Läkarbesök och det förrädiska hoppet..

Ni vet det där lilla hoppet på att mirakel har skett, det kan ibland vara övervägande negativt för psyket. När man vet till 100% att allt är kört, men ändå har ett hopp inom sig att det skett ett mirakel, att det inte är kört. Inför dagens läkarbesök har jag burit på ett sånt där förrädiskt hopp, trotts att jag vetat i 11 dagar att jag förlorade embryot i missfallet. Jag menar, jag VET ju att jag inte är gravid längre. Det finns egentligen ingen tvekan gällande den saken. Herregud, jag höll ju till och med embryot i min darrande hand... Men ändå fanns den där förrädiska lilla rösten som sa 'tänk om ägget hade delat sig så att det fanns två stycken där inne.. Tänkt om det finns något kvar. Ett hjärta som tickar?' Ursäkta mitt språk, men FAN för de tankarna!!! Jag ville inte ha dem. Jag försökte att inte lyssna, att bara sörja och försöka gå vidare, men ändå satt jag i väntrummet och bad en inre bön för att det skulle finnas ett hjärtslag på skärmen. Givetvis gjorde det mig bara ännu mer uppgiven när jag såg den tomma livmodern och den tunna slemhinnan. Där skulle ju pyret ha legat. Vårat älskade pyre som inte fick komma till oss. Jag hoppas h*n försöker komma till oss igen... Tänk att man kan sakna någon man aldrig sett så innerligt och hjärtslitande. Jag är säker på att ni som läser vet vad jag menar.

I övrigt gick läkarbesöket bra. Vi träffade, som önskat, underbara A med det yviga röda håret. Hon är öppen för våra förslag och vi får alltid möjlighet att påverka vår behandlingsplan väldigt mycket. Nu önskade jag att få testa det långa protokollet med nedreglering (synarela), eftersom det är det enda vi inte testat än. Det verkar vara olika från klinik till klinik hur man hanterar PCOS patienter, men på min klinik är korta metoden vanligast. Jag har dock läst att många andra föredrar långa metoden och att det ibland kan ge bättre ägg. Det är det som jag hoppas på. Jag bad även att få testa medicinen metformin nu över sommaren för att se om jag mår bättre och får mindre pcos-relaterade problem såsom bland annat ökad behåring, svårigheter att hålla vikten, hunger, ojämt blodsocker, och mina deppiga perioder som kommer allt för ofta. Det här med vikt är något jag nojar mycket över i perioder. Mitt bmi brukar ligga runt 26, och jag vill gärna gå ner några kilon till för att trivas i mig själv. Jag är alltså inte "stor", men vill ha normalt BMI och trivas med min egen kropp. Men det är praktiskt taget omöjligt, trots att jag äter jättebra och tränar intensivt (inte just nu då, men annars). Jag borde alltså vara jätteskinny, men det blir jag aldrig, hur mycket jag än kämpar. Jag tror starkt på att det beror på pcos:en. Och alla hormoner under ivf:erna hjälper ju verkligen inte. Jag fick remiss till provtagning för om jag är insulinresistent eller inte. Om jag är det så är chansen större att medicinen funkar. Men oavsett så låter hon mig testa eftersom det inte är farligt på något sätt. Finns det fler pco:are som läser min blogg? Hur brukar läkarna föredra att göra på era ivf:er? Och äter ni metformin? Hur har det funkat?

Jag har den senaste veckan suttit och letat efter massor av vetenskapliga artiklar angående missfallsrisk, och äggkvalitet för pco:are och hur metformin kunde hjälpa. Jag hittade väldigt skilda åsikter och tog med artiklar från de mest pålitliga internationella tidskrifterna som representerade både för- och nackdelar. (Tur att jag har tillgång till universitetets databas). Hon tog faktiskt artiklarna och skulle kika vad jag hittat. Det känns bra, att hon är villig att ta till sig nya erfarenheter. Hon hade lika gärna kunnat avfärda mig eftersom jag är lekman, och hävda att hon redan vet allt om metformin. Jag tycker om henne, läkaren.

Detta är andra dagen med migrän för mig. Igår hjälpte inte ens dubbla Alvedon + eeze. Idag tror jag att jag hann hindra ett dunderanfall genom dubbla eeze, men jag har fortfarande bedövande huvudvärk. Det är skönt att inte ha något planerat. Nog med tid att vila.