Sammanbrott

Igår gick det bara inte att sova. Hade en mysig fika med en kompis på eftermiddagen och när jag kom hem så tänkte jag över vad hon hade sagt till mig. Det slog mig inte fören hon sa det rätt ut, att det krävs nog mycket bearbetning om jag nu efter operationen får veta att jag har en livslång smärtsam sjukdom som inte kan botas. Så långt hade jag liksom inte låtit mig själv gå i tankarna. Hittills har jag varit ganska positivt inställd till operationen och någonstans inom mig nästan önskat att de ska hitta härdar av endometrios. Men givetvis bara för att kunna ha en diagnos som skrivs in i journalen som jag alltid kan peka på som en orsak till all min smärta och varför jag mår dåligt så ofta. Då skulle jag inte behöva gå och tvivla, fundera och ta mediciner som egentligen inte botar mig. Då skulle jag VETA.

Men, igår kväll slog det mig liksom att en diagnos är allt utom bra nyheter. En diagnos skulle innebära att jag aldrig kommer kunna bli av med mina smärtor i magen och illamåendet (kanske vid klimakteriet bara) och jag kommer ALLTID att ha det såhär kämpigt med att balansera livet, med ständiga hälsoproblem- det är ingen lätt uppgift kan jag säga. Det kan innebära att jag har små chanser att kunna bli gravid, även med mediciners hjälp, och att provrörsbefruktning är vårt ända möjliga alternativ. Det är så många skrämmande tankar som flyger runt i mitt huvud nu... Jag är vansinnigt rädd!!