Är det meningen att jag ska ha gått vidare nu?

Jag måste till och börja med TACKA er alla igen för de värmande kommentarerna som ni tar er tid att skriva. Jag har inte svarat er individuellt än, men ni ska veta att det betyder ALLT för mig att få ert stöd. Framför allt när en del av er delar med sig av egna erfarenheter så att jag blir ännu mer med medveten om att jag inte är ensam.

Det är en sak som jag funderar väldigt mycket över. Något som tynger mig och gör mig förvirrad. Är det meningen att jag ska ha gått vidare nu? Ja menar, förväntas det att jag ska ha gått vidare nu?!?! Ska jag vara mig själv igen, glad och positiv? Är tanken att jag skaka av mig all sorg jag bär på och låtsas som livet leker och att sommaren bjuder på mitt livs mest roliga tid? Ska jag må bra nu? Ge mig själv och min tid till vänner och familj, även om jag inte är helt redo? Ska jag vara klar med allt som hänt nu?

Blir man någonsin klar egentligen? Klar på riktigt? Går man helt enkelt inte bara vidare av ren bevarelsedrift, trots att smärtan och minnena finns kvar?

Det är 16 dagar sedan jag fick missfall. 16 dagar.. Den första veckan var absolut svårast. Framförallt de första dagarna. Då grät jag mer än vad jag gjort i hela mitt liv, och var verkligen helt trasig i både kropp och själ. Sen måste jag ha tryckt bort allt som hänt och bäddat in sorgen i en liten låda och lagt locket på. Det skrämmer mig lite att jag liksom tränger undan känslorna. De finns ju fortfarande där, men jag orkar liksom inte ta itu med dem just nu, och det gör mig lite orolig för framtiden. Vad händer när det bara säger pang- och allt kommer tillbaka igen, med dunder och bång. Blir det i samband med nästa behandling tro?!

Jag tror min kropp och mitt sinne just nu är så slutkörd av alla prövningar att den helt enkelt stänger av. Det har blivit för mycket, och nu måste självbevarelsedriften kicka igång. Jag måste överleva det här, och för att göra det så måste jag sluta tänka på missfallet. Men överallt finns påminnelser. Liberos reklam på tv, Meridith Grey som ska föda i greys anatomy, bilder på lyckliga föräldrar och deras små söta barn på var och varannan statusuppdatering på Facebook, min brudklänning som inte skulle ha passat.. ja listan är lång. Till och med på gymmet, som varit min fristad, finns bebisar i barnvagnar som gnäller och piper medan de nyblivna mammorna tränar upp sina förlossningskroppar. Jag önskar jag kunnat få behålla gymmet som fristad.

Förväntar sig folk att vi gått vidare nu?! För det mesta, nej.. Troligen inte. Men jag kan inte annat än bli besviken när en av mina bästa bästa vänner ger mig dåligt samvete gång på gång för att vi inte orkar komma på deras yngstas namngivelse i helgen. Har hon glömt? Varför sa hon tidigare att hon skulle förstå om vi tyckte det var för jobbigt, om hon sedan inte menade det? Som vanligt får jag dåligt samvete och mår dåligt över det. Jag skulle behöva lära mig att bita ifrån när det behövs- som sambon skulle ha gjort om hon pratat med honom. Istället känner jag mig skyldig, besviken och illa till mods. Det tycker jag inte att jag förtjänar. Jag är besviken... Jag är besviken för att hon inte förstår att vi bara skulle titta ner i golvet, sätta oss i ett hörn, och rusa in på toaletten när vi börjar gråta. Att hon inte förstår hur fruktansvärt en sådan ceremoni känns för oss. Jag är besviken för att hon inte förstår att det ibland krävs hela min viljestyrka för att åka hem till hennes lilla familj, att jag ibland mår så dåligt av det att jag bryter ihop så snart jag lämnat deras lägenhet. Att hon inte vet hur mycket jag försöker, och hur mycket jag ställer upp.. Jag blir illamående bara av att tänka på ceremonin. Det skulle vara som att hälla på en liter tändvätska på den redan flammande elden. Farligt...