Många av vännerna (som vet om det senaste) låtsas som ingenting när de pratar med mig. Det är bara min långväga vän, tvåbarnsmamman L, som frågar hur jag faktiskt mår och som inte är rädd för svaret. Hon bor två timmars bilfärd bort och tyvärr ses vi därför alldeles för sällan. Men sen har ju alla sina egna liv och är upptagna med sitt. Det respekterar jag verkligen! Tänk, det är jag nästan tacksam för just nu när jag är lite folkskygg. På söndag ska vi träffa de 4 bästa vännerna på middag (om jag är frisk), men just nu känns det något ångestladdat. Kommer de fråga något då eller låtsas de som ingenting? Jag orkar inte fejka inför dem som står mig närmast.
Ibland får man känslan av att vara det där obekväma paret som liksom går igenom lite för mycket för att man som vän ska orka hantera det. Att vi liksom nått toppen av jobbiga grejer nu, så om något nytt händer så tycker man som vän inte att det är så stor grej längre. Känslan av att de vant sig och därför inte reagerar lika mycket längre när vår värld rasar... Kanske är vi det till en viss del sant... Men det är också en orättvis bild av mina underbara vänner. De som står mig närmast älskar oss verkligen och lider med oss i alla våra misslyckanden. De avgudar mitt och mannens förhållande till varandra och de ställer upp för oss i vått och torrt. Tänk bara allt de gjorde för oss omkring vårt bröllop. Så jag menar inte att klandra eller anklaga någon av mina fina vänner för att inte finnas där- för det gör de. Men de har troligen också svårt att hantera allt som händer oss... Med all rätt!!!! Det är nog inte lätt att stå utanför heller..
Förkylningen, ja den verkar ha tagit steget längre för idag vaknade jag med feber. Pallade mig givetvis iväg till skolan vid 8 ändå eftersom uppsatsgruppen skulle träffas, och när jag kom hem på eftermiddagen sa det bara pang. Något hemarbete kom inte på fråga.
Hela kroppen värker som bara den- nästan på ett läskigt sätt, som det kan göra vid feber. Varenda kroppsdel. Men det konstiga är hur ont jag har i livmoder/äggstockstrakten- som om jag har mensvärk, fast ändå inte. Det borde ju inte komma mensvärk redan efter två dagar med primolut-nor. Igår grät jag halva kvällen för att jag hade så ont i magen, och vaknade med samma känsla idag. Det är ju förhoppningsvis bara förkylningen som spökar, för alternativet (infektion efter missfallet) är inget roligt alternativt. Jag försöker att inte tänka på det alternativet, men igår kom lite blod igen. Hm.. det är ju bara att vänta ut och hoppas att det bara är förkylningen. Ja, och att den försvinner snart såklart.
Gnäll gnäll, jag längtar till en dag då jag är superpigg! Det är ett bra tag sedan.
Följ vår resa mot ett barn genom ADOPTION!! En resa som började för 6 år sedan och mynnade ut i en lång och tuff tid av infertilitetens skakiga toppar och dalar. I mars 2015 sa vi stopp, punkt, finito. Vi hade då genomgått 9 ICSI-behandlingar (varav en äggdonation och en handfull spermadonationer), 5 missfall och en immunologisk behandling i Aten. Nu längtar vi ihjäl oss efter vårt blivande barn som finns i en annan del av världen! Följ vår jakt efter den totala lyckan.
Känner igen tankarna om vänner... Känner också att vi är "de som det är synd om" och det är det ju men jag vill ändå inte daltas med. Det är så dubbelt och jag tror att det har och göra med hur jag mår för tillfället som gör hur jag tänker och tycker. Just nu är det inte mycket som nån kan göra rätt.
SvaraRaderaHoppas verkligen att det är förkylningen som ställer till det i magtrakten och inte nåt annat.
Har du fått vara och kolla så att allt ser bra ut efter att blödningen slutat??
Jag fick veta att jag ska höra av mig när jag slutat blöda så att Dr S får kolla att allt kommit ut så att det inte blir några komplikationer. Tycket det låter tryggt att han vill kolla upp det och undrar om det är något som är "standard"??
Massa krya-på-dig-kramar!!
Jag förstår dig precis! Ju fler par som skaffar barn i vänskapskretsen desto mer blir vi "the odd one out". Alla vet ju om vad vi går igenom och är väldigt förstående och hänsynsfulla. Men jag känner precis som Maria att mina reaktioner på hur de uppför sig egentligen har mer med mitt humör att göra än hur de är. Ibland vill jag bara inte prata om det alls, vill bara vara vanlig ett tag och prata om vanliga saker. Då tycker jag att det är underbart skönt att vännerna inte tar upp det. Men andra gånger blir jag irriterad på att de inte pratar om det. Vadå ska vi låtsas som om problemet inte finns nu?
SvaraRaderaJag tänkte på det bara igår eftersom vi var på fika hos ett par av våra allra bästa vänner, de har varit på semester i två veckor så det var ett tag sen vi sågs och visst har vi hörts lite under tiden men inte så mycket. De frågade ingenting om behandlingen och först blev jag lite irriterad men sen tänkte jag igenom saken och insåg att det egentligen var ganska skönt att slippa gå igenom senaste nytt på barnfronten. Det kanske krävs riktiga vänner för att inse att man ibland behöver vara bara vanlig? Men mår man väldigt dåligt och något har hänt helt nyligen , som för er, så är det ju svårt att låtsas som ingenting!