Meningen med livet?

Jag upplever att många människor som går igenom någon slags sorg, sjukdom eller lidande frågar sig varför just DE har drabbats. De eftersöker någon slags mening till varför just DE måste genomgå svårigheter i livet och hoppas att svaret ska lätta lite på lidandet.

Själv har jag många gånger det senaste året ställt mig frågande till meningen med livet, och meningen med lidande. Jag tror varken att det finns ett korrekt eller ett enkelt svar på någon av frågorna, men däremot tycker jag att det är lättare att, för sig själv, besvara vad som är ens egen mening med livet. Själv tror jag att meningen med livet skulle kunna vara att älska och att bli älskad. Det behöver nödvändigtvis inte vara av en partner, en förälder eller en vän- utan det behöver bara vara en förmåga att känna kärlek för någon eller något som gör livet värt att leva. Men vad är då meningen med lidande? Finns det någon mening med att människor utsätts för smärta och sorg? Lär man sig något av det? Blir man starkare i efterhand? Finns det en redan utstakad plan för allt som kommer att hända i livet- ett öde som man bara måste gå till mötes eftersom det redan är förutbestämt? Om man inte kan få barn naturligt, är då meningen med lidandet att man ska ta hand om ett mindre lyckligt lottat barn från en annan del av världen? Finns det ett syfte med barnlöshet? Nej, frågan är så stor och så svår att den är svår att greppa. Skulle man svara att det finns en mening bakom lidande- då skulle man också mena att människor torteras, utnyttjas sexuellt, mördas, och dör av svåra sjukdomar av en speciell anledning. Det köper jag inte. Men vad är det då som jag tror?

Tidigare trodde jag på ödet. Jag trodde att det fanns en mening bakom varje händelse i mitt liv. Det tror jag inte längre. Jag tror inte heller att människor bestraffas av Gud eller att någon annan högre makt för något ont de gjort, även om det ibland känns precis så. Däremot söker jag desperat efter ett svar på varför just jag har drabbats av ofrivillig barnlöshet och denna långa resa som bara tycks bli svårare och svårare. Det är ett sökande som troligen aldrig kommer att ge resultat. Jag kommer nog aldrig att få ett svar. Kommer jag ens förstå när jag har ett barn i mina armar? Då kommer jag säkert säga att det var just det där specifika barnet som var ämnat att hamna i mina armar, och att resan man gjort dessförinnan bara var ett nödvändigt ont för att nå till just det där specifika barnet. Men då är jag också totalt motsägelsefull i mitt resonemang och menar att det trots allt fanns ett förutbestämd öde för mig- att just det där specifika barnet var mitt öde.

Svåra frågor... utan enkla svar... Känner ni igen er?