Att tänka tillbaka

Jag tycker att jag reste mig ganska snabbt mentalt efter mina båda missfall, men däremot kommer sorgen tillbaka i rätt kraftiga portioner emellanåt- även långt långt efteråt. Sen är det ju också så att även när man trycker bort känslorna rent mentalt så visar de sig genom kroppen, precis som den gjort nu efter mitt sista då jag både haft dagliga migränattacker och en kropp som knappt orkar promenaden från soffa till toalett.

Ja, ibland så slår tankarna till, tankarna på vad som kunde varit. Jag skulle gått in i vecka 32 nu egentligen. Eller i vecka 8 med första ultraljudet inbokat om två dagar. Livet är så konstigt och svårt att förstå. Jag ältar inte, men det finns många känslor och tankar som kanske kommer stanna hos mig i resten av livet. Tänk om..

Igår kväll låg jag och tänkte på hur det skulle varit med en stor mage framför mig. En mage där man kan känna konturer av en rumpa, en rygg, en fot, och att få känna känslan av sprattel, hickar och sparkar. Jag vill ju så gärna se visionen framför mig, ju mer som händer, desto svårare blir det. Att det inte sker känns som en omöjlig framtid, men att det händer känns precis lika avlägset. Förstår ni hur jag menar? Man kan inte tänka sig hur det blir om det inte blir en fullgången graviditet till slut, men samtidigt har man svårt att föreställa sig att det kan gå bra till slut. Livet som ofrivilligt barnlös som i en liten ask..

Det blir 7e försöket nu.. Det känns som en bisarr skräckhistoria att vi hunnit med fem ivfer och en fet redan, med allt för många ovanligt tråkiga besked på vägen. Tack gode Gud för att jag inte visste det när vi väntade på vår första ivf. Jag tycker att det rimligtvis borde närma sig vår tur nu. Hur ska vi annars orka?