Busigt värre med tjuvtest på ruvardag 5

Att testa på ruvardag 5 är väl egentligen inte det smartaste man kan göra eftersom svaret kan vara missvisande. Det är så pass tidigt att hcg-hormonerna sällan hunnit bli starka nog att kunna synas på ett test, och därför är det lätt att man kan bli besviken i onödan. Men det kliade i mina fingrar, ock klockan 6.00 imorse kunde jag inte hålla mig längre (i dubbel bemärkelse) efter att ha legat sömnlös och kissnödig i mer än en timma. Det var helt enkelt omöjligt att sova i natt. Jag väckte karln min och slank in i badrummet.

Vad visade testet då undrar ni säkert? Hm, jag vet faktiskt inte vad jag ska svara. Vid första anblicken en solklart negativt test, men när man vinklade testet i ljuset kunde man se en väldigt svag skugga jämte teststrecket. Hm... Det är ju något där, sa både mannen och jag, fullkomligt övertygade. Och min man är vanligtvis väldigt skeptisk till graviditetstest ska jag tillägga. Vi doppar ett till av testlagrets blåa graviditetstest, tänkte jag och körde ner både en likadan och en annan sticka från testlagret som jag aldrig använt tidigare i urinkoppen. Även på nummer två visade testlagrets blå test en svag skugga. Den andra stickan är ytterst tveksam. Strecket man eventuellt kan utläsa på det känns mer som ett hysteriskt och desperat försök att se något som inte finns. Alltså inte synbar!

Men jag tänker såhär. Det är ju inte skrivet i sten, men jag tror att det där var antydan till positiva test. Sammantaget med känslan i kroppen så drar jag slutsatsen att vi borde kunna se starkare streck imorgon eller dagen därpå. Vi är försiktiga med att uttala oss om det ena eller andra här hemma. Skräcken är tyvärr större en någonsin och hoppet att det här lilla livet ska stanna hos oss är väldigt lågt. Vi får ta en dag i taget. Först ett säkert positivt test. Sen kan vi fokusera på att överleva längre än missfallsdagen vi upplevt två gånger. Ett steg i taget.

Jag ska försöka att inte ta ut något i förskott. Det finns ju alltid chans att strecken inte blir starkare. Men oj så svårt det är.

Ett liv med ögonbindel?

Barnvagnar. Snoriga bebisar. Skrattande spädbarn i sina barnstolar. Gravida blivande mödrar med vackra runda magar. Leende ögon från nyfikna småttingar i barnvagn. Facebookuppdateringar med ultraljudsbilder och stolta kommentarer om föräldrars små änglars bedrifter.
Överallt exponeras vi av ständiga påminnelser av att vi själva inte kunnat få vårt efterlängtade barn. Överallt påminns vi.. Och ibland får det oss att vilja gå med ögonbindel, och kanske till och med hörselkåpor genom livet- precis som jag fick göra på möhippan som vännerna ordnade åt mig. (Snyggt va.)

Men inte nu... Just nu känns det mysigt. Jag längtar på det där härliga sättet som man gjorde i början av den här resan. Jag googlar som besatt på saker som jag vill sy till lilla knodden när den kommer och känner mig läskigt hoppfull. Så där så att jag nästan blir sur på mig själv eftersom jag är så lugn.

Jag bröt ihop i måndags, som ni vet, men sen kom jag igen. Jag känner mig starkare än någon annan behandling. Vet inte vad som hänt med mig- men jag hoppas med hela mitt väsen att det håller hela vägen...

När det bara brister

Övertrött, hormonell och full av tankar.. I bilen när jag släppt av mormor efter vår heldag hemma hos henne och på kyrkogården så brast det bara. Tårar, panik och förlamande trötthet. Saknaden efter ett barn kan ibland bli så enormt överväldigande, så nedslående. Tårarna rann hela bilfärden, hela cykelturen hem från parkeringen. I hallen fastnade jag mot en vägg med musik i hörlurarna- sitter fortfarande kvar efter mer än en timmes tankar, gråt och bearbetning. Jag skulle gått in i vecka 21 idag om blodet inte hade forsat den där hemska måndagen för 15 veckor sedan. Saknaden är enorm. Längtan ännu större. Tänk hur livet tar oss med på vägar vi aldrig trodde att vi skulle behöva vandra.

När det inte finns någon att ringa- när alla är upptagna med sina egna liv- då är jag extra glad att ni finns där ute... Ni som förstår..

Blödning under nedreglering? (Synarela)

Usch vilken förkylning jag dragit på mig. Har legat däckad i soffan sedan i måndags. Men jag ska inte klaga. Jag har klarat mig hela den här sommaren, och det var absolut viktigaste eftersom vi hade bröllopet framför oss. Dessutom hinner jag med största sannolikhet friskna till innan vi börjar med sprutorna. Nu får jag ju dessutom chansen att, utan dåligt samvete, plöja film efter film på netflix eller viaplay. Det enda som egentligen grämer mig är att jag knappt får i mig synarelan eftersom jag är så förbaskat täppt i näsan. Haha, det är ju helt bisarrt egentligen att jag snart gjort slut på två hela toarullar genom mitt konstanta behov av att snyta mig eller nysa.

Imorgon tar jag sista tabletten primolut-nor. Har mensvärk från *******, men är osäker på huruvida jag bör eller inte borde få mens på söndag/måndag?!? Det är sprutdag 4 idag. Vad tror ni, som gjort långa metoden tidigare? Ska man få mens? Har det gått åt skogen om man får det, alternativt inte får det? Ni undrar säkert varför de blandat in primolut-nor i den härliga (?!?) cocktailen av mediciner.. Det är helt enkelt så att man aldrig vet när det är en vecka kvar till mens för mig pga pco:n, så då fick vi "simulera" dag 21 genom att jag först fick äta primolut-nor, och på dag 6 börja med nedregleringen.

Jag vill inte säga för mycket, för mitt psyke kan svänga mycket under behandlingar, men jag har kommit in i ett bra flow. Ett hoppfullt flow. Ett flow där det faktiskt känns okej att kolla på gravidfilmer och surfa på babysaker jag vill sy till vårt lilla knyte när det väl är dags. Jag vill säga peppar peppar eftersom jag är rädd att förstöra magin genom att uttala orden högt, men min man tycker det är onödigt.
-Om du känner dig hoppfull, så UT med det! Säg det högt. Tro på det. Dina ord kommer inte förändra något. Det funkar inte så, säger han kärleksfullt men auktoritärt. Nåväl, jag får väl lita på honom och surfa vidare på mitt hoppfulla flow så länge jag kan.

Behandlingsstart, femte ivf:en

Idag är jag på sjätte dagen med primolut-nor, och imorse började jag spraya med synarela för att nedregleras inför vår femte ICSI. Det är den första gången jag kör med långt protokoll, men jag var villig att testa eftersom vi i övrigt tycks ha testat precis allt annat utan att hitta något som ger mina ägg bättre kvalitet. Jag ska spruta i 14 dagar och sedan ta blodprov för att se om jag är tillräckligt nedreglerad för att påbörja hormonbehandlingen med puregon. Precis som förra behandlingen så ska vi använda manlig donator, men eftersom mina ägg är så pass dåliga så använder man sig ändå av icsi. Ja, nu är vi igång igen!!

Det är helt sjukt att det redan hunnit bli så mycket som fyra misslyckade icsi:s under det gångna året. Som tur är har jag åtminstone kommit till återföring en av dessa gånger, men att det då slutade i missfall var mindre tursamt.. Jag är så skadad mentalt av allt bagage att jag liksom går in i ett dunkel så snart det närmar sig en behandling. Denna gång är inget undantag - och det gör mig så vansinnigt frustrerad. Efter mitt fantastiska bröllop och en i övrigt underbar sommar (bortsett från bilolyckan förra veckan såklart), har humöret varit på topp! Jag har känt mig hel, och genuint lycklig. Levt livet och njutit av tiden med min älskade man. Sen kommer ångesten, som ett ångande tåg som kör på mig i full fart, överraskar mig, och bedövar mig. Placerar mig lite närmre det där hålet som jag så desperat försöker springa ifrån så snart jag får en chans. Det gör mig så arg och så ledsen. Varför kan jag inte få behålla min aningen lättare sinnesstämning även under behandlingen och därmed må bättre?

Nåväl, nu är jag i alla fall igång! Hoppfull, fast samtidigt inte. Nervös fast samtidigt lugn eftersom det är 5e gången. Orolig för hur mycket mer kroppen och sinnet egentligen orkar, men samtidigt säker på att det på ett eller annat sätt blir barn för oss. Jag vet bara inte hur.
Helst av allt skulle jag vilja sätta kroppen på autopilot tills det här är över och jag har ett skrikande barn i mina armar.