När allt blir svart- missfallet

Jag vill varna om att det här är tungt, så orkar ni inte att läsa så har jag all förståelse för det!!

På bara 30 minuter kan livet svänga om från total lycka och hopp om framtiden, till totalt mörker. Hela gårdagen känns nästan ironisk när jag ser tillbaka på den. Jag hade sett en film på morgonen om en kvinna som förlorat sitt barn. Jag hade gråtit och lidit med henne, men klappat på magen och varit tacksam att vi äntligen var gravida. En knapp halvtimma innan blödningen började hade jag tackat ja till bästa vännens namngivelseceremoni för yngsta dottern eftersom vi ju var gravida och lyckliga nu. Det klart vi skulle klara av en sådan ceremoni då! Vi hade pratat hela lunchen om att vi kanske borde flytta och att vi skulle ta en tur till ullared och köpa bebisgrejer i höst.

Jag var precis på väg ut för att gå till sjukgymnasten för att prata om foglossningen, men skulle kissa innan jag gick. Klockan var 14.45.... På pappret fanns knallrött blod och strängar av slemhinna. Jag kände att allt inte stod rätt eftersom jag även hade ont i magen. Jag fick panik och ringde kliniken. De trodde att det kunde vara missfall och sa åt mig att jag skulle åka akut till gynjouren. Ringde hem sambon direkt, men kunde knappt få fram en mening för jag grät så mycket. På toaletten insåg jag att det är kört. Stora klumpar med slemhinna föll ner i toan och på pappret.

Och det finns en sak jag aldrig i mitt liv kommer att glömma. En bild som etsat sig fast i mitt inte för evigt. I min hand höll jag det som troligen var vårt lilla embryo. En liten genomskinlig, smått avlång äggliknande varelse som var fastklibbad i en klump av slemhinna. Jag kunde se konturerna, av svansen och det som skulle bli huvud, precis som jag sett att embryorn ser ut i 6e veckan. Varför skulle jag se det? Jag kommer alltid bära med mig vetskapen om att jag spolat ner den lilla varelsen i toaletten. Det som kunde ha blivit vårt barn.

Allt som hände därefter känns som "på film". Jag låg i fosterställning i sängen och hulkade när sambon kom hem. Har med handen på hjärtat aldrig varit så ledsen. Jag kräktes nästan ner vår fina kudde av gråten. Han utbrast "herregud" och tryckte sig tätt intill mig när jag snörvlade fram att jag hållit embryot i min hand.

Sen var vi i tystnad, ända tills vi kom hem från gynakuten igen, men jag grät konstant. Vi höll varandras händer hårt, men orkade knappt låta blickarna mötas. Läkaren var gullig och gav mig en kram. Hon kunde inte bekräfta att livmodern var tom, det måste göras om någon vecka.

Jag tog först Alvedon och sedan dubbla citodon för att kunna somna. Smärtan var envis, men det var alla tankar och sorgen som höll mig sömnlös. Tillslut somnade jag, tätt intill sambon. Drömde att min barndomsvän blev mördad, och en massa andra jobbiga drömmar.

Det är ett rent under att jag orkade ta mig ur sängen idag. Jag är ett vrak. En zombie. Och den ihärdiga smärtan i rygg och mage påminner mig varje sekund om missfallet. Ögonen är nästan igensvullna av alla tårar och mina händer skakar nästan lika mycket som igår. Jag har förlorat Pyret.... Vårt älskade pyre... Marken har rasat under mina fötter.. Jag ska inte längre bli mamma..