Varför inte så viktigt?

På en uteservering omges varenda millimeter omkring mig av tvillingvagnar, spädbarn, nyblivna mammor, och blonda små barn. Det är ingen uteservering som är särskilt barnvänlig men just idag verkar hela stadens barnfamiljer hittat hit. (En överdrift givetvis, men ni fattar poängen). I detta tillfälle knyts en hård knut runt mitt hjärta och tårarna bränner så att jag bara vill fly från stället. Min vän med två barn som ska sitta mitt emot mig är på toa med sina döttrar. Jag sitter ensam på en stol och längtar i denna stund så mycket efter mitt eget barn att jag vill ta min handväska och springa iväg, fly från alla gravidmagar och småbarnsdiskussioner för att inte brista i gråt. Sår läker långsamt..

I telefon frågar vännen vilket land det var nu igen, landet vi funderar på. Inom mig ramlar en sten på mitt hjärta- det gör så ont. Det största jag någonsin varit med om är inte lika stort för alla mina vänner, inte ens så stort att man minns vad vi sagt. Jag vill tänka att det är okej, att man inte kan minnas allt, men samtidigt vill jag tänka att det här borde man faktiskt minnas. Det här. Vårt största någonsin. Man borde åtminstone minnas huvuddragen, det basala såsom land och ungefärlig väntetid. Men kanske är det så att det gått så lång tid att man inte längre prioriterar att minnas vad vi berättar om vårt största någonsin, för vi har trots allt försökt få till det största någonsin i snart fem och ett halvt år. Nu när det är adoption och alla egentligen kan få veta mer om processen än någonsin tidigare så blir jag mer sårad än någonsin för att människor omkring mig inte minns vad vi berättar. Det har alltid varit så mer eller mindre, men nu är det viktigare än någonsin för mig att människorna jag älskar ska vara involverade- och dessvärre därför väldigt sårande när de inte involverar sig.

Varje dag tittar jag på klipp från youtube som visar familjers adoptioner, och tårar strömmar som floder ner för mina kinder. Så vackert det är att se. På spotify samlar jag ihop alla låtar jag kan hitta som handlar om adoption eller kärleken till ett icke-biologiskt barn. Man kan enklast beskriva det som att jag "köttar" (maken uttryck) allt som har med adoptioner att göra. Varje ledig minut. Musik, Youtube-klipp, dokumentärer, Pinterest. Allt. Nästan som en besatthet. Jag längtar så att jag nästan blir galen!

Mitt älskade barn. Jag väntar och längtar. Du vet ännu inte att jag finns, men jag lovar att hämta dig så snart jag kan <3

Hur kommer ditt hår att lukta?

Jag drömmer ofta om dig. Både på natten och i vaket tillstånd. Drömmer om första dagen vi möts och jag får dig i min famn. Jag undrar hur du luktar. Hur ditt hår känns när jag drar det genom mina fingertoppar, om det är lite lockigt och ljust som mitt eller så små lockar och svarta strån att jag inte kan sluta känna på det? Jag drömmer om ditt skratt och undrar hur dina ögon rynkas när du blir misstänksam, förvånad eller glad. Hur din hud känns mot min kind. Hur din värme och tyngd känns när jag tar upp dig i famnen och gungar dig fram och tillbaka. Tycker du om banan, eller har du aldrig smakat? Kommer du att dansa till musik och sång eller är det inte riktigt din grej?

Jag funderar på hur du kommer agera när vi möts första gången. Är du stelfrusen eller hysterisk av skräck eller kommer du krypa upp i våra armar och betrakta våra ansikten med försiktig fascination? Hur blir vår första tid tillsammans? Är du liten eller stor när vi får dig? 1, 2 eller 3 år? Minns du något av din bakgrund? Jag tänker varma tankar mot den som tar hand om dig nu och oroar mig för huruvida du blir väl behandlad. Önskar att du har en trygg person att knyta an till nu när vi inte har funnit dig än, att du har det så bra du bara kan. Men mitt kära barn jag längtar så efter dig och önskar att tiden gick snabbare. Jag drömmer och drömmer om dig- men en dag är det inte längre en dröm. En dag är du vår <3

Adoptionsutredningen ses över

Det är länge sedan jag skrev. Generellt sett har jag skrivit ganska sällan på sistone, och med sistone menar jag att de senaste två åren, då inläggen publicerats allt glesare. Jag vet att det handlar om prioriteringar, för det är inte längre en viktig överlevnadsinstinkt att hålla mig borta från tankarna på barnlösheten. Inte sedan vi tog det medvetna valet att adoptera barn istället för att försöka få ett barn att växa i min mage. Jag skulle alltså kunna skriva, men har under en tid valt att inte göra det. Ett medvetet val, samtidigt som det oftast är totalt omedvetet. Livet har fått rulla på. Framåt, uppåt, nedåt och varthän det än velat bära mig. Mitt i livet får ibland så triviala, men också så viktiga, saker som bloggar vila i väntan på nyare tider.  

Inte heller är bloggen är numera ett monster som både vill associeras till djupdykning in i de svåraste känslorna och samtidigt en tryckförlösande ventil som låter mig släppa ut allt som bubblar inombords. För i majoriteten av bloggens levnadstid är det just så som jag betraktat den. Som ett monster med både förlösande och förgörande förmågor. Allt beroende på mående och period i livet. Numera är bloggen inte lika monstruös och farlig eftersom jag mår så pass mycket bättre. Men den bär på mycket minnen och kan lätt få mig att känna tyngden av allt jag gått igenom, och då kan det vara bättre att hålla mig borta om jag inte vet säkert att jag klarar av att hantera känslorna som kryper fram ur mörkret.

Men faktum är att jag också har känt en brinnande lust att skriva ALLT ALLT ALLT till er om vår adoptionsprocess som är i full gång. Jag skulle så gärna vilja dela detaljer om varenda litet möte, varje tanke och känsla jag har. Men jag är fortfarande lite rädd för att göra det. Att adoptera är kanske den enda möjliga vägen till barn för oss, och jag vill inte förstöra det på något sätt. Något som skrivs som hamnar på avvägar, eller något som helt enkelt blåser min anonymitet. Anonymiteten är så viktig för mig för att jag ska känna frihet med vad jag skriver. Visst censurerar man, som alla människor gör i viss mån, men jag skulle behöva åtskilliga extra lager censur om jag valde att gå ut med min identitet på bloggen. Jag har varit fullkomligt ärlig med ALLT inför min utredare, så jag menar naturligtvis inte att bloggen säger en sak och utredningen en annan. Men jag menar att jag fortfarande är rädd att något ska gå fel. Ni vet det där gamla hederliga katastroftänkandet man får efter år av ofruktsam barnlöshet och kriser som efterföljer varandra i en enda kaskad. Jag kommer naturligtvis att berätta hur det går, men jag hade önskat att jag vågade vara ännu mer öppen med er. Kanske blir det när vi fått godkännande i hand och pappren är nere i ett land.

Idag är vi i den fas där vi har fått en preliminär skriftlig medgivandeutredning av våra utredare på kommunen. Denna har vi gått igenom själva under sommarveckorna och gjort ändringar. Vi tog också beslutet att låta AC (adoptionscentum) titta på utkastet för att komma med kommentarer på om det fanns kritiska partier. Både den landsansvarige på landet vi hoppas att adoptera ifrån och en "allmänansvarig" fick titta på pappren. Vi fick några riktigt relevanta punkter att se över tillsammans med vår utredare, så vi är väldigt glada över att vi fick hjälp redan innan pappren nått nämnden eftersom det är en mycket komplicerad historia att förändra saker i utredningen efter ett beslut är taget i nämnd. Vi bokade ett nytt möte med vår utredare och satt gemensamt och läste igenom listan med kritiska stycken. Efter lite brainstorming så bad hon att få fundera lite och återkomma. Idag har vi kikat över hennes ändringsförslag och själva gett förslag på hur man kan formulera om meningar för att det ska låta bättre. Att helt enkelt får saker som kan uppfattas negativt i länderna att låta positivt- eller åtminstone mindre kritiskt. Det hela ser ut som ett klipp- och klistraprojekt från lekis med postitlappar, tejp, inklämda textrader i blått bläck och överstrykningspenna. Suck. Det fanns inte mycket till radavstånd så därför ser det otroligt kladdigt och oprofessionellt ut. Men vad ska man göra. Taktiken vi hade första gången var att skanna, omvandla till worddokument och redigera i datorn. Det visade sig dock smaka mer än det kostade eftersom formatet gick bananas. Vi försökte med samma taktik idag men fick till slut övergå till hederligt papper och penna. Stackars utredare..

Ni är säkert nyfikna på var dessa punkter kan vara. Jo, en del av dem rör psykisk hälsa. Det som står är absolut inte är uppseendeväckande enligt svenska normer, men i länderna kan de sammankoppla helt oberoende faktorer och få för sig att jag är psykiskt instabil/svag- vilket sannerligen inte är fallet. För att göra bilden klarare för er så kan jag förklara kortfattat. För det första har min mamma varit utbränd, och det var jobbigt för oss barn. För det andra så hade jag körtelfeber en tid i gymnasiet, och för det tredje så har jag varit sjukskriven några gånger i korta perioder under behandlingstiderna (av fysiska anledningar). Dessutom stod det uttryckligen att vår psykiska hälsa har påverkats på grund av barnlösheten. (En mening som helt och hållet är till för att socialstyrelsen vill ha ett avsnitt om parets fysiska respektive psykiska hälsa i utredningen, och att meningen därför inleds med psykiska hälsa.) Det sistnämnda är ju inte menat som att vi "har" psykisk ohälsa- men tyvärr är det precis så som länderna tolkar det, vilket kan leda till att vi blir NEKADE. Hur som helst så finns det en stark föreställning om att psykisk instabilitet/svaghet är ärftligt, och när dessa faktorer kopplas samman så kan länderna få för sig att jag inte är en lämplig moder. Något som så klart är helt befängt, men en verklighet vi måste anpassa oss efter när vi korrekturläser.

Därför har vi suttit och slitit vårt hår för att försöka finna bättre formuleringar på saker. I den bästa av världar så önskar man att avsnitt som är allt för kritiska kunde strykas, men så fungerar det inte när utredarna måste gå efter socialstyrelsens krav. Utredningens text är det enda sättet för dem att bevisa att de följt socialstyrelsens instruktioner om vad en utredning ska innefatta, och därför går det inte bara att ta bort saker. Själv skulle man känna sig tryggare av att använda radergummit istället för att omformulera meningarna i målande reflektioner om hur mycket man lärt sig av händelser. Nåväl. Vi måste anpassa oss efter situationen. Vi har gjort vårt bästa och hoppas att vår utredare accepterar ändringsförslagen vi kommer med. Troligtvis vill vi kontakta AC ytterligare en gång innan nämn för att diskutera dessa stycken så att förbättringarna är tillräckligt bra.

 Landet vi vill adoptera ifrån tycks vara extra hårda på många sätt. I sina krav och sina föreställningar om hälsa och manlighet/kvinnlighet/familjeliv. Många skulle säkert tänka att det är lika bra att byta land, tänka att det verkar ju vara många andra som blir godkända i länder utan att kolla utredningen med någon adoptionsorganisation innan. Men vi känner inte så. Vi vill inte släppa det här landet och skulle bli hjärtekrossade om vi trots allt faller på mållinjen pga någon klumpig formulering i texten som uppfattas som olämplig beroende på kulturskillnader. Nej, det får inte hända. Inte när vi kommit så nära..

Jag har varit riktigt sjuk i två veckor nu, och innan det varit väldigt hängig i 10 dagar. Därmed sjuk hela makens semester. Jag har missat sååååå mycket. Nästan allt faktiskt. En festival var vi på i två-tre dagar, men det är också det enda av planerna som jag kunde genomföra, och sedan dess har jag varit golvad i två veckor. En sån där förkylning som man bara inte står ut med. Jag är just nu i fasen där jag hostar sönder lungorna, men förhoppningsvis innebär det att jag är på rätt väg. Ska försöka åka till släktträffen med makens familj imorgon, men jag är fortfarande osäker på hur smart det är. Jag vill ju inte bli sämre av ansträngningen, men samtidigt har jag praktiskt taget missat hela sommaren och mycket pengar har gått rätt ut i sjön eftersom jag inte kunnat utnyttja betalda biljetter. Tur att det inte varit sånt där strålande väder vareviga dag för då hade jag lidit ännu mer av att ligga i soffan dagarna i ända. Well well, lite tur ska man väl ha. Och under tiden har jag sett sååå mycket bra stand-up. Alltid går det att finna solglimtar..