma för att se om några ägg lyckas bli befruktade, vilket aldrig hänt oss hittills. Läkaren A säger vänligt att det inte är säkert att det här går bra heller (vilket vi är väl medvetna om), men hon är verkligen inte motvillig till att vi vill testa spermadonation först. Hon framförde ett flertal gånger att det här både är lättare och snabbare eftersom det inte är någon kö till spermadonation. Vi har vår utredning med kuratorn inplanerad den 2:a April, så vi planerade in sprutstart ca 3-4 dagar därefter. Det innebär alltså att jag ska börja med primolut-nor om en vecka, den 23e mars.

Känslorna är blandade kring detta försök. På ett sätt vill jag bara komma igång för att få det överstökat, men samtidigt drar jag mig för det eftersom jag vet hur dåligt jag mår både fysiskt och psykiskt under och efter behandlingarna. Både jag och sambon tycker att det är viktigt att ställa sig in på att detta inte heller fungerar- alltså att spermadonation egentligen inte är rätt läsning för oss. Även om det inte räddar oss från den tunga sorgen så kanske den räddar oss från chocken som skulle uppstå när/om (?) vi misslyckas. Samtidigt sitter en liten demon (eller är det en liten ängel) på min axel och försöker intala mig att det här kommer att gå vägen.

Faktum är att jag är fullkomligt livrädd för att det är MIG det är så mycket fel på att jag inte kan bli en genetisk förälder. Det skrämmer mig faktiskt mer och mer ju mer jag tänker på det.. Jag tog det bättre i början, för då var jag nog så chockad att jag inte riktigt kunde ta in allt som händer. Jag tror att jag fortfarande befinner mig i chocktillstånd, jag har fortfarande inte förstått innebörden, men jag har ändå blivit räddare och räddare ju mer jag tänker på det. En annan dag ska jag försöka reda ut vad jag är rädd för och varför jag är så rädd. Men inte ikväll, för jag måste nog rannsaka mig själv noggrant för att förstå mig på alla känslor som väller fram...

Avslutar kvällens inlägg med lite klagande. Mina käkar har låst sig igen. (Tredje gången det händer). Jag spänner i vissa perioder mina käkmuskler så mycket att de blir inflammerade och värken sprider sig till hela käken och givetvis huvudet. Sist blev jag ordinerad en hel ask (högsta dosen) Ipren i 10 dagar, men efter 3dagar hade jag fått magkatarr igen. Toppen! Till råga på det har jag huvudvärk VARJE dag och har haft det sedan jag började primolut-nor inför förra ivfen, för mer än en månad sen alltså. Det är ingen meshuvudvärk vill jag lova, och de flesta dagarna ser jag inte ens ordentligt för det är både dimmigt, snurrigt och ofokuserat. Migrän har kommit några gånger per vecka. Mmm, jag är på topp!!! :( Nog fattar jag att min kropp inte pallar alla hormonförändringar, men att har brutal huvudvärk konstant även mellan behandlingarna känns inte rättvist. Står man inte ut med tillräckligt mycket skit ändå? Är inte allt tillräckligt orättvist ändå? Är det inte magen så är det huvudet... Usch va trött jag blir. På måndag ska jag ringa vårdcentralen. Måste få någon migränmedicin!!!
Slutklagat!

Har haft en superbra helg trotts huvudvärk. Det är ju alltid något liksom. ;)