Jag älskar att göra julfint :)
Följ vår resa mot ett barn genom ADOPTION!! En resa som började för 6 år sedan och mynnade ut i en lång och tuff tid av infertilitetens skakiga toppar och dalar. I mars 2015 sa vi stopp, punkt, finito. Vi hade då genomgått 9 ICSI-behandlingar (varav en äggdonation och en handfull spermadonationer), 5 missfall och en immunologisk behandling i Aten. Nu längtar vi ihjäl oss efter vårt blivande barn som finns i en annan del av världen! Följ vår jakt efter den totala lyckan.
lördag 30 november 2013
Julfint
Idag vankas julmiddag med bästa vännerna, eftersom det var den enda helgen innan jul då vi alla kunde träffas.
Jag älskar att göra julfint :)
Jag älskar att göra julfint :)
onsdag 27 november 2013
Självförverkligande och blödningar
På Nyhetsmorgon i morse pratade man om jakten efter lycka (passande nog) med en specialist inom neuro- och lyckovetenskap (eller vad de nu kallade det). Han pratade om den intensiva drivkraften att självförverkliga oss själva, och vikten av att sluta söka efter lyckan för att kunna finna den. A och o för att känna lycka var att leva i nuet och att ge av sig själv till andra. Ja, att hjälpa andra utan att förvänta sig något i utbyte mer än en inre lycka av att ha gjort något meningsfullt, skulle vara en huvudsaklig nyckel.
Jag skulle behöva en ordentlig kurs i det där med att leva i nuet! För det lyckas jag sällan med, till mitt stora förtret.. Att hjälpa andra är jag bra på, men kan definitivt bli ännu bättre. Det kan alla bli bättre på.
Idag har det inte kommit en droppe blod, och igår kom de bara lite på förmiddagen. Så 4 dagars skvättande blev det alltså. Skulle det verkligen vara min mens? Jag är ytterst tveksam.. En halv dags ordentlig blödning och sen bara en massa gammalt brunt eller bara lite färskt rött blod, utan mycket spår av slemhinna. Jag brukar blöda rikligt i 6-7 dagar.. Så här har det aldrig varit tidigare, som sagt, och jag är säker på att det är missfallet som ställt till det. När jag tagit primolut-nor tidigare har det alltid funkar som det ska, men nu känns det som att kroppen inte fattat galoppen. Dessutom är jag mer öm där nere än någonsin tidigare. Slemhinnorna känns så torra att det är plågsamt att torka sig efter att ha kissat.
Jag är givetvis rädd för att det inte kommer att bli någon FET när blödningen var så konstig. Men jag får verkligen inte tänka så mycket på det som jag gör nu. I ett stadie som detta så måste jag tvinga fram positiva tankar för att orka med en ny behandling. Jag måste tänka att ultraljudet på måndag kommer att se bra ut så att det blir ett FET snart. Annars står jag inte ut. Men oron, den är svårdödad- även när jag står här med spikklubba och bankar på den för att den ska försvinna.
Tack för kommentarerna som trillar in lite då och då, här och var. Fortsätt så! Jag har för övrigt hört att det ibland kan strula med att kommentera här. Därför har jag ändrat lite inställningar och hoppas att det ska gå bättre nu. Om ni har problem fortfarande så hör av er till mig.
Imorgon riktas mina tankar extra mycket till "fertilitetsresa" som har sin testdag. Heja heja :)
Jag skulle behöva en ordentlig kurs i det där med att leva i nuet! För det lyckas jag sällan med, till mitt stora förtret.. Att hjälpa andra är jag bra på, men kan definitivt bli ännu bättre. Det kan alla bli bättre på.
Idag har det inte kommit en droppe blod, och igår kom de bara lite på förmiddagen. Så 4 dagars skvättande blev det alltså. Skulle det verkligen vara min mens? Jag är ytterst tveksam.. En halv dags ordentlig blödning och sen bara en massa gammalt brunt eller bara lite färskt rött blod, utan mycket spår av slemhinna. Jag brukar blöda rikligt i 6-7 dagar.. Så här har det aldrig varit tidigare, som sagt, och jag är säker på att det är missfallet som ställt till det. När jag tagit primolut-nor tidigare har det alltid funkar som det ska, men nu känns det som att kroppen inte fattat galoppen. Dessutom är jag mer öm där nere än någonsin tidigare. Slemhinnorna känns så torra att det är plågsamt att torka sig efter att ha kissat.
Jag är givetvis rädd för att det inte kommer att bli någon FET när blödningen var så konstig. Men jag får verkligen inte tänka så mycket på det som jag gör nu. I ett stadie som detta så måste jag tvinga fram positiva tankar för att orka med en ny behandling. Jag måste tänka att ultraljudet på måndag kommer att se bra ut så att det blir ett FET snart. Annars står jag inte ut. Men oron, den är svårdödad- även när jag står här med spikklubba och bankar på den för att den ska försvinna.
Tack för kommentarerna som trillar in lite då och då, här och var. Fortsätt så! Jag har för övrigt hört att det ibland kan strula med att kommentera här. Därför har jag ändrat lite inställningar och hoppas att det ska gå bättre nu. Om ni har problem fortfarande så hör av er till mig.
Imorgon riktas mina tankar extra mycket till "fertilitetsresa" som har sin testdag. Heja heja :)
tisdag 26 november 2013
En underbar man <3
Det finns ingen som skulle passa mig bättre än min älskade man! Jag sitter ofta och bara tittar på honom och tänker på hur lyckligt lottad jag är som hittat min livskamrat och stora kärlek. Vi har varit gifta i fyra månader imorgon, och det är fantastiskt. Vi träffades på gymnasiet och blev nära vänner, men sen blev vi ett par i juni '08. Idag (alltså inte bokstavligt talat idag, utan i nutiden) är jag mer kär i honom än någonsin. Vi växer samman allt mer för varje dag som passerar, och har hittills klarat av mycket tragiska händelser tillsammans. Han är mitt allt, och livet skulle se mycket mörkt ut om han inte fanns.
Men för alla är lyckan av en bra partner inte självklar. Min studiekamrat förlorade sin man i cancer förra sommaren.. Han var ännu inte 50 år fyllda och därmed alldeles för ung för att ryckas ifrån jordelivet. Det smärtar i hela kroppen att tänka sig att behöva gå igenom samma scenario. Jag kan bara försöka förstå hur hennes tillvaro förändrats, och hur hennes sorg gör sig påmind varje dag, men det är omöjligt att förstå. Varje gång jag råkar nämna min man i skolan så får jag våldsamt dåligt samvete. Sitter hon och lider nu för att jag pratar om min man nu? brukar jag tänka. Jag ska fråga henne rätt ut så att jag inte trampar henne på tårna på något sätt, eller gör henne ännu mer sorgsen. Men starkare människa får man leta efter. Trots att hennes man gick bort så fortsatte hon att plugga utan paus. Jag beundrar henne och tycker att hon är en fantastisk kvinna, och jag lider verkligen med henne i hennes sorg.
Nej, att ha en underbar man är inte självklart för alla. Runt omkring mig finns en del förhållanden där paren har välsignats med barn, utan några problem, men som å andra sidan har svårt att finna harmoni och samspel i förhållandet. Det är inte heller ett scenario som är önskvärt, och det får mig att värdesätta mitt liv med maken ännu mer. Nu har vi visserligen kämpat i flera år för att få det där barnet som vi längtar efter, men ändå har vi det så bra tillsammans. Hade vi inte haft den stabila grunden och den starka kärleken som bas så hade vi kanske inte klarat av dessa år av kamp tillsammans. Kanske hade vi då gått skilda vägar eller börjar avsky varandra när livet tog tuffa vändningar? Hade vi anklagat varandra? Jag tror inte att alla förhållanden klarar av en sån här resa, och det känns som att det antingen stärker eller förstör en relation. Jag är lyckligt lottad som tillhör kategorin där vi stärkts och växt ihop av den ofrivilliga barnlösheten.
Ja, min man är fantastisk, och det är egentligen inget särskilt som gjort att jag började skriva det här inlägget. Vi har helt enkelt haft en helt vanlig dag. Vi lagade mat tillsammans, pratade intensivt om våra respektive dagar i skolan och på jobb, och sen såg vi tillsammans ett avsnitt av "The Office". Sen överraskade han mig visserligen med att baka kladdkaksmuffins, vilket visserligen inte är jättevanligt men inte heller första gången.
Just nu sitter vi här i vardagsrummet tillsammans. Nära varandra, men med olika "sysselsättningar", som så ofta annars. Jag älskar det. Närheten, och den kravlösa friheten. Jag älskar sättet vi lever med varandra.
Jag älskar min man <3
Men för alla är lyckan av en bra partner inte självklar. Min studiekamrat förlorade sin man i cancer förra sommaren.. Han var ännu inte 50 år fyllda och därmed alldeles för ung för att ryckas ifrån jordelivet. Det smärtar i hela kroppen att tänka sig att behöva gå igenom samma scenario. Jag kan bara försöka förstå hur hennes tillvaro förändrats, och hur hennes sorg gör sig påmind varje dag, men det är omöjligt att förstå. Varje gång jag råkar nämna min man i skolan så får jag våldsamt dåligt samvete. Sitter hon och lider nu för att jag pratar om min man nu? brukar jag tänka. Jag ska fråga henne rätt ut så att jag inte trampar henne på tårna på något sätt, eller gör henne ännu mer sorgsen. Men starkare människa får man leta efter. Trots att hennes man gick bort så fortsatte hon att plugga utan paus. Jag beundrar henne och tycker att hon är en fantastisk kvinna, och jag lider verkligen med henne i hennes sorg.
Nej, att ha en underbar man är inte självklart för alla. Runt omkring mig finns en del förhållanden där paren har välsignats med barn, utan några problem, men som å andra sidan har svårt att finna harmoni och samspel i förhållandet. Det är inte heller ett scenario som är önskvärt, och det får mig att värdesätta mitt liv med maken ännu mer. Nu har vi visserligen kämpat i flera år för att få det där barnet som vi längtar efter, men ändå har vi det så bra tillsammans. Hade vi inte haft den stabila grunden och den starka kärleken som bas så hade vi kanske inte klarat av dessa år av kamp tillsammans. Kanske hade vi då gått skilda vägar eller börjar avsky varandra när livet tog tuffa vändningar? Hade vi anklagat varandra? Jag tror inte att alla förhållanden klarar av en sån här resa, och det känns som att det antingen stärker eller förstör en relation. Jag är lyckligt lottad som tillhör kategorin där vi stärkts och växt ihop av den ofrivilliga barnlösheten.
Ja, min man är fantastisk, och det är egentligen inget särskilt som gjort att jag började skriva det här inlägget. Vi har helt enkelt haft en helt vanlig dag. Vi lagade mat tillsammans, pratade intensivt om våra respektive dagar i skolan och på jobb, och sen såg vi tillsammans ett avsnitt av "The Office". Sen överraskade han mig visserligen med att baka kladdkaksmuffins, vilket visserligen inte är jättevanligt men inte heller första gången.
Just nu sitter vi här i vardagsrummet tillsammans. Nära varandra, men med olika "sysselsättningar", som så ofta annars. Jag älskar det. Närheten, och den kravlösa friheten. Jag älskar sättet vi lever med varandra.
Jag älskar min man <3
måndag 25 november 2013
Helt slut
CD 3 idag, och idag kom faktiskt en ordentlig blödning på lunchen. Sen avtog det snabbt till att bli nästan ingenting igen. Så himla skumt. Som sagt har jag aldrig varit med om liknande tidigare, så jag vet fortfarande inte om det kommer att lösa sig med FET. Sköterskan sa också att det är omöjligt att veta om det går bra, så det återstår nog en veckas väntan inför ultraljudet då man kollar slemhinnans tillväxt. Suck... Som sagt hade man gärna sluppit den här oron också.
Efter 4h sömn (jäkla envisa sömnproblem) och en dags intensivt pluggande är jag helt slut. Och det känns dessvärre som febern kommit tillbaka. Go away fever!!
Jag är inte fri från förkylningen än, och feber har jag haft i helgen också, men nu var jag ändå tvungen att börja med prednisolonet. Som jag sagt tidigare så känns det motigt att börja med kortison som sänker mitt immunförsvar när jag redan mår dåligt, men har jag verkligen något val? För att kunna öka successivt med prednisolonet så måste jag börja nu. Jag har lagt upp en plan på att höja 5mg var fjärde dag till en början, men de sista dagarna kommer jag behöva höja med 10mg för att hinna upp till minst 20 innan ET.
Min pillerask är fullständigt proppfull och det är inte lätt att minnas vilka tider jag ska ta vilka tabletter. Just nu är det 5 varje morgon, 1 mitt på dagen och 4 varje kväll. Var fjärde dag kommer en morgontablett tillkomma, och dagarna innan fet ska jag dessutom lägga till en trombyl om dagen och lutinusvagitorier tre gånger om dagen. Puh... De flesta ska tas med mat, men regelbundet vilket försvårar saken. Nåväl, det reder sig nog.
Nu väntar lite tv och en apelsin.
Efter 4h sömn (jäkla envisa sömnproblem) och en dags intensivt pluggande är jag helt slut. Och det känns dessvärre som febern kommit tillbaka. Go away fever!!
Jag är inte fri från förkylningen än, och feber har jag haft i helgen också, men nu var jag ändå tvungen att börja med prednisolonet. Som jag sagt tidigare så känns det motigt att börja med kortison som sänker mitt immunförsvar när jag redan mår dåligt, men har jag verkligen något val? För att kunna öka successivt med prednisolonet så måste jag börja nu. Jag har lagt upp en plan på att höja 5mg var fjärde dag till en början, men de sista dagarna kommer jag behöva höja med 10mg för att hinna upp till minst 20 innan ET.
Min pillerask är fullständigt proppfull och det är inte lätt att minnas vilka tider jag ska ta vilka tabletter. Just nu är det 5 varje morgon, 1 mitt på dagen och 4 varje kväll. Var fjärde dag kommer en morgontablett tillkomma, och dagarna innan fet ska jag dessutom lägga till en trombyl om dagen och lutinusvagitorier tre gånger om dagen. Puh... De flesta ska tas med mat, men regelbundet vilket försvårar saken. Nåväl, det reder sig nog.
Nu väntar lite tv och en apelsin.
söndag 24 november 2013
Femaneststart!
I lördags kom mensen. Eller gjorde den det?!? Jag fattar inte vad som pågår. Det enda som kommer ut är lite gammalt blod, och små tunna strimmor av färskt blod på tampongen. Jag brukar blöda massor på en gång, men nu kommer inte ens en droppe blod, eller ens lite "rosa färg" när jag torkar mig, det är helt torrt om man (ursäkta graden av närgångenhet) inte sticker in fingret. Och inte har jag mina normala "mensbröst" och mensvärk. Bara de klassiska 3 mensfinnarna på kinderna. Något är ju helt galet!! Jag tog ju min sista tablett primolut-nor i onsdags kväll, och tre dagar senare kom första tecknet på blödning, så jag började naturligtvis med femanest för att bygga upp slemhinnan innan nästa FET. So far, so good. Men nu veti fan hur det här ska gå. Något är ju fel efter missfallet. Jag blir naturligtvis rädd för att detta ska sabba vår återföring. Om jag inte först blöder ut slemhinnan nu, så blir det väl helt fel?!
Imorgon ska jag ringa kliniken och höra vad de tror. Har som sagt aldrig varit med om liknande, och vet inte ens om jag kan kalla det mens när det inte kommer igång som vanligt. Kanske finns det folk som alltid har såhär vid sin mens, men jag har det sannerligen inte.
Typiskt att det alltid ska finnas något att oroa sig för!
Imorgon ska jag ringa kliniken och höra vad de tror. Har som sagt aldrig varit med om liknande, och vet inte ens om jag kan kalla det mens när det inte kommer igång som vanligt. Kanske finns det folk som alltid har såhär vid sin mens, men jag har det sannerligen inte.
Typiskt att det alltid ska finnas något att oroa sig för!
fredag 22 november 2013
Frågor om prednisolon
Jag har bestämt mig. Jag måste göra allt jag kan för att slippa ett till missfall. Konstigt nog är det DET jag fokuserar på. Det är nästan som att man tar för givet att det inte blir minus på nästa gravtest, vilket egentligen är helt vansinnigt. Men jag måste tänka så, för annars kommer jag aldrig palla att peta i mig kortison och äta blodförtunnande. Nej, annars kommer jag inte ens orka göra den här planerade behandlingen.
Varför är jag tveksam? Jo, jag är som en levande bipacksedel när det gäller mediciner. Alltså jag får ofta de mest konstiga och jobbiga biverkningarna som står längst ner i listan. Som domningar och stickningar i armarna av synarela, eller svårt tryck över bröstkorgen och hjärtat av en hostmedicin. Behandlingen med kortison kommer att pågå under ganska lång tid, om jag blir gravid, och då ökar risken för biverkningar har jag läst. Jag är faktiskt rädd om min långvariga hälsa efter alla mediciner jag petar i mig under åren.
Vad har jag tänkt då? Jag kommer absolut inte våga ta 40mg prednisolon, som gyn skrev ut. Istället tänker jag mig att max gå upp till 20-25mg, vilket många som varit i Aten/London tycks använda. Men här vill jag ändå fråga er som kan. Hur trappar jag bäst upp prednisolondosen, och hur trappar jag ner? Hur har ni gjort? Gyn gav mig ingen info om det.
Sen kommer nästa dilemma! Jag är ju fortfarande förkyld och har haft feber till och från i ett par veckor. Men mensen borde komma imorgon, så tanken är ju egentligen att jag redan ska ha börjat med kortisonet. Men att sätta ner immunförsvaret när jag har en infektion?!? Det ringer inte väl.
Jag får mycket motstånd utifrån just nu när jag pratar om framtida behandlingar och planer på mediciner. Jag får höra att jag måste vila, för kroppen är inte i fas. Jag får höra att de inte tycker jag ska äta kortison och måste tänka på mig själv. Får frågor om jag verkligen orkar mer. När sätter vi punkt? Jag blir så trött... Känner mig ifrågasatt och skulle vilka skrika ut att det inte finns någon annan än jag själv och min man (och läkarna) som ska kunna säga vad som är rätt eller fel. Jag känner mig liksom skuldbelagd när jag får höra sånt där. Som om det är mitt fel om det sedan går på tok på det ena eller andra sättet- och det är hemskt. Jag vill inte känna att någon skuldbelägger mig, och även om det inte är deras mening så är det precis vad de gör.
My life, my choise....
Varför är jag tveksam? Jo, jag är som en levande bipacksedel när det gäller mediciner. Alltså jag får ofta de mest konstiga och jobbiga biverkningarna som står längst ner i listan. Som domningar och stickningar i armarna av synarela, eller svårt tryck över bröstkorgen och hjärtat av en hostmedicin. Behandlingen med kortison kommer att pågå under ganska lång tid, om jag blir gravid, och då ökar risken för biverkningar har jag läst. Jag är faktiskt rädd om min långvariga hälsa efter alla mediciner jag petar i mig under åren.
Vad har jag tänkt då? Jag kommer absolut inte våga ta 40mg prednisolon, som gyn skrev ut. Istället tänker jag mig att max gå upp till 20-25mg, vilket många som varit i Aten/London tycks använda. Men här vill jag ändå fråga er som kan. Hur trappar jag bäst upp prednisolondosen, och hur trappar jag ner? Hur har ni gjort? Gyn gav mig ingen info om det.
Sen kommer nästa dilemma! Jag är ju fortfarande förkyld och har haft feber till och från i ett par veckor. Men mensen borde komma imorgon, så tanken är ju egentligen att jag redan ska ha börjat med kortisonet. Men att sätta ner immunförsvaret när jag har en infektion?!? Det ringer inte väl.
Jag får mycket motstånd utifrån just nu när jag pratar om framtida behandlingar och planer på mediciner. Jag får höra att jag måste vila, för kroppen är inte i fas. Jag får höra att de inte tycker jag ska äta kortison och måste tänka på mig själv. Får frågor om jag verkligen orkar mer. När sätter vi punkt? Jag blir så trött... Känner mig ifrågasatt och skulle vilka skrika ut att det inte finns någon annan än jag själv och min man (och läkarna) som ska kunna säga vad som är rätt eller fel. Jag känner mig liksom skuldbelagd när jag får höra sånt där. Som om det är mitt fel om det sedan går på tok på det ena eller andra sättet- och det är hemskt. Jag vill inte känna att någon skuldbelägger mig, och även om det inte är deras mening så är det precis vad de gör.
My life, my choise....
torsdag 21 november 2013
Positiv energi, följt av break-down
Tack till er som peppat och hållt tummarna inför gyn-besöket!
Ja, igår spenderades alltså hela dagen i Stockholm! Mötet med företaget gick hur bra som helst, och de verkar vara lika entusiastiska som vi att sammarbeta för att få ihop den här uppsatsen. Bättre än väntat faktiskt.
Efter det mötet var det dags för gyn-besöket på Östermalm. Även det gick bättre än väntat. Jag skrev in proriasis, ibs och pcos i hälsodeklarationen som jag lämnade till henne, och efter att ögnat igenom den sa läkaren direkt att graviditeter är kritiska för mig eftersom jag har en så pass hög missfallsrisk. Prednisolon och trombyl var enligt henne en självklarhet, och jag behövde inte ens nämna dem innan hon själv sa att jag behövde dem. Hon föreslog även dopplerultraljud av livmodern, men det kostar tyvärr 2900kr eftersom "högsta-hönsen-gyn" inte godkänner remisser för ett sådant ultraljud, så man måste tyvärr göra det privat.
Läkaren sa att jag måste ha en jättehög dos prednisolon och skrev ut 40mg(!) om dagen, med start från och med nu och fram till v.8 (om man blir gravid). Hon sa att en del rekommenderar att medicinera till v.12, men om man slutar i v.8 så kommer kroppen stöta ut fostret om det är missbildat, vilket är bättre än att låta det gå längre. (Enligt henne). Trombyl kunde jag börja med några dagar innan FET. Jag fick även remiss på några prover gällande koagulation, TSH, och testosteron.
Igår kändes det givetvis som att jag svävade på moln. Allt hade gått bättre än väntat och jag kände mig med ens lättare i hela kroppen. När jag sedan kom hem sent på kvällen och började tänka igenom allt ordentligt så kom oron som en brev på posten. Efter lite snabbt googlande kom jag fram till att 40mg kortison (prednisolon) är en extremt hög dos. Extremt! Det vanligaste tycks vara mellan 5-15mg, och de som varit i London eller Aten benämner sina doseringar på 20-25mg som höga. (Rätta mig om jag har fel!!) Jag har bara hittat ett par stycken i USA som tar så hög dos som 40mg prednisolon vid sina ivf:er. Behöver jag ens nämna att detta får mig att freaka ur totalt? Jag glömmer ofta bort mig själv i den här karusellen, men jag måste ändå fundera på om det är något jag klarar av.
Jag har såklart läst om biverkningarna och förstår att med en så hög dos kommer jag se ut som ett uppsvällt klot (moonface) och säkert få många av de andra otrevliga biverkningarna- som känslan av att gå på amfetamin som någon läkare hade beskrivit det. Jag drar mig till minnes till de tider då farfar och morfar ätit kortison och sett ut som ballonger. Jag tror inte att jag vågar!!! 40mg om dagen?!? Jag tycker det känns tryggare med hälften av det, max.
Sen kommer problem nummer två: Att jag gått och fått mediciner av en annan läkare trots att min klinik inte tyckte att medicinerna var tillräckligt trovärdiga nog att använda. Vad ska kliniken säga?!? Kommer jag förstöra vår relation?
Redan igår kväll började jag närma mig bristningsgränsen. Alla känslor av sorg över barnlösheten, över kampen, rädslan och nervositeten bara sköljde över mig, och jag var så trött efter en heldag i Stockholm trots feber och förkylning. Det är ett under att jag lyckades somna trots alla tankar. Men idag så brast det bara. Jag grät hela vägen hem från sjukhuset där jag lämnat blodproverna och hämtat ut medicinerna, och när jag väl kom hem så lade jag mig direkt i kökssoffan och fortsatte gråta hejdlöst. När mannen kom hem på lunchen så satte han sig bredvid mig och strök lugnande på min panna. Ut forsade en mängd av förtvivlade tankar. Jag försökte förklara att det helt enkelt är alldeles för mycket för mig nu. Att barnlösheten just nu känns alldeles olidlig, att jag är så sliten, och att jag avskyr alla saker som jag måste utsätta min kropp för. Att jag nu har ett val att göra och att jag inte gillar varken det ena eller andra alternativet, men att jag aldrig skulle kunna hantera att jag får ett till missfall och inte har gjort allt jag kan för att undvika det. Känslorna tar tag i mig med hårda grepp, och sorgen över våra långa år av ständig kamp kommer ikapp mig. De två små liven som försvann på vägen, och längtan som jag inte kan stänga av. Det är mer än vad jag klarar av. "Det känns som att jag håller på att bryta ihop totalt", sa jag till mannen. Och så känns det verkligen på riktigt.... Det känns som att jag inte håller ihop.
Efter gråtanfallet lättade tyngden på axlarna några hekto. När jag sedan fick svar från min klinik som sa att de inte kommer att lägga sig i medicineringen jag fått av den andra gynekologen, och att de istället uppskattade att jag var ärlig som berättade, så lättade tyngden ännu lite till.
Men trots det är det en tung dag idag. Kroppen som sinnet säger stopp! Mannen förbjöd mig till och med att plugga idag. Älskade make <3 Jag vill inte drabbas av ett sammanbrott nu, för jag har alldeles för mycket som står på spel. Jag vill må bra!!
Resten av dagen ska jag ligga i soffan och se en bra film, och kanske baka något gott när maken kommer hem- som han själv föreslog. Längtar extra mycket efter honom nu när allt känns extra tungt.
Ja, igår spenderades alltså hela dagen i Stockholm! Mötet med företaget gick hur bra som helst, och de verkar vara lika entusiastiska som vi att sammarbeta för att få ihop den här uppsatsen. Bättre än väntat faktiskt.
Efter det mötet var det dags för gyn-besöket på Östermalm. Även det gick bättre än väntat. Jag skrev in proriasis, ibs och pcos i hälsodeklarationen som jag lämnade till henne, och efter att ögnat igenom den sa läkaren direkt att graviditeter är kritiska för mig eftersom jag har en så pass hög missfallsrisk. Prednisolon och trombyl var enligt henne en självklarhet, och jag behövde inte ens nämna dem innan hon själv sa att jag behövde dem. Hon föreslog även dopplerultraljud av livmodern, men det kostar tyvärr 2900kr eftersom "högsta-hönsen-gyn" inte godkänner remisser för ett sådant ultraljud, så man måste tyvärr göra det privat.
Läkaren sa att jag måste ha en jättehög dos prednisolon och skrev ut 40mg(!) om dagen, med start från och med nu och fram till v.8 (om man blir gravid). Hon sa att en del rekommenderar att medicinera till v.12, men om man slutar i v.8 så kommer kroppen stöta ut fostret om det är missbildat, vilket är bättre än att låta det gå längre. (Enligt henne). Trombyl kunde jag börja med några dagar innan FET. Jag fick även remiss på några prover gällande koagulation, TSH, och testosteron.
Igår kändes det givetvis som att jag svävade på moln. Allt hade gått bättre än väntat och jag kände mig med ens lättare i hela kroppen. När jag sedan kom hem sent på kvällen och började tänka igenom allt ordentligt så kom oron som en brev på posten. Efter lite snabbt googlande kom jag fram till att 40mg kortison (prednisolon) är en extremt hög dos. Extremt! Det vanligaste tycks vara mellan 5-15mg, och de som varit i London eller Aten benämner sina doseringar på 20-25mg som höga. (Rätta mig om jag har fel!!) Jag har bara hittat ett par stycken i USA som tar så hög dos som 40mg prednisolon vid sina ivf:er. Behöver jag ens nämna att detta får mig att freaka ur totalt? Jag glömmer ofta bort mig själv i den här karusellen, men jag måste ändå fundera på om det är något jag klarar av.
Jag har såklart läst om biverkningarna och förstår att med en så hög dos kommer jag se ut som ett uppsvällt klot (moonface) och säkert få många av de andra otrevliga biverkningarna- som känslan av att gå på amfetamin som någon läkare hade beskrivit det. Jag drar mig till minnes till de tider då farfar och morfar ätit kortison och sett ut som ballonger. Jag tror inte att jag vågar!!! 40mg om dagen?!? Jag tycker det känns tryggare med hälften av det, max.
Sen kommer problem nummer två: Att jag gått och fått mediciner av en annan läkare trots att min klinik inte tyckte att medicinerna var tillräckligt trovärdiga nog att använda. Vad ska kliniken säga?!? Kommer jag förstöra vår relation?
Redan igår kväll började jag närma mig bristningsgränsen. Alla känslor av sorg över barnlösheten, över kampen, rädslan och nervositeten bara sköljde över mig, och jag var så trött efter en heldag i Stockholm trots feber och förkylning. Det är ett under att jag lyckades somna trots alla tankar. Men idag så brast det bara. Jag grät hela vägen hem från sjukhuset där jag lämnat blodproverna och hämtat ut medicinerna, och när jag väl kom hem så lade jag mig direkt i kökssoffan och fortsatte gråta hejdlöst. När mannen kom hem på lunchen så satte han sig bredvid mig och strök lugnande på min panna. Ut forsade en mängd av förtvivlade tankar. Jag försökte förklara att det helt enkelt är alldeles för mycket för mig nu. Att barnlösheten just nu känns alldeles olidlig, att jag är så sliten, och att jag avskyr alla saker som jag måste utsätta min kropp för. Att jag nu har ett val att göra och att jag inte gillar varken det ena eller andra alternativet, men att jag aldrig skulle kunna hantera att jag får ett till missfall och inte har gjort allt jag kan för att undvika det. Känslorna tar tag i mig med hårda grepp, och sorgen över våra långa år av ständig kamp kommer ikapp mig. De två små liven som försvann på vägen, och längtan som jag inte kan stänga av. Det är mer än vad jag klarar av. "Det känns som att jag håller på att bryta ihop totalt", sa jag till mannen. Och så känns det verkligen på riktigt.... Det känns som att jag inte håller ihop.
Efter gråtanfallet lättade tyngden på axlarna några hekto. När jag sedan fick svar från min klinik som sa att de inte kommer att lägga sig i medicineringen jag fått av den andra gynekologen, och att de istället uppskattade att jag var ärlig som berättade, så lättade tyngden ännu lite till.
Men trots det är det en tung dag idag. Kroppen som sinnet säger stopp! Mannen förbjöd mig till och med att plugga idag. Älskade make <3 Jag vill inte drabbas av ett sammanbrott nu, för jag har alldeles för mycket som står på spel. Jag vill må bra!!
Resten av dagen ska jag ligga i soffan och se en bra film, och kanske baka något gott när maken kommer hem- som han själv föreslog. Längtar extra mycket efter honom nu när allt känns extra tungt.
tisdag 19 november 2013
Filmkväll
Jag har fått feber igen. Jäkla förkylning. Men ingen rast och ingen ro, för jag har ändå varit i skolan, och imorgon väntar en heldag i Stockholm. Och då menar jag verkligen i stil med att åka hemifrån innan 8 och komma tillbaka 21 på kvällen :( Toppen när man har feber och är allmänt muck... Men jag har inget val- det är möte med företaget vi ska skriva uppsats om, och det där gynbesöket jag klämt in.
Men vad passar då bättre en febrig kväll än en bra film, mörk choklad, te, och popcorn, sittandes på en fårskinsfäll inlindad i varma filtar.
Jag tycker att förkylningen borde släppa snart.
Bävar faktiskt inför imorgon. Har svårt att förstå hur jag ska orka.
Men vad passar då bättre en febrig kväll än en bra film, mörk choklad, te, och popcorn, sittandes på en fårskinsfäll inlindad i varma filtar.
Jag tycker att förkylningen borde släppa snart.
Bävar faktiskt inför imorgon. Har svårt att förstå hur jag ska orka.
måndag 18 november 2013
Så utmattad att tårarna kommer
Det finns så mycket som gör mig trött nu. Förkylningen, studierna, sömnlösheten på kvällar och mitt i natten, medicinering av primolut-nor, huvudvärken, höstmörkret och kampen med läkarna. Som jag skrivit tidigare så har jag ju begränsad energi normalt sett efter en infektion när jag var 17år, så det finns inte mycket att ta av nu. Idag har varit en sån där dag då jag brutit ihop totalt av utmattning och känsla av otillräcklighet så fort jag kommit innanför dörren. Och då har jag ändå inte lyckats vara särskilt produktiv med något. Studierna kom jag ingenstans med, så jag följde med mamma och lillebror för några timmars julhandling, men lika trött blev jag ju av det. Det är så tråkigt att det inte spelar någon som helst roll om jag gör roliga saker, jag blir lika trött oavsett!
Jag känner mig otillräcklig! Det är bästa beskrivningen. Jag känner ju min kropp och vet om mina begränsningar, men jag kan ändå inte låta bli att förvånas av den där förlamande tröttheten och besvikelsen jag känner inför mig själv för att jag inte orkar mer. Och då menar jag inte just den här dagen, utan överhuvudtaget.
Väl hemma har vi tvättid, matlagning och ett berg av disk, men ingen energi minns kvar. Mannen är min stjärna, men jag får dåligt samvete när han måste ta så stor del av hushållsarbetet.
Jag skulle inte förvånas om jag aldrig någonsin blir "normal-pigg", om man nu kan kalla något normalt. Men jag hoppas innerligt att jag har fel, och att jag en dag kan leva ett liv som ger mig mer frid i sinnet och därmed mer lycka och energi.
Gyn-besöket idag gick ju åt fanders. Eller ja, delvis gick det bra. Livmodern är tom och det finns inga tecken på myom, vilket enligt gynekologen syns på VUL (så då kan jag stryka det från listan, TACK och lov). Men det som jag ville prata om ville hon inte diskutera, utan hänvisade bara till Ferten. Jaja, det var det....
På onsdag när vi ska till Sthlm på möte har jag lyckats klämma in ett besök hos en privat Gyn. Det är dock väldigt tajt med tid, så jag hoppas att jag hinner dit. Sen borde mensen komma i helgen, så FET närmar sig..
Jag känner mig otillräcklig! Det är bästa beskrivningen. Jag känner ju min kropp och vet om mina begränsningar, men jag kan ändå inte låta bli att förvånas av den där förlamande tröttheten och besvikelsen jag känner inför mig själv för att jag inte orkar mer. Och då menar jag inte just den här dagen, utan överhuvudtaget.
Väl hemma har vi tvättid, matlagning och ett berg av disk, men ingen energi minns kvar. Mannen är min stjärna, men jag får dåligt samvete när han måste ta så stor del av hushållsarbetet.
Jag skulle inte förvånas om jag aldrig någonsin blir "normal-pigg", om man nu kan kalla något normalt. Men jag hoppas innerligt att jag har fel, och att jag en dag kan leva ett liv som ger mig mer frid i sinnet och därmed mer lycka och energi.
Gyn-besöket idag gick ju åt fanders. Eller ja, delvis gick det bra. Livmodern är tom och det finns inga tecken på myom, vilket enligt gynekologen syns på VUL (så då kan jag stryka det från listan, TACK och lov). Men det som jag ville prata om ville hon inte diskutera, utan hänvisade bara till Ferten. Jaja, det var det....
På onsdag när vi ska till Sthlm på möte har jag lyckats klämma in ett besök hos en privat Gyn. Det är dock väldigt tajt med tid, så jag hoppas att jag hinner dit. Sen borde mensen komma i helgen, så FET närmar sig..
lördag 16 november 2013
Svar på förra inlägget- om mediciner
Tack för att så många kommenterar! Jag tänkte att det allra bästa var att skriva ett gemensamt svar till er alla samtidigt, eftersom många hade liknande funderingar.
För er som glömt så skrev jag om att läkarna inte vill skriva ut varken prednisolon, trombyl eller fragmin. De vill heller inte ta fler prover på mig, men kommer att göra det om jag får ett tredje missfall.
Så, vad har läkarna för anledningar?
Enligt mina läkare finns det inte tillräckligt mycket vetenskapligt stöd för att dessa mediciner hjälper. Särskilt inte om man inte redan vet att man har ex. AHA-antikroppar eller kardiolipinantikroppar. (Jag har bara fått tagit prov på den sistnämnda vilket var negativt). Fragmin tycks det vara delade meningar om, men där föreslog min läkare faktiskt (hör och häpna) att jag skulle självmedicinera med barnabyl. På eget initiativ.
Läkarna anser inte att jag behöver mediciner jag föreslagit i det här stadiet, och tycker inte att vi ska ta några mer prover innan jag får ytterligare ett missfall.
Bra att läsa på innan och tjata på läkarna?
Innan jag kom med min förfrågan till läkarna så satt jag i otaliga timmar och letade efter vetenskapliga artiklar som kunde stödja mina teorier. Jag har själv märkt att läkarna har rätt i att det råder delade meningar på de här medicinerna, och majoriteten av studierna handlar om när det finns en bevisad problematik med immunförsvaret eller att man får blodproppar av olika anledningar. Jag hittade dock en del, vilka jag skickade till läkaren. Bland annat fann jag samband mellan autoimmuna sjukdomar och missfall (pga ökade andelar th-17 cells som orsakar inflammationer i kroppen). Man rekommenderade dock ingen särskild behandling, och kunde inte bevisa vad som vad hönan eller fjädern. Alltså var ökningen av inflammatoriska cytokiner orsaken till missfall, eller berodde dom tvärtom på missfallet.
Jag har alltså varit väldigt påläst och tryckt på många många punkter, och i flera omgångar. Jag har tjatat. Tro mig..
Second opinion hos en annan specialist?
Så fort jag anade vad jag skulle få för svar började jag söka efter alternativa lösningar och vem jag kunde diskutera detta med. På måndag ska jag till en gynekolog som hjälpte mig med pergotime för två år sedan. Då ska jag diskutera med henne om det är möjligt att få ta fler prover och höra hur hon skulle tycka angående någon mer medicinering behövdes.
Eventuellt ska jag även träffa en gynekolog i Stockholm när jag ska dit på möte i veckan. Det beror på om hon har en lämplig tid.
Sen ska jag även ta upp någon annat som ligger och gnager i min hjärna. Min moster hade fler än 12 missfall innan någon sa till henne att hon aldrig skulle kunna behålla ett barn. (Hon hade redan ett mirakel tack och lov). Hennes livmoder var full av myom. I torsdags läste jag mig till att det är ärftligt och ofta förekommer inom familjer/släkt. Ingen har ju någonsin kikat i min livmoder (mer än utanpå med ul och VUL. Önskar att jag inte hade läst att det är ärftligt. Då kan man lägga ytterligare ett till orosmoment på listan. Eftersom min mens varit så smärtsam att de undersökt mig för endometrios så är det inte omöjligt.
Skulle jag våga självmedicinera?
Detta har jag tänkt mycket på de senaste dagarna, och jag vill känna mig säker på vad jag får i mig.
Att beställa medicin på internet/ svarta marknaden skulle kännas otryggt, och jag skulle inte vilja ta en medicin utan att ha någon som helst kontakt med en specialistläkare. Men med det sagt så menar jag absolut inte att det är fel när någon annan gör det. Jag är dock rädd för vad man får och vad som kan hända helt utan övervakning.
Om jag ska medicinera något mer utöver fertilitetsläkarnas recept så ska det vara utskrivet av en annan specialist.
MEN, den svaga dosen barnabyl ser jag inget fel i att självmedicinera eftersom till och med min fertilitetsläkare sa att jag kunde göra det. 1/3 tablett om dagen är tydligen rätt dos menade hon, och finns receptfritt på Apoteket. Alltså inget konstigt.
Kommer jag inte klandra mig själv för självmedicineringen om jag får missfall?
Nej! Snarare åt andra hållet. Jag har redan fått två missfall på raken och då har det varit utan extra medicinering. Om det händer igen kommer jag för alltid att tänka att jag hade kunnat stoppa det om jag hade fått tagit fler prover, kollat min livmoder och tagit de där extra tabletterna som jag efterfrågat. Ponera att jag blir gravid igen och får ett tredje missfall. En grundligare utredning sker, och man kommer på att jag hade de problem jag misstänkt, och hade därmed kunnat undvika det sista missfallet. Då kommer jag tappa förtroendet för läkarna som inte ville "lyssna". Eftersom läkarna menar att man oftast inte hittar fel vid missfallsutredning så tycker de att det är onödigt att göra nu.
Tack för alla synpunkter! Jag vill tillägga att jag har jättebra kontakt med min klinik och vill inte på något sätt baktala dem. De vet vad de gör och är duktiga läkare. Alla sjukhus är olika och har sina välbeprövade metoder. Vissa är dock mer innovativa än andra, och det kan jag verkligen önska hos min klinik. Falun vet också vad de gör och de ger de tre medicinerna jag talat om väldigt frikostigt. Det är väldigt olika. Men säga vad man vill om min klinik- de läser alltid artiklar jag tar fram och diskuterar om mina förslag. De hade lika gärna kunnat slå dövörat till och avvisat mig direkt eftersom jag är lekman. Alltså kliniken är jättebra. Men nu behöver jag ett andra utlåtande eftersom jag själv känner mig otrygg.!
Jag är i en jobbig tid nu. Energin är på botten, jag är sjuk, och barnlösheten känns olidligare än någonsin. Tårarna är farligt nära hela tiden och sakta men säkert bryts man ner. Det känns inte bra någonstans och jag känner mig som en Alien när jag är bland folk. Svågern, med flickvän ska vara här hela helgen, vi ska på middag med bästa vännerna imorgon och idag har vi besökt resten av mannens familj. Jag ORKAR INTE! Sitter bara som en trött fågelholk och känner inte att jag har något att bidra med. Vill bara krypa under ett täcke och sova hela helgen igenom.
För er som glömt så skrev jag om att läkarna inte vill skriva ut varken prednisolon, trombyl eller fragmin. De vill heller inte ta fler prover på mig, men kommer att göra det om jag får ett tredje missfall.
Så, vad har läkarna för anledningar?
Enligt mina läkare finns det inte tillräckligt mycket vetenskapligt stöd för att dessa mediciner hjälper. Särskilt inte om man inte redan vet att man har ex. AHA-antikroppar eller kardiolipinantikroppar. (Jag har bara fått tagit prov på den sistnämnda vilket var negativt). Fragmin tycks det vara delade meningar om, men där föreslog min läkare faktiskt (hör och häpna) att jag skulle självmedicinera med barnabyl. På eget initiativ.
Läkarna anser inte att jag behöver mediciner jag föreslagit i det här stadiet, och tycker inte att vi ska ta några mer prover innan jag får ytterligare ett missfall.
Bra att läsa på innan och tjata på läkarna?
Innan jag kom med min förfrågan till läkarna så satt jag i otaliga timmar och letade efter vetenskapliga artiklar som kunde stödja mina teorier. Jag har själv märkt att läkarna har rätt i att det råder delade meningar på de här medicinerna, och majoriteten av studierna handlar om när det finns en bevisad problematik med immunförsvaret eller att man får blodproppar av olika anledningar. Jag hittade dock en del, vilka jag skickade till läkaren. Bland annat fann jag samband mellan autoimmuna sjukdomar och missfall (pga ökade andelar th-17 cells som orsakar inflammationer i kroppen). Man rekommenderade dock ingen särskild behandling, och kunde inte bevisa vad som vad hönan eller fjädern. Alltså var ökningen av inflammatoriska cytokiner orsaken till missfall, eller berodde dom tvärtom på missfallet.
Jag har alltså varit väldigt påläst och tryckt på många många punkter, och i flera omgångar. Jag har tjatat. Tro mig..
Second opinion hos en annan specialist?
Så fort jag anade vad jag skulle få för svar började jag söka efter alternativa lösningar och vem jag kunde diskutera detta med. På måndag ska jag till en gynekolog som hjälpte mig med pergotime för två år sedan. Då ska jag diskutera med henne om det är möjligt att få ta fler prover och höra hur hon skulle tycka angående någon mer medicinering behövdes.
Eventuellt ska jag även träffa en gynekolog i Stockholm när jag ska dit på möte i veckan. Det beror på om hon har en lämplig tid.
Sen ska jag även ta upp någon annat som ligger och gnager i min hjärna. Min moster hade fler än 12 missfall innan någon sa till henne att hon aldrig skulle kunna behålla ett barn. (Hon hade redan ett mirakel tack och lov). Hennes livmoder var full av myom. I torsdags läste jag mig till att det är ärftligt och ofta förekommer inom familjer/släkt. Ingen har ju någonsin kikat i min livmoder (mer än utanpå med ul och VUL. Önskar att jag inte hade läst att det är ärftligt. Då kan man lägga ytterligare ett till orosmoment på listan. Eftersom min mens varit så smärtsam att de undersökt mig för endometrios så är det inte omöjligt.
Skulle jag våga självmedicinera?
Detta har jag tänkt mycket på de senaste dagarna, och jag vill känna mig säker på vad jag får i mig.
Att beställa medicin på internet/ svarta marknaden skulle kännas otryggt, och jag skulle inte vilja ta en medicin utan att ha någon som helst kontakt med en specialistläkare. Men med det sagt så menar jag absolut inte att det är fel när någon annan gör det. Jag är dock rädd för vad man får och vad som kan hända helt utan övervakning.
Om jag ska medicinera något mer utöver fertilitetsläkarnas recept så ska det vara utskrivet av en annan specialist.
MEN, den svaga dosen barnabyl ser jag inget fel i att självmedicinera eftersom till och med min fertilitetsläkare sa att jag kunde göra det. 1/3 tablett om dagen är tydligen rätt dos menade hon, och finns receptfritt på Apoteket. Alltså inget konstigt.
Kommer jag inte klandra mig själv för självmedicineringen om jag får missfall?
Nej! Snarare åt andra hållet. Jag har redan fått två missfall på raken och då har det varit utan extra medicinering. Om det händer igen kommer jag för alltid att tänka att jag hade kunnat stoppa det om jag hade fått tagit fler prover, kollat min livmoder och tagit de där extra tabletterna som jag efterfrågat. Ponera att jag blir gravid igen och får ett tredje missfall. En grundligare utredning sker, och man kommer på att jag hade de problem jag misstänkt, och hade därmed kunnat undvika det sista missfallet. Då kommer jag tappa förtroendet för läkarna som inte ville "lyssna". Eftersom läkarna menar att man oftast inte hittar fel vid missfallsutredning så tycker de att det är onödigt att göra nu.
Tack för alla synpunkter! Jag vill tillägga att jag har jättebra kontakt med min klinik och vill inte på något sätt baktala dem. De vet vad de gör och är duktiga läkare. Alla sjukhus är olika och har sina välbeprövade metoder. Vissa är dock mer innovativa än andra, och det kan jag verkligen önska hos min klinik. Falun vet också vad de gör och de ger de tre medicinerna jag talat om väldigt frikostigt. Det är väldigt olika. Men säga vad man vill om min klinik- de läser alltid artiklar jag tar fram och diskuterar om mina förslag. De hade lika gärna kunnat slå dövörat till och avvisat mig direkt eftersom jag är lekman. Alltså kliniken är jättebra. Men nu behöver jag ett andra utlåtande eftersom jag själv känner mig otrygg.!
Jag är i en jobbig tid nu. Energin är på botten, jag är sjuk, och barnlösheten känns olidligare än någonsin. Tårarna är farligt nära hela tiden och sakta men säkert bryts man ner. Det känns inte bra någonstans och jag känner mig som en Alien när jag är bland folk. Svågern, med flickvän ska vara här hela helgen, vi ska på middag med bästa vännerna imorgon och idag har vi besökt resten av mannens familj. Jag ORKAR INTE! Sitter bara som en trött fågelholk och känner inte att jag har något att bidra med. Vill bara krypa under ett täcke och sova hela helgen igenom.
torsdag 14 november 2013
Vad gör jag nu?
Läkarna vill inte skriva ut varken prednisolon, trombyl eller fragmin till mig. Det har varit långa diskussioner och jag har stått på mig, men får ändå nej. De säger att det kommer att tas nya prover om det blir ett till missfall, men inte dessförinnan, och de tror inte alls att medicinerna funkar.
Jag blir så ledsen....
Så vad gör jag nu? Visst kan jag självmedicinera med barnabyl för att få en blodförtunnande effekt, men prednisolon finns det inget alternativ till.
Mitt uppmålade skräckscenario är att jag får ytterligare ett missfall och att de först efter det upptäcker att jag har en antikropp av något slag som hade kunnat medicinerats, och att missfallet kunde undvikits. Jag kommer då helt tappa förtroendet för mina läkare, och det vill jag inte. Och dessutom kommer det vara en allt för stor sorg för att orka bära.
Usch, nu kan jag inte låta bli att gråta. Problem problem problem. Och minimalt med hopp för att det ska funka för oss.
Ja, vad gör jag nu då? Det finns ingen runtomkring mig som ska åka utomlands (för att kunna köpa prednisolon), och jag har inte möjlighet att göra det själv heller.
Fan fan fan.... Jäklar va tungt det känns att försöka igen.
Vad hade ni gjort? Hur hade ni tänkt?
Jag blir så ledsen....
Så vad gör jag nu? Visst kan jag självmedicinera med barnabyl för att få en blodförtunnande effekt, men prednisolon finns det inget alternativ till.
Mitt uppmålade skräckscenario är att jag får ytterligare ett missfall och att de först efter det upptäcker att jag har en antikropp av något slag som hade kunnat medicinerats, och att missfallet kunde undvikits. Jag kommer då helt tappa förtroendet för mina läkare, och det vill jag inte. Och dessutom kommer det vara en allt för stor sorg för att orka bära.
Usch, nu kan jag inte låta bli att gråta. Problem problem problem. Och minimalt med hopp för att det ska funka för oss.
Ja, vad gör jag nu då? Det finns ingen runtomkring mig som ska åka utomlands (för att kunna köpa prednisolon), och jag har inte möjlighet att göra det själv heller.
Fan fan fan.... Jäklar va tungt det känns att försöka igen.
Vad hade ni gjort? Hur hade ni tänkt?
onsdag 13 november 2013
Förkylning och vännerna
Många av vännerna (som vet om det senaste) låtsas som ingenting när de pratar med mig. Det är bara min långväga vän, tvåbarnsmamman L, som frågar hur jag faktiskt mår och som inte är rädd för svaret. Hon bor två timmars bilfärd bort och tyvärr ses vi därför alldeles för sällan. Men sen har ju alla sina egna liv och är upptagna med sitt. Det respekterar jag verkligen! Tänk, det är jag nästan tacksam för just nu när jag är lite folkskygg. På söndag ska vi träffa de 4 bästa vännerna på middag (om jag är frisk), men just nu känns det något ångestladdat. Kommer de fråga något då eller låtsas de som ingenting? Jag orkar inte fejka inför dem som står mig närmast.
Ibland får man känslan av att vara det där obekväma paret som liksom går igenom lite för mycket för att man som vän ska orka hantera det. Att vi liksom nått toppen av jobbiga grejer nu, så om något nytt händer så tycker man som vän inte att det är så stor grej längre. Känslan av att de vant sig och därför inte reagerar lika mycket längre när vår värld rasar... Kanske är vi det till en viss del sant... Men det är också en orättvis bild av mina underbara vänner. De som står mig närmast älskar oss verkligen och lider med oss i alla våra misslyckanden. De avgudar mitt och mannens förhållande till varandra och de ställer upp för oss i vått och torrt. Tänk bara allt de gjorde för oss omkring vårt bröllop. Så jag menar inte att klandra eller anklaga någon av mina fina vänner för att inte finnas där- för det gör de. Men de har troligen också svårt att hantera allt som händer oss... Med all rätt!!!! Det är nog inte lätt att stå utanför heller..
Förkylningen, ja den verkar ha tagit steget längre för idag vaknade jag med feber. Pallade mig givetvis iväg till skolan vid 8 ändå eftersom uppsatsgruppen skulle träffas, och när jag kom hem på eftermiddagen sa det bara pang. Något hemarbete kom inte på fråga.
Hela kroppen värker som bara den- nästan på ett läskigt sätt, som det kan göra vid feber. Varenda kroppsdel. Men det konstiga är hur ont jag har i livmoder/äggstockstrakten- som om jag har mensvärk, fast ändå inte. Det borde ju inte komma mensvärk redan efter två dagar med primolut-nor. Igår grät jag halva kvällen för att jag hade så ont i magen, och vaknade med samma känsla idag. Det är ju förhoppningsvis bara förkylningen som spökar, för alternativet (infektion efter missfallet) är inget roligt alternativt. Jag försöker att inte tänka på det alternativet, men igår kom lite blod igen. Hm.. det är ju bara att vänta ut och hoppas att det bara är förkylningen. Ja, och att den försvinner snart såklart.
Gnäll gnäll, jag längtar till en dag då jag är superpigg! Det är ett bra tag sedan.
Ibland får man känslan av att vara det där obekväma paret som liksom går igenom lite för mycket för att man som vän ska orka hantera det. Att vi liksom nått toppen av jobbiga grejer nu, så om något nytt händer så tycker man som vän inte att det är så stor grej längre. Känslan av att de vant sig och därför inte reagerar lika mycket längre när vår värld rasar... Kanske är vi det till en viss del sant... Men det är också en orättvis bild av mina underbara vänner. De som står mig närmast älskar oss verkligen och lider med oss i alla våra misslyckanden. De avgudar mitt och mannens förhållande till varandra och de ställer upp för oss i vått och torrt. Tänk bara allt de gjorde för oss omkring vårt bröllop. Så jag menar inte att klandra eller anklaga någon av mina fina vänner för att inte finnas där- för det gör de. Men de har troligen också svårt att hantera allt som händer oss... Med all rätt!!!! Det är nog inte lätt att stå utanför heller..
Förkylningen, ja den verkar ha tagit steget längre för idag vaknade jag med feber. Pallade mig givetvis iväg till skolan vid 8 ändå eftersom uppsatsgruppen skulle träffas, och när jag kom hem på eftermiddagen sa det bara pang. Något hemarbete kom inte på fråga.
Hela kroppen värker som bara den- nästan på ett läskigt sätt, som det kan göra vid feber. Varenda kroppsdel. Men det konstiga är hur ont jag har i livmoder/äggstockstrakten- som om jag har mensvärk, fast ändå inte. Det borde ju inte komma mensvärk redan efter två dagar med primolut-nor. Igår grät jag halva kvällen för att jag hade så ont i magen, och vaknade med samma känsla idag. Det är ju förhoppningsvis bara förkylningen som spökar, för alternativet (infektion efter missfallet) är inget roligt alternativt. Jag försöker att inte tänka på det alternativet, men igår kom lite blod igen. Hm.. det är ju bara att vänta ut och hoppas att det bara är förkylningen. Ja, och att den försvinner snart såklart.
Gnäll gnäll, jag längtar till en dag då jag är superpigg! Det är ett bra tag sedan.
tisdag 12 november 2013
Att tänka tillbaka
Jag tycker att jag reste mig ganska snabbt mentalt efter mina båda missfall, men däremot kommer sorgen tillbaka i rätt kraftiga portioner emellanåt- även långt långt efteråt. Sen är det ju också så att även när man trycker bort känslorna rent mentalt så visar de sig genom kroppen, precis som den gjort nu efter mitt sista då jag både haft dagliga migränattacker och en kropp som knappt orkar promenaden från soffa till toalett.
Ja, ibland så slår tankarna till, tankarna på vad som kunde varit. Jag skulle gått in i vecka 32 nu egentligen. Eller i vecka 8 med första ultraljudet inbokat om två dagar. Livet är så konstigt och svårt att förstå. Jag ältar inte, men det finns många känslor och tankar som kanske kommer stanna hos mig i resten av livet. Tänk om..
Igår kväll låg jag och tänkte på hur det skulle varit med en stor mage framför mig. En mage där man kan känna konturer av en rumpa, en rygg, en fot, och att få känna känslan av sprattel, hickar och sparkar. Jag vill ju så gärna se visionen framför mig, ju mer som händer, desto svårare blir det. Att det inte sker känns som en omöjlig framtid, men att det händer känns precis lika avlägset. Förstår ni hur jag menar? Man kan inte tänka sig hur det blir om det inte blir en fullgången graviditet till slut, men samtidigt har man svårt att föreställa sig att det kan gå bra till slut. Livet som ofrivilligt barnlös som i en liten ask..
Det blir 7e försöket nu.. Det känns som en bisarr skräckhistoria att vi hunnit med fem ivfer och en fet redan, med allt för många ovanligt tråkiga besked på vägen. Tack gode Gud för att jag inte visste det när vi väntade på vår första ivf. Jag tycker att det rimligtvis borde närma sig vår tur nu. Hur ska vi annars orka?
Ja, ibland så slår tankarna till, tankarna på vad som kunde varit. Jag skulle gått in i vecka 32 nu egentligen. Eller i vecka 8 med första ultraljudet inbokat om två dagar. Livet är så konstigt och svårt att förstå. Jag ältar inte, men det finns många känslor och tankar som kanske kommer stanna hos mig i resten av livet. Tänk om..
Igår kväll låg jag och tänkte på hur det skulle varit med en stor mage framför mig. En mage där man kan känna konturer av en rumpa, en rygg, en fot, och att få känna känslan av sprattel, hickar och sparkar. Jag vill ju så gärna se visionen framför mig, ju mer som händer, desto svårare blir det. Att det inte sker känns som en omöjlig framtid, men att det händer känns precis lika avlägset. Förstår ni hur jag menar? Man kan inte tänka sig hur det blir om det inte blir en fullgången graviditet till slut, men samtidigt har man svårt att föreställa sig att det kan gå bra till slut. Livet som ofrivilligt barnlös som i en liten ask..
Det blir 7e försöket nu.. Det känns som en bisarr skräckhistoria att vi hunnit med fem ivfer och en fet redan, med allt för många ovanligt tråkiga besked på vägen. Tack gode Gud för att jag inte visste det när vi väntade på vår första ivf. Jag tycker att det rimligtvis borde närma sig vår tur nu. Hur ska vi annars orka?
måndag 11 november 2013
Igång igen
Det känns minst sagt konstigt och väldigt suspekt att nu ha tagit första tabletten primolut-nor för att sedan ha mitt planerade FET om ca en månad. Tio dagar av primolut-nor, en önskad mens 3 dagar senare, följt av femanest- minst fram till och med testdagen. Gällande prednisolon, trombyl och fragmin så väntar jag spänt på svaret från läkarna från kliniken om de går med på det eller ej. Det känns nervöst.
Att redan vara igång igen efter inte mycket mer än två veckor efter missfallet är kanske både smart och dumdristigt. Men för oss är det det ända rätta. Det är vårt sätt att gå vidare och det kan aldrig vara fel. Ju mer vi är med om, desto svårare blir det att stanna upp och känna efter, att ta pauser för att läka. Men det som egentligen kan vara det dumdristiga är nog att jag inte låter huvudvärken och förkylningen "läka ut" innan jag fyller kroppen med fler piller. Men nu är det så. Ingen återvändo. Man måste göra sina val ibland, och för oss känns det viktigt att hinna ett till försök innan jul.
Igår klarade jag hela dagen utan en enda smärtstillande/migräntablett!! Wihooo! Idag trillade jag dock dit när ett anfall var på gång efter att jag suttit och pluggat 5 timmar i sträck (med undantag för lunch). Men jag hann med 5 timmar i alla fall (!). Det gör mig så sjukt stolt faktiskt. Det är tamejtusan inte lätt att sitta och läsa vetenskapliga artiklar på engelska när huvudet bara bultar nonstop och snoret rinner i takt med förkylningstårarna. Wihoo för mig! Vilken styrka jag har inom mig.
Resten av dagarna i veckan måste jag till skolan. Det känns minst sagt...tungt. Ljud, människor, intryck, datorer, prestationskrav... Nåväl- min förkylning både hörs och syns, så då kanske mina gruppkamrater förstår att jag inte har oändligt med energi.
Igår kväll när jag inte kunde somna så låg jag och tänkte på våra olyckliga upplevelser i den här barnresan. Jag var så arg. Arg som ett bi. Den där eländiga orättvisan och de omöjliga frågorna om varför det händer oss. Jag pratade av mig med mannen och hamnade i en konversation jag inte hade väntat mig. Vi kom ett steg längre i vår kommunikation. Erkännande om hur svårt min man har att uttrycka sina känslor om barnlängtan och sin sorg, och diskussion om våra olika sätt att tänka. Vi kom helt enkelt ett steg längre än tidigare genom att diskutera varför jag har behov av prata om sorgen, längtan och tankarna, medan maken mår sämre över att göra det. Vi är olika. Väldigt olika, men funkar ändå så bra. Att acceptera varandras tillkortakommanden och tillvägagångssätt, och att ha en öppen kommunikation om det är a och o för att fungera tillsammans i ett förhållande. Jag är glad över att vi utvecklas tillsammans, åt samma håll, av barnlösheten. Man har ju hört många fall där det motsatta händer. Tänk att det är så lätt att älska min man även när livet i övrigt känns mer eller mindre olidligt.
Att redan vara igång igen efter inte mycket mer än två veckor efter missfallet är kanske både smart och dumdristigt. Men för oss är det det ända rätta. Det är vårt sätt att gå vidare och det kan aldrig vara fel. Ju mer vi är med om, desto svårare blir det att stanna upp och känna efter, att ta pauser för att läka. Men det som egentligen kan vara det dumdristiga är nog att jag inte låter huvudvärken och förkylningen "läka ut" innan jag fyller kroppen med fler piller. Men nu är det så. Ingen återvändo. Man måste göra sina val ibland, och för oss känns det viktigt att hinna ett till försök innan jul.
Igår klarade jag hela dagen utan en enda smärtstillande/migräntablett!! Wihooo! Idag trillade jag dock dit när ett anfall var på gång efter att jag suttit och pluggat 5 timmar i sträck (med undantag för lunch). Men jag hann med 5 timmar i alla fall (!). Det gör mig så sjukt stolt faktiskt. Det är tamejtusan inte lätt att sitta och läsa vetenskapliga artiklar på engelska när huvudet bara bultar nonstop och snoret rinner i takt med förkylningstårarna. Wihoo för mig! Vilken styrka jag har inom mig.
Resten av dagarna i veckan måste jag till skolan. Det känns minst sagt...tungt. Ljud, människor, intryck, datorer, prestationskrav... Nåväl- min förkylning både hörs och syns, så då kanske mina gruppkamrater förstår att jag inte har oändligt med energi.
Igår kväll när jag inte kunde somna så låg jag och tänkte på våra olyckliga upplevelser i den här barnresan. Jag var så arg. Arg som ett bi. Den där eländiga orättvisan och de omöjliga frågorna om varför det händer oss. Jag pratade av mig med mannen och hamnade i en konversation jag inte hade väntat mig. Vi kom ett steg längre i vår kommunikation. Erkännande om hur svårt min man har att uttrycka sina känslor om barnlängtan och sin sorg, och diskussion om våra olika sätt att tänka. Vi kom helt enkelt ett steg längre än tidigare genom att diskutera varför jag har behov av prata om sorgen, längtan och tankarna, medan maken mår sämre över att göra det. Vi är olika. Väldigt olika, men funkar ändå så bra. Att acceptera varandras tillkortakommanden och tillvägagångssätt, och att ha en öppen kommunikation om det är a och o för att fungera tillsammans i ett förhållande. Jag är glad över att vi utvecklas tillsammans, åt samma håll, av barnlösheten. Man har ju hört många fall där det motsatta händer. Tänk att det är så lätt att älska min man även när livet i övrigt känns mer eller mindre olidligt.
söndag 10 november 2013
Inte gravid längre
I onsdags var jag fortfarande lite gravid, tyckte min kropp. Då fick jag ett svagt, men ändå synbart streck på graviditetstestet jag tog. Det var nog första gången i livet som jag mådde dåligt över att få ett positivt gravtest upptryckt framför ögonen. Idag tog jag ett nytt test som var blankt som ett papper. Femton dagar efter missfallet har kroppen alltså fattat galoppen. Ändå kändes det som ett slag i magen! Jag är inte gravid längre... Man reagerar inte alltid som man förväntar sig.
Igår vaknade jag upp ganska tidigt, dunderförkyld. Det kunde jag väl ge mig fan på att den här ständiga huvudvärken och migränattackerna inte skulle komma ensamma. Om jag har tur (och då menar jag verkligen en sjujäkla tur) så kommer huvudvärken att nå sin kulmen nu och sedan ebba ut när jag bihålorna blir bättre. Det känns dock inte så troligt eftersom jag haft migränattacker en och en halv vecka redan innan jag blev förkyld.
Jag har tagit sumatriptan (migränmedicin) minst två gånger om dagen, med högsta dos. Då, och bara då, håller sig de där eländiga knivarna sig borta ur skallen, men ögonen vill fortfarande hoppa ut ur sina hålor och en dov och tung spänningshuvudvärk ligger kvar och tröttar ut mig. Det är därför jag bara hittat ett par-tre stunder då jag kunnat blogga på dessa dagar. Den där medicinen är lite skrämmande eftersom man kan få kronisk huvudvärk för resten av livet om man använder den för mycket. Vad är för mycket då undrar jag? Paketet med 18 tabletter är snart slut efter en halv vecka. Är det för mycket? Det gör mig faktiskt rädd och inger en hopplöshetskänsla eftersom medicinen är mitt ända frihetskort nu efter 12 dagars frustration. Sen är det helt ärligt svårt att avgöra när attackerna kommer, för jag får inte synförändringar varje gång, och andra gånger kommer synförändringarna en stund efter att knivarna kommit. Då hinner jag liksom inte ta medicin i tid. Om jag tar dessa mot spänningshuvudvärk som jag förväxlat med en begynnande attack, då gör jag just det som bipacksedeln säger att man inte ska göra. Gahhh jag vill ju bara må bra nu. Helt ärligt tycker jag att jag förtjänar det!
I övrigt händer allt och ingenting i livet. Vi har bestämt att radhuset vi kollade på får vänta eftersom jag har allt för mycket på min tallrik just nu. Om det fortfarande finns kvar i vår så kommer vi tänka över det igen. Att flytta mitt i uppsatsen och nya behandlingen är som att bestämma sig för att misslyckas med allt på en gång. Jag vet redan nu att jag kommer ha en tuff höst och vinter, och mer press skulle inte göra mig gott. Ja, sen har vi ju just det där problemet med att jag ska göra uppsatsen och klandrar mig själv för att migränen gör mig handikappad. Kursen beräknas börja imorgon, men vår handledare startade ju upp oss redan förra veckan, även om vi själva har jobbat på långt innan dess. Jag lider när en i gruppen (som också bär på sina sorger) får lägga ner tid medan jag inte kan. Hon är dock otroligt förstående och säger att jag inte ska ha dåligt samvete eftersom jag inte kan rå för det. Hon förstår! Vår tredje gruppmedlem däremot gör ingenting för att hon är segstartad och lite, ja vad ska man säga, oambitiös. Det kan bli svårt detta, men jag är så tacksam över att ha en gruppmedlem som jag kan anförtro mig till och som förstår mig. Det är GULD värt!! Kanske fanns det en mening med att jag skulle bli nekad att skriva uppsatsen ensam? Det var kanske meningen att vi skulle finna varandra för att kunna ta oss igenom det här tillsammans och stötta varandra?
Idag skulle jag kunna börja med primolut-nor för att om 14 dagar påbörja nästa FET med femanest. Men jag kommer räkna på dagarna och se om jag kan avvakta. Jag får ju alltid huvudvärk av primolut-nor, och det passar inte ultimat just nu.
Hoppas att jag snart får komma upp ur min soff-koma. :(
Igår vaknade jag upp ganska tidigt, dunderförkyld. Det kunde jag väl ge mig fan på att den här ständiga huvudvärken och migränattackerna inte skulle komma ensamma. Om jag har tur (och då menar jag verkligen en sjujäkla tur) så kommer huvudvärken att nå sin kulmen nu och sedan ebba ut när jag bihålorna blir bättre. Det känns dock inte så troligt eftersom jag haft migränattacker en och en halv vecka redan innan jag blev förkyld.
Jag har tagit sumatriptan (migränmedicin) minst två gånger om dagen, med högsta dos. Då, och bara då, håller sig de där eländiga knivarna sig borta ur skallen, men ögonen vill fortfarande hoppa ut ur sina hålor och en dov och tung spänningshuvudvärk ligger kvar och tröttar ut mig. Det är därför jag bara hittat ett par-tre stunder då jag kunnat blogga på dessa dagar. Den där medicinen är lite skrämmande eftersom man kan få kronisk huvudvärk för resten av livet om man använder den för mycket. Vad är för mycket då undrar jag? Paketet med 18 tabletter är snart slut efter en halv vecka. Är det för mycket? Det gör mig faktiskt rädd och inger en hopplöshetskänsla eftersom medicinen är mitt ända frihetskort nu efter 12 dagars frustration. Sen är det helt ärligt svårt att avgöra när attackerna kommer, för jag får inte synförändringar varje gång, och andra gånger kommer synförändringarna en stund efter att knivarna kommit. Då hinner jag liksom inte ta medicin i tid. Om jag tar dessa mot spänningshuvudvärk som jag förväxlat med en begynnande attack, då gör jag just det som bipacksedeln säger att man inte ska göra. Gahhh jag vill ju bara må bra nu. Helt ärligt tycker jag att jag förtjänar det!
I övrigt händer allt och ingenting i livet. Vi har bestämt att radhuset vi kollade på får vänta eftersom jag har allt för mycket på min tallrik just nu. Om det fortfarande finns kvar i vår så kommer vi tänka över det igen. Att flytta mitt i uppsatsen och nya behandlingen är som att bestämma sig för att misslyckas med allt på en gång. Jag vet redan nu att jag kommer ha en tuff höst och vinter, och mer press skulle inte göra mig gott. Ja, sen har vi ju just det där problemet med att jag ska göra uppsatsen och klandrar mig själv för att migränen gör mig handikappad. Kursen beräknas börja imorgon, men vår handledare startade ju upp oss redan förra veckan, även om vi själva har jobbat på långt innan dess. Jag lider när en i gruppen (som också bär på sina sorger) får lägga ner tid medan jag inte kan. Hon är dock otroligt förstående och säger att jag inte ska ha dåligt samvete eftersom jag inte kan rå för det. Hon förstår! Vår tredje gruppmedlem däremot gör ingenting för att hon är segstartad och lite, ja vad ska man säga, oambitiös. Det kan bli svårt detta, men jag är så tacksam över att ha en gruppmedlem som jag kan anförtro mig till och som förstår mig. Det är GULD värt!! Kanske fanns det en mening med att jag skulle bli nekad att skriva uppsatsen ensam? Det var kanske meningen att vi skulle finna varandra för att kunna ta oss igenom det här tillsammans och stötta varandra?
Idag skulle jag kunna börja med primolut-nor för att om 14 dagar påbörja nästa FET med femanest. Men jag kommer räkna på dagarna och se om jag kan avvakta. Jag får ju alltid huvudvärk av primolut-nor, och det passar inte ultimat just nu.
Hoppas att jag snart får komma upp ur min soff-koma. :(
torsdag 7 november 2013
En bättre läkare
Igår fick jag de efterlängtade migräntabletterna som helt klart tar bort mer av smärtan än något jag tidigare testat!! Tyvärr försvinner inte all huvudvärk, men snart måste ju detta vända tycker jag!! Idag har jag haft några migränfria timmar. Framsteg!!!
Jag fick sammanlagt vara på vårdcentralen i 3,5 timmar. Först kö till läkaren, sen provtagning, kö till läkaren, en till provtagning och sen kö till läkaren en tredje gång. Puh.. Även idag var jag tvungen att bege mig iväg, tidigt, till vårdcentralen för att ta ett fasteprov på blodsocker. Nu kan vi i alla fall konstatera att jag inte har diabetes, om jag nu förstod det rätt. Mitt blodsocker låg på 4,7 vilket var helt normalt! Gårdagens 4,3 var lite lågt för att nyss ha ätit mat tyckte läkaren, men det var säkert bara en tillfällighet. Då är det alltså bara högt insulinvärde, men inte diabetes. Skönt att veta!
Mitt blodvärde var tipptopp, så han uteslöt att huvudvärken berodde på blödningen efter missfallet. Jag pratade med honom om mina månader av sömnproblem och mardrömmar, och bad att det skulle skrivas in i journalen, men jag var bestämd på att jag inte ville ha hjälp med det just nu. Det ångrar jag lite, för när jag ligger där, sömnlös mitt i natten, så är det inte så jäkla roligt att inte kunna göra något åt saken. Han frågade om jag funderat på antidepressiva.. Där sa jag också blankt nej eftersom jag är livrädd för konsekvenserna. Tänk om en framtida adoption skulle gå i stöpet pga att depression med nödvändig medicinering finns inskrivet i journalerna. Det kan jag ju inte veta nu, men jag är så rädd för att chansa. Det kortet tar jag bara till när inte finns något alternativ- om jag måste. Sen vet jag inte om jag kan klassa mitt mående som depression just nu. Kanske på gränsen. Visst, jag är ledsen, trött hela tiden, svag i kroppen, tycker inget känns kul, och blir stressad av att jag måste diska en tallrik. Men jag är ju fortfarande inte mig själv än eftersom missfallet inträffade för bara en och en halv vecka sedan. Jag försöker se framåt så mycket jag kan och tänka på att vi snart påbörjar nästa behandling. Och sen är det ju som jag sa till läkaren: Om jag gräver ner mig nu, och verkligen tar in allt som händer, så kommer jag nog inte upp igen.
Ja, det är alltså den här läkaren jag är listad hos på vårdcentralen. Han var bra! Han lyssnade, frågade, tog in, skrev ner! Super!! Hoppas jag kan få träffa honom nästa gång jag behöver istället för alla nollställda inhyrda läkare jag hamnat hos tidigare.
Ja hörni, mardrömmarna. Vågar jag ens berätta vad jag drömmer nästan varje natt? De som började någon gång under ruvningen, om jag minns rätt. Varje natt drömmer jag att jag blir jagad av galna mördare, är påväg att bli mördad, eller påväg att bli våldtagen. Jag vaknar tack och lov alltid när jag kommer fram till det kritiska ögonblicket, men tiden dessförinnan är fylld av skräck. Roligt va?!?
Jag fick sammanlagt vara på vårdcentralen i 3,5 timmar. Först kö till läkaren, sen provtagning, kö till läkaren, en till provtagning och sen kö till läkaren en tredje gång. Puh.. Även idag var jag tvungen att bege mig iväg, tidigt, till vårdcentralen för att ta ett fasteprov på blodsocker. Nu kan vi i alla fall konstatera att jag inte har diabetes, om jag nu förstod det rätt. Mitt blodsocker låg på 4,7 vilket var helt normalt! Gårdagens 4,3 var lite lågt för att nyss ha ätit mat tyckte läkaren, men det var säkert bara en tillfällighet. Då är det alltså bara högt insulinvärde, men inte diabetes. Skönt att veta!
Mitt blodvärde var tipptopp, så han uteslöt att huvudvärken berodde på blödningen efter missfallet. Jag pratade med honom om mina månader av sömnproblem och mardrömmar, och bad att det skulle skrivas in i journalen, men jag var bestämd på att jag inte ville ha hjälp med det just nu. Det ångrar jag lite, för när jag ligger där, sömnlös mitt i natten, så är det inte så jäkla roligt att inte kunna göra något åt saken. Han frågade om jag funderat på antidepressiva.. Där sa jag också blankt nej eftersom jag är livrädd för konsekvenserna. Tänk om en framtida adoption skulle gå i stöpet pga att depression med nödvändig medicinering finns inskrivet i journalerna. Det kan jag ju inte veta nu, men jag är så rädd för att chansa. Det kortet tar jag bara till när inte finns något alternativ- om jag måste. Sen vet jag inte om jag kan klassa mitt mående som depression just nu. Kanske på gränsen. Visst, jag är ledsen, trött hela tiden, svag i kroppen, tycker inget känns kul, och blir stressad av att jag måste diska en tallrik. Men jag är ju fortfarande inte mig själv än eftersom missfallet inträffade för bara en och en halv vecka sedan. Jag försöker se framåt så mycket jag kan och tänka på att vi snart påbörjar nästa behandling. Och sen är det ju som jag sa till läkaren: Om jag gräver ner mig nu, och verkligen tar in allt som händer, så kommer jag nog inte upp igen.
Ja, det är alltså den här läkaren jag är listad hos på vårdcentralen. Han var bra! Han lyssnade, frågade, tog in, skrev ner! Super!! Hoppas jag kan få träffa honom nästa gång jag behöver istället för alla nollställda inhyrda läkare jag hamnat hos tidigare.
Ja hörni, mardrömmarna. Vågar jag ens berätta vad jag drömmer nästan varje natt? De som började någon gång under ruvningen, om jag minns rätt. Varje natt drömmer jag att jag blir jagad av galna mördare, är påväg att bli mördad, eller påväg att bli våldtagen. Jag vaknar tack och lov alltid när jag kommer fram till det kritiska ögonblicket, men tiden dessförinnan är fylld av skräck. Roligt va?!?
tisdag 5 november 2013
Hårda bud
Trots huvudvärk som hette duga fick jag palla mig iväg till mötet med uppsatsgruppen och det obligatoriska seminariet. Jösses vilket jobb vi har framför oss. Vår planerade arbetsbelastning de kommande 10 veckorna steg just med typ 500% efter diskussioner med vår handledare. Vår idé är bra, och metoden vi diskuterat fram i gruppen är också bra. Men antalet respondenter har ökat något alldeles vansinnigt och kraven på göra ett hästjobb redan innan nästa vecka var inte vad vi hade önskat eller väntat oss. Jag får ju panik... Idén är superrolig- men vi måste ju överleva arbetsbördan. Med all sorg och huvudvärk så blir jag rädd för hur det ska gå. Det här har jag bävat för. Och samtidigt ska jag klara av en ny FET... jösses
Ja, imorgon ska jag i alla fall till doktorn. Den doktor jag tydligen är listad hos men aldrig har fått träffa. Hoppas på att det går bra och att jag kan få en bra migränmedicin.
Åh nej, nu kommer en attack till, för nu börjar höger synfält bli vitt. Dags att stänga av datorn! fan också....
Ja, imorgon ska jag i alla fall till doktorn. Den doktor jag tydligen är listad hos men aldrig har fått träffa. Hoppas på att det går bra och att jag kan få en bra migränmedicin.
Åh nej, nu kommer en attack till, för nu börjar höger synfält bli vitt. Dags att stänga av datorn! fan också....
måndag 4 november 2013
Trött på huvudvärk
Nu har jag haft migränattacker nästan varje dag sedan i onsdags eller torsdags. Fredagen var okej, men annars har det kommit varje dag, och emellan attackerna har jag riktigt bedövande huvudvärk. Sen är det så obehagligt att kroppen är så vansinnigt kraftlös. Benen bär mig knappt och mina armar känns som spagetti.
Imorse när jag skulle resa mig upp så svimmade jag på mattan i sovrummet. Igår morse höll samma sak på att hända inne i badrummet, men då hann jag segla ner på rumpan med ett fast tag om handfatet. Jag undrar såklart vad detta beror på. Om jag har någon brist i kroppen? Eller om kroppen har svårt att anpassa sig när graviditetshormonerna håller på att lämna kroppen? Eller är det på det här sättet som sorgen visar sig, istället för genom tårar? Har jag en infektion i kroppen? En vanlig migränperiod som jag får ibland, som jag dock inte vet orsaken till?
Ja, oavsett vad det beror på så är det frustrerande och fruktansvärt smärtsamt eftersom inga smärtstillande tabletter tycks avbryta attackerna. Jag måste verkligen få någon riktigt stark migränmedicin utskriven till dessa tillfällen. För det är inte helt ovanligt att jag får såhär i en-två veckor i streck ibland. (Minus svimningarna då.) Men jag känner mig så otrygg på vårdcentralen eftersom jag bara kastas mellan nya läkare hela tiden, och det känns inte särskilt motiverande att söka sig dit.
Imorgon börjar uppsatsarbetet på riktigt med ett handledarmöte. Det känns ju inte helt okej med mitt nuvarande hälsotillstånd, så med handen på hjärtat är jag lite orolig.
De stora missfallsblödningarna har mer eller mindre slutat, men det kommer fortfarande lite färskt blod ett par gånger om dagen, och däremellan lite gammalt brunt. Det är skönt när jag inte störtblöder och slipper blöjan (läs binda), men helst av allt vill jag inte bli påmind överhuvudtaget.
Imorse när jag skulle resa mig upp så svimmade jag på mattan i sovrummet. Igår morse höll samma sak på att hända inne i badrummet, men då hann jag segla ner på rumpan med ett fast tag om handfatet. Jag undrar såklart vad detta beror på. Om jag har någon brist i kroppen? Eller om kroppen har svårt att anpassa sig när graviditetshormonerna håller på att lämna kroppen? Eller är det på det här sättet som sorgen visar sig, istället för genom tårar? Har jag en infektion i kroppen? En vanlig migränperiod som jag får ibland, som jag dock inte vet orsaken till?
Ja, oavsett vad det beror på så är det frustrerande och fruktansvärt smärtsamt eftersom inga smärtstillande tabletter tycks avbryta attackerna. Jag måste verkligen få någon riktigt stark migränmedicin utskriven till dessa tillfällen. För det är inte helt ovanligt att jag får såhär i en-två veckor i streck ibland. (Minus svimningarna då.) Men jag känner mig så otrygg på vårdcentralen eftersom jag bara kastas mellan nya läkare hela tiden, och det känns inte särskilt motiverande att söka sig dit.
Imorgon börjar uppsatsarbetet på riktigt med ett handledarmöte. Det känns ju inte helt okej med mitt nuvarande hälsotillstånd, så med handen på hjärtat är jag lite orolig.
De stora missfallsblödningarna har mer eller mindre slutat, men det kommer fortfarande lite färskt blod ett par gånger om dagen, och däremellan lite gammalt brunt. Det är skönt när jag inte störtblöder och slipper blöjan (läs binda), men helst av allt vill jag inte bli påmind överhuvudtaget.
lördag 2 november 2013
Ljus och champagne- vilken bakvänd dag
Idag bjöd mannen med mig på lunch på stan. Eftersom han hade halvdag kunde vi sitta länge och njuta av maten, och sedan fortsätta umgås resten av eftermiddagen. Det var bra för mig att komma ut, och efter någon timme började jag faktiskt njuta av att vara ute med min man och prata om annat istället för att sitta tyst med sänkt blick. Det krävs dock ganska mycket för att jag ska känna mig gladare. För som jag skrev i tidigare inlägg är jag väldigt frånvarande och inne i mig själv. Jag är också otroligt lättirriterad och ryggar tillbaka vid närhet. Jag vet att det går över, men blir väldigt frustrerad över att inte känna igen mig själv.
På vägen hem gick vi in i kyrkan och tände ljus. Jag tände tre ljus. Ett för de avlidna och saknade släktingarna, och den gamla klasskompisen som dött, och ett varsitt ljus för de två liv som försökt komma till vår lilla familj men inte lyckats. Det kändes bra men jag började naturligtvis gråta så att snoret rann.
När vi kom hem hade vi filmkväll och drack vi champange, vilket kändes helt bakvänt eftersom vi inte har något att fira.
En bakvänd dag..
På vägen hem gick vi in i kyrkan och tände ljus. Jag tände tre ljus. Ett för de avlidna och saknade släktingarna, och den gamla klasskompisen som dött, och ett varsitt ljus för de två liv som försökt komma till vår lilla familj men inte lyckats. Det kändes bra men jag började naturligtvis gråta så att snoret rann.
När vi kom hem hade vi filmkväll och drack vi champange, vilket kändes helt bakvänt eftersom vi inte har något att fira.
En bakvänd dag..
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)