Inte gravid längre

I onsdags var jag fortfarande lite gravid, tyckte min kropp. Då fick jag ett svagt, men ändå synbart streck på graviditetstestet jag tog. Det var nog första gången i livet som jag mådde dåligt över att få ett positivt gravtest upptryckt framför ögonen. Idag tog jag ett nytt test som var blankt som ett papper. Femton dagar efter missfallet har kroppen alltså fattat galoppen. Ändå kändes det som ett slag i magen! Jag är inte gravid längre... Man reagerar inte alltid som man förväntar sig.

Igår vaknade jag upp ganska tidigt, dunderförkyld. Det kunde jag väl ge mig fan på att den här ständiga huvudvärken och migränattackerna inte skulle komma ensamma. Om jag har tur (och då menar jag verkligen en sjujäkla tur) så kommer huvudvärken att nå sin kulmen nu och sedan ebba ut när jag bihålorna blir bättre. Det känns dock inte så troligt eftersom jag haft migränattacker en och en halv vecka redan innan jag blev förkyld.

Jag har tagit sumatriptan (migränmedicin) minst två gånger om dagen, med högsta dos. Då, och bara då, håller sig de där eländiga knivarna sig borta ur skallen, men ögonen vill fortfarande hoppa ut ur sina hålor och en dov och tung spänningshuvudvärk ligger kvar och tröttar ut mig. Det är därför jag bara hittat ett par-tre stunder då jag kunnat blogga på dessa dagar. Den där medicinen är lite skrämmande eftersom man kan få kronisk huvudvärk för resten av livet om man använder den för mycket. Vad är för mycket då undrar jag? Paketet med 18 tabletter är snart slut efter en halv vecka. Är det för mycket? Det gör mig faktiskt rädd och inger en hopplöshetskänsla eftersom medicinen är mitt ända frihetskort nu efter 12 dagars frustration. Sen är det helt ärligt svårt att avgöra när attackerna kommer, för jag får inte synförändringar varje gång, och andra gånger kommer synförändringarna en stund efter att knivarna kommit. Då hinner jag liksom inte ta medicin i tid. Om jag tar dessa mot spänningshuvudvärk som jag förväxlat med en begynnande attack, då gör jag just det som bipacksedeln säger att man inte ska göra. Gahhh jag vill ju bara må bra nu. Helt ärligt tycker jag att jag förtjänar det!

I övrigt händer allt och ingenting i livet. Vi har bestämt att radhuset vi kollade på får vänta eftersom jag har allt för mycket på min tallrik just nu. Om det fortfarande finns kvar i vår så kommer vi tänka över det igen. Att flytta mitt i uppsatsen och nya behandlingen är som att bestämma sig för att misslyckas med allt på en gång. Jag vet redan nu att jag kommer ha en tuff höst och vinter, och mer press skulle inte göra mig gott. Ja, sen har vi ju just det där problemet med att jag ska göra uppsatsen och klandrar mig själv för att migränen gör mig handikappad. Kursen beräknas börja imorgon, men vår handledare startade ju upp oss redan förra veckan, även om vi själva har jobbat på långt innan dess. Jag lider när en i gruppen (som också bär på sina sorger) får lägga ner tid medan jag inte kan. Hon är dock otroligt förstående och säger att jag inte ska ha dåligt samvete eftersom jag inte kan rå för det. Hon förstår! Vår tredje gruppmedlem däremot gör ingenting för att hon är segstartad och lite, ja vad ska man säga, oambitiös. Det kan bli svårt detta, men jag är så tacksam över att ha en gruppmedlem som jag kan anförtro mig till och som förstår mig. Det är GULD värt!! Kanske fanns det en mening med att jag skulle bli nekad att skriva uppsatsen ensam? Det var kanske meningen att vi skulle finna varandra för att kunna ta oss igenom det här tillsammans och stötta varandra?

Idag skulle jag kunna börja med primolut-nor för att om 14 dagar påbörja nästa FET med femanest. Men jag kommer räkna på dagarna och se om jag kan avvakta. Jag får ju alltid huvudvärk av primolut-nor, och det passar inte ultimat just nu.

Hoppas att jag snart får komma upp ur min soff-koma. :(