En underbar man <3

Det finns ingen som skulle passa mig bättre än min älskade man! Jag sitter ofta och bara tittar på honom och tänker på hur lyckligt lottad jag är som hittat min livskamrat och stora kärlek. Vi har varit gifta i fyra månader imorgon, och det är fantastiskt. Vi träffades på gymnasiet och blev nära vänner, men sen blev vi ett par i juni '08. Idag (alltså inte bokstavligt talat idag, utan i nutiden) är jag mer kär i honom än någonsin. Vi växer samman allt mer för varje dag som passerar, och har hittills klarat av mycket tragiska händelser tillsammans. Han är mitt allt, och livet skulle se mycket mörkt ut om han inte fanns.

Men för alla är lyckan av en bra partner inte självklar. Min studiekamrat förlorade sin man i cancer förra sommaren.. Han var ännu inte 50 år fyllda och därmed alldeles för ung för att ryckas ifrån jordelivet. Det smärtar i hela kroppen att tänka sig att behöva gå igenom samma scenario. Jag kan bara försöka förstå hur hennes tillvaro förändrats, och hur hennes sorg gör sig påmind varje dag, men det är omöjligt att förstå. Varje gång jag råkar nämna min man i skolan så får jag våldsamt dåligt samvete. Sitter hon och lider nu för att jag pratar om min man nu? brukar jag tänka. Jag ska fråga henne rätt ut så att jag inte trampar henne på tårna på något sätt, eller gör henne ännu mer sorgsen. Men starkare människa får man leta efter. Trots att hennes man gick bort så fortsatte hon att plugga utan paus. Jag beundrar henne och tycker att hon är en fantastisk kvinna, och jag lider verkligen med henne i hennes sorg.

Nej, att ha en underbar man är inte självklart för alla. Runt omkring mig finns en del förhållanden där paren har välsignats med barn, utan några problem, men som å andra sidan har svårt att finna harmoni och samspel i förhållandet. Det är inte heller ett scenario som är önskvärt, och det får mig att värdesätta mitt liv med maken ännu mer. Nu har vi visserligen kämpat i flera år för att få det där barnet som vi längtar efter, men ändå har vi det så bra tillsammans. Hade vi inte haft den stabila grunden och den starka kärleken som bas så hade vi kanske inte klarat av dessa år av kamp tillsammans. Kanske hade vi då gått skilda vägar eller börjar avsky varandra när livet tog tuffa vändningar? Hade vi anklagat varandra? Jag tror inte att alla förhållanden klarar av en sån här resa, och det känns som att det antingen stärker eller förstör en relation. Jag är lyckligt lottad som tillhör kategorin där vi stärkts och växt ihop av den ofrivilliga barnlösheten.

Ja, min man är fantastisk, och det är egentligen inget särskilt som gjort att jag började skriva det här inlägget. Vi har helt enkelt haft en helt vanlig dag. Vi lagade mat tillsammans, pratade intensivt om våra respektive dagar i skolan och på jobb, och sen såg vi tillsammans ett avsnitt av "The Office". Sen överraskade han mig visserligen med att baka kladdkaksmuffins, vilket visserligen inte är jättevanligt men inte heller första gången.

Just nu sitter vi här i vardagsrummet tillsammans. Nära varandra, men med olika "sysselsättningar", som så ofta annars. Jag älskar det. Närheten, och den kravlösa friheten. Jag älskar sättet vi lever med varandra.
Jag älskar min man <3