Att gå vidare.

Jag saknar mitt pyre.. Jag har många gånger (innan jag själv upplevt det) sagt att ett missfall är min värsta mardröm. En händelse som jag inte har trott att jag själv skulle klara mig igenom. Jag har gråtit och lidid med alla som drabbats och sagt att jag inte för mitt liv kan sätta mig in i hur dåligt man mår när det händer. Nu är jag själv där, i min värsta mardröm.

Just nu ser framtiden så mörk ut, men jag vet att jag kommer gå levande ur detta också. Och jag kommer bli starkare. Jag kommer inte att känna mig starkare just nu, den närmsta tiden, men i slutänden när jag sitter med ett barn i famnen så kommer den här resan ha gjort mig stark på ett sätt som ingen kan ta ifrån mig. Man får lära sig så mycket om sig själv, om sin partner, om människorna omkring sig, och om livets prövningar. Man får lära sig den hårda vägen att ha tålamod och att livet är förbannat orättvist. Man får lära sig att inte döma människor utefter det man ser, för man har ingen aning om vad de tvingas gå igenom i livet. Det finns många där ute som har det som vi. Det finns många som kämpar sig blodiga i jakten efter det efterlängtade barnet. Vi är allt utom ensamma....

Jag är i den självklandrande fasen. Fasen där man går igenom varenda sak man gjort och sagt och tänkt under graviditeten. Blev jag straffad för att jag köpte bebisstrumpor och två gravid-tidningar så tidigt? Borde jag inte ha använt vetekudden på nacken den där dagen jag hade nackspärr, blev jag för varm? Förlorade jag embryot för att min kropp inte klarar att behålla? Är det fel på min kropp? Blev jag för glad? Ellet var jag för orolig? Blev jag straffad när jag en kort stund tänkte funderade på om jag skulle kunna dö precis NU om det isåfall skulle rädda vårt kommande barn- och som svar tänkte, nej inte nu, för jag vill ju leva och vara med mitt barn. Var det mitt fel? Var det mitt fel?

Jag vet innerst inne att jag gjort allt rätt. Mer än rätt. Men det är svårt att stänga av tankarna.
Det är nu snart 3 dygn sedan missfallet. Jag har konstigt nog haft mer ont de senaste två dagarna än när jag hade det "huvudsakliga missfallet". Jag klarar mig inte utan citodon och blir asförbannad på den starka smärtan som ständigt påminner.. Helt plötsligt forsar det blod, och sen är det uppehåll ett tag. Så håller det liksom på. Jag har läst att det kan blöda i 2 veckor. Vi får hoppas att det inte blir så.. Jag har aldrig varit så öm i underlivet som jag är nu, jag kan knappt torka mig.

Jag är fortfarande ledsen, sorgsen och uppgiven. Men igår lyckades jag skratta lite och tog mig ut till mataffären på kvällen, och det är bra steg framåt tycker jag!! Idag kommer mina två bästa tjejkompisar och hjälper mig med bröllopspyssel, så det kommer nog distrahera. Men det blir också svårt att prata om missfallet. Hittills har jag mest skrivit om det. Sambon är och fiskar mer lite killkompisar. Det kommer göra honom gott, stackars älsklingen.