Livet som ständigt stressar

Jag lääääängtar efter ett varmt bad. Ett avslappnande, varmt, väldoftande bad i badkaret... Men jag vågar inte riktigt än. Det är bara en vecka och två dagar sedan missfallet började, och jag blöder dessutom fortfarande lite då och då. Jag har läst att sjukvården rekommenderar att man håller sig ifrån bad i 2-3 veckor efter ett missfall på grund av infektionsrisken. Jag avskyr att se vad som stöts ut min kropp. Eftersom det fortfarande kommer ut en massa tjock och gummiaktig slemhinna tillsammans med blodet så blir jag ständigt påmind om att det inte är en vanlig mens. Det är mycket värre än så. Jag har inga kramper i livmodern längre, och det är jag glad för eftersom det höll på i 6 dagar. Bröstens och magens svullnad börjar äntligen gå ner lite, men bröstvårtorna är fortfarande ömma. Kvar finns dock lite foglossningssmärtor i bäckenet och rumpan. Det bästa just nu vore nog att ALLA tecken på graviditet försvann. Alla. När jag inte är gravid längre så är det fruktansvärt jobbigt att kroppen fortfarande tror att jag är gravid. Det blir liksom ytterligare påminnelse och sorg.

Vi har varit väldigt öppna gentemot omgivningen om vad som pågår i våra liv. De flesta vet om vår ofrivilliga barnlöshet och att vi genomgår ivf-behandlingar då och då. Lika öppna har vi varit med missfallet. Det känns inte som att vi förlorar något på att berätta varför vi är förkrossade. Vi får mycket stöd och mycket pepp. De flesta är hoppfulla och säger att vi ska fokusera på att jag faktiskt kan bli gravid. Jag vill hålla med dem, men än så länge är jag alldeles för ledsen och orolig för att tänka positiva tankar om missfallet. Jag slutar nästan lyssna när vi kommer till den delen av samtalet. Självklart är jag glad att jag kan bli gravid, och att jag hade ett ägg som funkade, men till att döma av vår behandlingshistoria så är det väldigt osäkert om det överhuvudtaget kommer hända igen. Tre icsi:s utan befruktade ägg ger djupa hål, fulla av tvivel och hopplöshet. Jag vet inte om spermadonationen verkligen var lösningen... Läkarna sa ju att jag hade bättre kvalitet på äggen den här 4e gången. Men det var ändå bara 2 av 7 som befruktades. Varför jag hade bättre ägg den här behandlingen kommer jag aldrig någonsin få veta... Gjorde jag något annorlunda, eller var det en slump? Hur ska jag kunna lita på att det händer igen? Usch va jag är bränd. Jag är helt slut av att aldrig kunna sluta oroa mig.

Den sista tiden har det mest varit fokus på ivf, och missfallet på bloggen, så ni kanske inte minns att jag ska gifta mig i sommar. I slutet av juli ska jag stå som brud och säga JA till mitt livs kärlek <3 Det är bara drygt 2 månader kvar och vi har mycket kvar att göra. Planeringen har liksom legat på is när fokus legat på behandling och allt som hände därefter. Tyvärr har jag fortfarande bilden i huvudet om en mage i v.17 på bröllopet. Nu blir det inte så, och jag är riktigt ledsen över att jag hann väva in graviditetslyckan i bröllopet. Just nu känns alltså inte bröllopet som en lycklig tillflyktsort- utan det vilar istället en diffus sorg över planeringen och en saknad efter barnet som inte längre ska vara med och dela dagen med oss. Snart hoppas jag kunna glädja mig helhjärtat.

Igår hämtade jag våra ringar. Vi kommer bära ringar som tidigare tillhört våra älskade mor-, respektive farfäder som inte längre finns med oss. Storleken och gravyren är ändrad, och i min har vi satt i 6 diamanter. Enkel men hur vacker som helst blev den. MEN, de har skrivit fel datum i gravyren i båda våra ringar. Suck, hur klantiga får man vara. Enligt ringarna gifte vi oss i februari istället för juli. Suck, det är bara att lämna in dem på nytt.

Imorgon ska jag till min studievägledare i skolan. Jag är nervös och stressad. Blir spyfärdig och panikslagen bara av att tänka på skolan. Kan knappt ens titta på universitetet när jag åker förbi i bil. Jag får hjärtklappning, panikkänslor och känner mig spyfärdig. Jag har inte pluggat sedan i november. Det har varit en lång och behövlig paus, men jag förstår inte hur jag ska finna styrka att börja studera igen och samtidigt veta att jag måste kombinera det med ivf:er och alla fysiska och psykiska påfrestningar som hör till. Jag har missat mycket under mina pluggår. Både min mage och behandlingarna medför mycket sjukdomstider och stress. Högen är stor och känns tuff att "ta tag i". Jag måste dessutom avsluta en kurs för att ens få csn i höst. Jag måste göra ett nytt försök med c-uppsatsen i höst, och det känns allt utom bra... Ivf och uppsats funkade ju inte tidigare. Hur ska jag klara det nu?! Suck jag är så extremt stressad över detta. Varför känns livet mer som ett problem som måste lösas än ett äventyr som ska upplevas..?