En bättre läkare

Igår fick jag de efterlängtade migräntabletterna som helt klart tar bort mer av smärtan än något jag tidigare testat!! Tyvärr försvinner inte all huvudvärk, men snart måste ju detta vända tycker jag!! Idag har jag haft några migränfria timmar. Framsteg!!!

Jag fick sammanlagt vara på vårdcentralen i 3,5 timmar. Först kö till läkaren, sen provtagning, kö till läkaren, en till provtagning och sen kö till läkaren en tredje gång. Puh.. Även idag var jag tvungen att bege mig iväg, tidigt, till vårdcentralen för att ta ett fasteprov på blodsocker. Nu kan vi i alla fall konstatera att jag inte har diabetes, om jag nu förstod det rätt. Mitt blodsocker låg på 4,7 vilket var helt normalt! Gårdagens 4,3 var lite lågt för att nyss ha ätit mat tyckte läkaren, men det var säkert bara en tillfällighet. Då är det alltså bara högt insulinvärde, men inte diabetes. Skönt att veta!

Mitt blodvärde var tipptopp, så han uteslöt att huvudvärken berodde på blödningen efter missfallet. Jag pratade med honom om mina månader av sömnproblem och mardrömmar, och bad att det skulle skrivas in i journalen, men jag var bestämd på att jag inte ville ha hjälp med det just nu. Det ångrar jag lite, för när jag ligger där, sömnlös mitt i natten, så är det inte så jäkla roligt att inte kunna göra något åt saken. Han frågade om jag funderat på antidepressiva.. Där sa jag också blankt nej eftersom jag är livrädd för konsekvenserna. Tänk om en framtida adoption skulle gå i stöpet pga att depression med nödvändig medicinering finns inskrivet i journalerna. Det kan jag ju inte veta nu, men jag är så rädd för att chansa. Det kortet tar jag bara till när inte finns något alternativ- om jag måste. Sen vet jag inte om jag kan klassa mitt mående som depression just nu. Kanske på gränsen. Visst, jag är ledsen, trött hela tiden, svag i kroppen, tycker inget känns kul, och blir stressad av att jag måste diska en tallrik. Men jag är ju fortfarande inte mig själv än eftersom missfallet inträffade för bara en och en halv vecka sedan. Jag försöker se framåt så mycket jag kan och tänka på att vi snart påbörjar nästa behandling. Och sen är det ju som jag sa till läkaren: Om jag gräver ner mig nu, och verkligen tar in allt som händer, så kommer jag nog inte upp igen.

Ja, det är alltså den här läkaren jag är listad hos på vårdcentralen. Han var bra! Han lyssnade, frågade, tog in, skrev ner! Super!! Hoppas jag kan få träffa honom nästa gång jag behöver istället för alla nollställda inhyrda läkare jag hamnat hos tidigare.

Ja hörni, mardrömmarna. Vågar jag ens berätta vad jag drömmer nästan varje natt? De som började någon gång under ruvningen, om jag minns rätt. Varje natt drömmer jag att jag blir jagad av galna mördare, är påväg att bli mördad, eller påväg att bli våldtagen. Jag vaknar tack och lov alltid när jag kommer fram till det kritiska ögonblicket, men tiden dessförinnan är fylld av skräck. Roligt va?!?