Plötsligt fick jag en insikt och en förståelse för varför jag vill/försöker vara vuxen så snabbt..
Ända sedan jag var liten så har jag varit den "duktiga flickan". Jag vet inte riktigt när det började, när jag började med det här högpresterande beteendet, men jag tror att jag inte var speciellt gammal när jag insåg att jag gillade att imponera folk och att få beröm. Min mamma har alltid uppmuntrat oss barn och varit väldigt närvarande och kärleksfull i vår uppväxt. Min pappa har däremot inte lika lätt för att vissa kärlek och intresse för människor, tyvärr inte heller för mig eller min bror. Missförstå mig inte nu, jag älskar min pappa, men ibland måste man nog konfronteras med sina egna uppväxter och grunden till de destruktiva beteenden och tankesätt som man byggt upp under årens lopp.
Hur som helst, min pappa har inte visat speciellt mycket intresse för att aktivt delta i våra liv när vi var yngre. Han ville inte följa med på fotbollsmatcher, skolaktiviteter, mina dansuppvisningar, eller andra aktiviteter där vilket barn som helst vill visa sina föräldrar hur duktiga de är. Min mamma har snällt följt med, skamsen över att det alltid är hon som följer med, och rädd för vad folk runtomkring oss tycker och tänker om vår familj och varför min pappa aldrig visar sig där alla andra barns pappor är med. Vidare har mina prestationer i skolan aldrig gett mig det beröm som jag alltid har eftersökt hos min pappa. Jag minns särskilt de gånger som jag kommit hem med nästan full pott på prov eller betyg, alltså starkt högsta betyg, då min pappa plirat åt mig och frågat om någon var bättre än mig eller hur många poäng jag var ifrån full pott. Hur i hela värden ska man få uppmärksamheten man söker om inte ens högpresterande bedrifter i skolan ger mig en kram och en stund vid köksbordet med samtal endast om mig och mitt liv och hur jag faktiskt mår. Så hur har jag gjort då? Jo jag har pressat mig själv. Gick ut med två vg och resten mvg i betyg i högstadiet, bäst betyg på skolan. I gymnasiet rasade hela min värld när jag blev ordentligt sjuk och jag som följdeffekt gick in i väggen, men ändå lyckades jag skrapa ihop ett snittbetyg på 18,95 (där 20.0 är högst). Samtidigt som detta har kreativiteten gått på högvarv, hela tiden fylld av prestationsångest och viljan att vara "extraordenary".
Samtidigt som jag byggt upp detta beteende har jag drivits av att vara lika bra eller bättre än personer omkring mig som jag ser upp till. Min kusins fästmö exempelvis som är otroligt kreativ, händig, duktiv och vuxen för sina knappa 25 år. Trots att hon bara är två år äldre än mig så har de helrenoverat sitt hus de bor i, de är förlovade, hon har utbildat sig till florist, och hon agerar mycket mer vuxet än många andra 25 åringar. På något sätt indentifierar jag mig med henne. Jag är också lite "före min tid". Jag vill gärna anses helt vuxen redan nu, jag är ju så vuxen i huvudet och de saker som jag vill ha NU vill många i min ålder inte ha förän om sisådär 10 år framåt. Så samtidigt som jag identifierar min med min kusins fästmö så känner jag kraven på mig själv öka efter varje gång vi besökt dem. Kraven att jag också måste ha allt det där snart, hon kan ju så varför kan inte jag osv. Dessa krav är ENBART beroende på mig själv och grundas inte i vad männsiksor runt omkring mig vill att jag ska göra. Men samtidigt inbillar jag mig att jag inte blir accepterad som vuxen om jag inte har allt det där som de har.
Det är destruktiva tankesätt jag har, tankesätt som får mig att må dåligt och ställa orealistiska krav på mig själv. Det är tankesätt som gör att jag ALLTID är stressad. Trots att jag är medveten om detta, medveten om hur jag dagligen skapar nya prestationskrav på mig själv, och trots att jag vet att teoretisk forskning säger att FÖR höga mål är omotiverande, så fortsätter jag låta hjulet rulla. Dag efter dag utan att bryta mönstret.
Hur bryter man destruktiva tankesätt egentligen?
Idag har jag lyckats släppa kraven på höga betyg i skolan. Jag nöjer mig med att bli godkänd. Men på universitetsnivå och en sådan utbildning som jag läser så är kraven höga och tempot forcerat oavsett om man nöjer sig med godkända tentor.
Idag har jag även släppt dansen, och därmed den prestationsångest som kom med på köpet. Men att släppa dansen är mer övervägande en sorg än en lättnad, och när jag fysiskt orkar med det så ska jag börja dansa igen. Dansen är ju trots allt en del av min identitet.
Men dessa åtgärder har liksom inte gjort sitt till..
Vad ska man göra?
Hur gör jag för att bryta mönstret?
Ända sedan jag var liten så har jag varit den "duktiga flickan". Jag vet inte riktigt när det började, när jag började med det här högpresterande beteendet, men jag tror att jag inte var speciellt gammal när jag insåg att jag gillade att imponera folk och att få beröm. Min mamma har alltid uppmuntrat oss barn och varit väldigt närvarande och kärleksfull i vår uppväxt. Min pappa har däremot inte lika lätt för att vissa kärlek och intresse för människor, tyvärr inte heller för mig eller min bror. Missförstå mig inte nu, jag älskar min pappa, men ibland måste man nog konfronteras med sina egna uppväxter och grunden till de destruktiva beteenden och tankesätt som man byggt upp under årens lopp.
Hur som helst, min pappa har inte visat speciellt mycket intresse för att aktivt delta i våra liv när vi var yngre. Han ville inte följa med på fotbollsmatcher, skolaktiviteter, mina dansuppvisningar, eller andra aktiviteter där vilket barn som helst vill visa sina föräldrar hur duktiga de är. Min mamma har snällt följt med, skamsen över att det alltid är hon som följer med, och rädd för vad folk runtomkring oss tycker och tänker om vår familj och varför min pappa aldrig visar sig där alla andra barns pappor är med. Vidare har mina prestationer i skolan aldrig gett mig det beröm som jag alltid har eftersökt hos min pappa. Jag minns särskilt de gånger som jag kommit hem med nästan full pott på prov eller betyg, alltså starkt högsta betyg, då min pappa plirat åt mig och frågat om någon var bättre än mig eller hur många poäng jag var ifrån full pott. Hur i hela värden ska man få uppmärksamheten man söker om inte ens högpresterande bedrifter i skolan ger mig en kram och en stund vid köksbordet med samtal endast om mig och mitt liv och hur jag faktiskt mår. Så hur har jag gjort då? Jo jag har pressat mig själv. Gick ut med två vg och resten mvg i betyg i högstadiet, bäst betyg på skolan. I gymnasiet rasade hela min värld när jag blev ordentligt sjuk och jag som följdeffekt gick in i väggen, men ändå lyckades jag skrapa ihop ett snittbetyg på 18,95 (där 20.0 är högst). Samtidigt som detta har kreativiteten gått på högvarv, hela tiden fylld av prestationsångest och viljan att vara "extraordenary".
Samtidigt som jag byggt upp detta beteende har jag drivits av att vara lika bra eller bättre än personer omkring mig som jag ser upp till. Min kusins fästmö exempelvis som är otroligt kreativ, händig, duktiv och vuxen för sina knappa 25 år. Trots att hon bara är två år äldre än mig så har de helrenoverat sitt hus de bor i, de är förlovade, hon har utbildat sig till florist, och hon agerar mycket mer vuxet än många andra 25 åringar. På något sätt indentifierar jag mig med henne. Jag är också lite "före min tid". Jag vill gärna anses helt vuxen redan nu, jag är ju så vuxen i huvudet och de saker som jag vill ha NU vill många i min ålder inte ha förän om sisådär 10 år framåt. Så samtidigt som jag identifierar min med min kusins fästmö så känner jag kraven på mig själv öka efter varje gång vi besökt dem. Kraven att jag också måste ha allt det där snart, hon kan ju så varför kan inte jag osv. Dessa krav är ENBART beroende på mig själv och grundas inte i vad männsiksor runt omkring mig vill att jag ska göra. Men samtidigt inbillar jag mig att jag inte blir accepterad som vuxen om jag inte har allt det där som de har.
Det är destruktiva tankesätt jag har, tankesätt som får mig att må dåligt och ställa orealistiska krav på mig själv. Det är tankesätt som gör att jag ALLTID är stressad. Trots att jag är medveten om detta, medveten om hur jag dagligen skapar nya prestationskrav på mig själv, och trots att jag vet att teoretisk forskning säger att FÖR höga mål är omotiverande, så fortsätter jag låta hjulet rulla. Dag efter dag utan att bryta mönstret.
Hur bryter man destruktiva tankesätt egentligen?
Idag har jag lyckats släppa kraven på höga betyg i skolan. Jag nöjer mig med att bli godkänd. Men på universitetsnivå och en sådan utbildning som jag läser så är kraven höga och tempot forcerat oavsett om man nöjer sig med godkända tentor.
Idag har jag även släppt dansen, och därmed den prestationsångest som kom med på köpet. Men att släppa dansen är mer övervägande en sorg än en lättnad, och när jag fysiskt orkar med det så ska jag börja dansa igen. Dansen är ju trots allt en del av min identitet.
Men dessa åtgärder har liksom inte gjort sitt till..
Vad ska man göra?
Hur gör jag för att bryta mönstret?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar